tisdag 23 december 2014

Julkulan

Imorgon är det julafton. Igår jobbade jag min sista dag på länge, så nu är jag mammaledig. Mammaledig!! Konstigt och fantastiskt. Minns julen för tre år sen, då hade jag precis blivit gravid efter flera års kamp. Vi hade gjort vår första ivf i början på hösten, då blev jag rejält överstimulerad och vi kunde inte föra tillbaka något embryo, men i november hade min kropp äntligen återhämtat sig, ett fryst embryo sattes in och i början av december fick vi beskedet -jag var gravid!!!! Det var min första graviditet och kanske den lyckligaste, innan missfallen blev en del av vårt liv och rädslan för dem tog en stor plats i kommande graviditeter. Så glada vi var, nu äntligen! Bara några dagar senare, den 18e december om jag inte minns fel var det över. Missfallet var ett faktum och lika himlastormande lyckliga som vi varit över det lilla livet lika förkrossande olyckliga var vi nu. Minns tydligt den likgiltiga kvinnans röst i telefonen på gynakuten "missfall är inget farligt". Det lät som hon sa det och ryckte på axlarna, inget mer med det liksom. Vår värld hade rasat samman. Det blev en tung jul.

Nu är vi där vi drömt om att vara i så många år, vi har ett litet barn som är färdigt och kan komma ut när som helst. Helt underbart!

Svullen och trött efter sista fyratimmarsarbetsdagen.







































Många kanske tycker det är tidigt att gå på föräldraledighet en månad innan bf, men det känns väldigt lagom tycker jag. Sen ett par veckor tillbaka har jag börjat samla på mig rätt mycket vätska och det börjar bli rejält tungt nu. Varje steg värker, i fogarna och i de svullna fötterna. Jag är fortfarande sjukskriven på halvtid så jag behöver inte ta ut så jättemånga dagar heller. Gillar verkligen mitt jobb och framför allt mina underbara kollegor, men nu ser jag fram emot att bara ta hand om mig, vila, äta bra mat, gå korta, långsamma promenader, ladda upp inför förlossning och bebistid. Det känns viktigt och klokt.

Och först ska vi fira jul, en jul med magen full av lycka. Önskar en alla en riktigt fröjdefull och fin jul!

måndag 15 december 2014

Att ha lyckan att få vara med om att livet vänder och allt blir underbart

Är så himla glad och lycklig över livet. Vi har haft en riktigt mysig helg, i lördags firade vi Jonas 35-årsdag med ett gäng fina vänner i olika åldrar plus våra föräldrar, en riktigt fin dag där vi även hann se barnen i husets luciatåg och så eget mys på kvällen och igår var vi hos min lillasyster och firade hennes födelsedag med min familj, också en fin och rolig dag. Allt är så enkelt nu och jag minns alla åren då det inte var det. Då allt var tungt, då det liksom inte fanns plats, inte fanns lust för något annat än en värkande längtan. Att ha huset fullt av vänners barn hade gjort ont i hjärtat, att allas liv fortsatte, blev något annat, gick in i en ny fas medan vi stod kvar där vi inte ville vara. Att umgås med familjen där det inte fanns några barn kändes tungt, att vi alla bara blev äldre och inga nya tillkom. Vilken vansinnigt tung tid det var, att ständigt leva med sorgen och ovissheten.

Nu har det vänt, glädjen har kommit tillbaka. Visst kunde vi hitta den tidigare också ibland, men då fick vi kämpa för den. Nu finns den i varje vrå, myllrar fram, sprider glitter och mening i vår tillvaro. Jag njuter av varje dag nu, även om himlen är grå, ryggen gör ont och benen är tunga så är min, vår värld uppfylld av den där lilla skatten som vilar i min mage. Älskade lilla barn.

tisdag 9 december 2014

Bajstankar

Det känns alltid lite "farligt" att berätta om hur man tänker leva framöver. Ingen vill ju stå där och känna sig misslyckad när det inte alls blev som man hade tänkt sig. Jag förstår att de flesta, som blivande föräldrar, har en massa tankar och intentioner som man sen inte orkar/kan/vill leva upp till. Men det sagt och med sinnet öppet för att vi får se vad som funkar helt enkelt så vill jag dela med mig av våra tankar kring blöjor. Vi vill prova att använda tygblöjor för att inte bidra onödigt mycket till de enorma sopberg som engångsblöjorna bygger. Det är ju inte helt okomplicerat med tygblöjor heller, deras miljöpåverkan beror ju bland annat på hur fulla maskiner man tvättar, vad man använder för tvättmedel, vad blöjan är sydd i för material, osv. Fleece, tex släpper ifrån sig plastpartiklar som inte är någon höjdare för miljön vid tvätt så det undviker vi.


























Vi har köpt på oss en del begagnade blöjor (visar någon av varje här) och även några nya vikblöjor. Vikblöjorna och de formsydda används tillsammans med ullbyxa eller PUL-skal (till vänster) och sen har vi valt att testa några pocketblöjor och all-in-one (till höger). Känns smidigt att köpa begagnat och prova på lite olika och se vad som funkar bäst. Sen tror jag nog att vi kommer att använda engångsblöjor ibland när man ska iväg och det känns enklast. Känner mig rätt så öppen för att se hur vi tycker det funkar och prova oss fram. Använder man en tygblöja om dagen så har man ju sparat in 365 engångsblöjor per år och det är ju bättre än att inte göra det alls tänker jag.

Något annat vi vill prova är EC, Elimination Communication, som handlar om att lära sig tyda barnets signaler för när det behöver kissa och bajsa och då (och kanske även tex efter mat och sömn) hålla det över tex en potta, en gammal metod som fortfarande är det absolut vanligaste i många kulturer. Spännande tycker jag för det miljövänligaste är förstås att använda så lite blöjor som möjligt och kommer det kiss/bajs i pottan nån gång så har man sparat en blöja vilket ju aldrig är fel.

Vill gärna höra era tankar och erfarenheter kring EC och tygblöjor. Tar gärna emot åsikter från alla håll. Vet att många tycker det är äckligt att hantera tygblöjor och speciellt begagnade, själv tycker jag det är betydligt äckligare att stänga in barnets rumpa i plast och slänga mängder med engångsblöjor. Vad tycker ni?

För er som är intresserade och vill lära er mer så kan jag varmt rekommendera gruppen "Tygblöjor" på facebook där det finns mängder med eldsjälar som kan det mesta och snabbt svarar på alla tänkbara frågor kring ämnet.

tisdag 2 december 2014

Nystädat i syhörnan

Det blir en del ommöbleringar och fixande här hemma nu. En spjälsäng som vi fick av grannarna har sen några veckor tillbaka fått komma in i sovrummet och nu i helgen gjorde vi plats för ett skötbord. Nästan vad man än säger att man har fixat så får man alltid kommentarer om hur onödigt det är, vagn, skötbord, säng, osv... Jag förstår att inget av det är nödvändigt men tycker det känns bra att ha ett litet sköthörn där man kan förvara blöjor och stå bra och byta. Foglossningen kan ju sitta kvar ett tag efter förlossningen och då känns det inte som ett alternativ att böja sig över en handduk nånstans. Plus att det förstås är väldigt mysigt att boa och göra plats för bebisen. Jag visar bilder på bebisens hörn när vi fått upp lite saker på väggarna där, än så länge får ni hålla till godo med arbetsrummet som blev ganska ommöblerat.





































Det fick ta hand om en extra garderob, hörnskåpet fick byta hörn och så skruvade vi ner ett "barbord" som jag har stått och klippt vid. Lite synd, men det fick helt enkelt inte plats. I utbyte fick vi ett rum som känns ganska öppet och rymligt och så tog vi ner ett litet rullbord från vinden så små grejer kan jag klippa till där.

Jag rensade rejält bland tygerna när vi ändå var igång, blir ett par stora kassar till röda korset. Orkar tyvärr inte mäta, fota och sälja och det mesta som jag har sorterat bort är blekt och ganska trist.

Nu är det ordning i tyghyllan, känns jättehärligt! Mycket mer inspirerande när det inte är överfullt av halvtrista tyger.



























Av ett par stora pappskivor och ett stycke tyg gjorde jag en anslagstavla där jag satt upp foton, kärlekshälsningar och annat som jag blir glad av att titta på.


tisdag 25 november 2014

Luftballonger

Gick länge och tänkte att jag ville ha en mobil med luftballonger till bebisen. Hittade ingen som var som jag ville ha den så då fick jag ju göra den själv. Tycker att den blev fin, mysig att ligga och titta på tänker jag.

Klurade en del på hur jag skulle göra de små korgarna. Var inne på en liten, liten träplatta med små piggar/pinnar/spikar, men oavsett hur väl man klistrar fast det hela så kändes det inte så bra att ha små piggar i nåt som ska hänga ovanför bebisens säng. 


Kände mig därför mycket nöjd när jag kom på att jag helt enkelt kunde klippa ut en "sol" i papp, vika upp strålarna och fläta korgen runt dem. Jag flätade med lite olika snören och något växtmaterial. Råkar vara lite torkade krokusblad som låg i en fläta och skräpade på kolonin. Helt normalt att ha krokusblad hemma eller?

























Funderade också lite på hur jag skulle fästa snöret i ballongen. Ballongerna är målade flirtkulor som har ganska stora hål nedtill så bara knutar på tråden kändes inte så stabilt. Tänkte knyta fast en pärla för att säkra det hela, men blev igen lite nojig att den skulle trilla ner i sängen. Kom på att jag kunde ta en bit fleece och dra in i öppningen, inget hårt som kan trilla ner och det sitter som berget.























söndag 23 november 2014

I åttonde månaden

Jag mår så himla bra nu! Jag har inte ont mer och jag sover bra, alltså gravidbra men jämfört med de sömnlösa nätterna är det himmelriket. Är så himla lycklig att smärtan är borta. Fortfarande är jag inte speciellt rörlig i axeln, men det blir allt bättre. Sen har jag ju foglossningen som vanligt och är fortfarande helt sjukskriven men hoppas på att kunna jobba lite i december. Fortsätter det så här så ska det nog gå. Kring jul planerar jag att sluta jobba, tror det blir lagom.






































Tänk att det bara är ungefär två månader kvar tills vårt lilla barn beräknas komma, det går nästan inte att förstå. Att vi har kommit hit efter alla dessa år.






































Två små månader och sen är vi tre och våra liv kommer att vara förändrade för alltid. Det känns omtumlande, fantastiskt, vansinnigt spännande, lite skrämmande och alldeles, alldeles underbart. Och lika omöjligt som det är att föreställa sig en till i familjen nu, lika självklart kommer det antagligen att kännas då.






































Tänk att jag får sitta här med min stora mage, känna vårt lilla barn därinne, det trodde jag kanske aldrig att jag skulle få uppleva. Är så lycklig.

Foton: Jonas Lövendahl

onsdag 19 november 2014

Komplikationer och uppiggande citroner

Den senaste veckan har varit väldigt jobbig. Det började i torsdags när jag fick influensavaccinet, på kvällen kom smärtan och den har varit i princip oförändrad sen dess. Jag vet att man kan bli lite öm efter ett vaccin, men jag är inte lite öm. Jag kan inte röra armen framåt eller åt sidan och har nästan inte sovit alls på fem nätter på grund av smärtan. Har varit hos tre olika läkare plus sjukgymnast och arbetsterapeut. Vissa är fantastiska och jätteengagerade, tror inklämningssyndrom, vissa säger "det är normalt att det gör ont, ta en alvedon". Jag har provat olika övningar, ultraljudsbehandling, tens, citodon, ja alvedon förstås, fått remisser hit och dit, igår låg jag på akuten... Inatt sov jag tack vare citodonen. Var så lycklig så jag nästan grät när jag vaknade kl tolv idag (hade som vanligt varit uppe ett tiotal gånger i natt, värmt vetekudden, tagit värktablett, kissat, osv, men däremellan har jag sovit, helt underbart). Jag har blivit förvånad den här graviditeten över hur bra jag (storsovaren) klarar sömnbrist och det gjorde jag, när jag ändå fick några timmar per natt. Den senaste veckan har jag, när jag äntligen lyckats somna vaknat några få minuter senare av outhärdlig smärta, sen varit vaken några timmar till, kanske lyckats somna igen och i så fall vakna efter ett par minuter. Känns närmast som tortyr och jag har verkligen varit helt förstörd. Idag känner jag mig lycklig över att ha fått sova och inte vara helt borta i dimman, men smärtan är ju kvar och orörligheten, hoppas verkligen det lägger sig snart för jag tänker inte hålla på att ta citodon länge när jag har bebisen i magen. Men sömnlösheten är nog trots allt värre.

Idag mår jag så mycket bättre och har roat mig med att plocka lite med barnkläder och fota ett gäng nya helt fantastiska kläder. Min mamma var i Värmland och hälsade på sin kusin Gunillla, som hade en massa fina 70-talsbarnkläder som hon trodde jag skulle vara intresserad av. Vårt lilla barn har redan alldeles för mycket kläder men jag kunde förstås inte motstå dessa:


























Det var så himla mycket fina saker och väldigt mycket gult! Som tur var är de flesta plagg i lite större storlekar, är ju kul om det hinner användas innan det blir för smått.
























Trodde jag skulle smälla av när jag såg de här små citronbyxorna, helt underbara! Och rönnbärsklänningen! Och citronklänningen! Så fint! Hade gärna haft rönnbärsklänningen och den gula koftan själv om de var lite större. Eller alltså ganska mycket större.


Hopprepshoppande barn, röda äpplen och blommor. Kläderna är använda av min nästkusin som är född -73. De som tror något tror att vi får en pojke så i så fall kanske klänningarna inte blir så välanvända, men gul och blommig lär han bli i alla fall. Och med citronbrallor.

























Den gula tröjan menade Gunilla bestämt att min mamma hade stickat. Lite roligt att min svärmor har stickat en precis likadan (fast aningens mindre) till sina barn. Tussilagolinne, gunghästklänning och sjörrövartröja. Och ännu mer fint fanns det, tusen, tusen tack snälla Gunilla om du läser detta!

onsdag 12 november 2014

Att jämföra smärta

Så underbara ni är som kommer med så mycket namnförslag, fortsätt gärna med det! Kul att så många föreslår Kerstin, fint namn tycker jag. Dock tyckte jag det redan när jag var tre år och inspirerad av Bullerbyn fick välja namn till min syster så det är redan upptaget av den blivande mostern. Vi funderar vidare...

Jag klagar en del på att det är jobbigt att vara gravid. Folk omkring mig säger bara att jag förstås också får klaga, fast vi har kämpat så länge för det här. För mig är det självklart, jag kan prata om för- och nackdelar med min situation här och nu. Jag har nog en medeljobbig graviditet och tycker det är ganska jobbigt. Kan längta efter en smidigare kropp, att kunna andas ordentligt, röra mig lättare, hoppa, springa, träna, ligga på mage, att inte ha ont hela tiden, kunna gå upp för en trappa utan att vara nära att svimma, såna saker. Jag tänker att det kan verka otacksamt, att alla ni som kämpar för att bli gravida blir lite provocerade. Jag kan förstå det i så fall och därför vill jag bara säga att även om det är jobbigt att vara gravid så är det förstås ABSOLUT INGENTING mot att vara ofrivilligt barnlös. Inget jag har upplevt har varit jobbigare än det. Nu är det fysiskt jobbigt, men den fysiska smärtan är ju väldigt sällan lika illa som den psykiska, som man ständigt lever i som ofrivilligt barnlös (och även barnlösheten var ju ganska kantad av fysisk smärta om man nu ska jämföra). Minns att någon sa till oss, då när vi kämpade, att det faktiskt är jobbigt att vara gravid också. Det känns ungefär lika smidigt och empatiskt som att säga till någon som svälter att det faktiskt är jobbigt att äta för mycket också.

Jag är så vansinnigt lycklig att jag får uppleva det jag upplever nu, att jag får vara gravid, vänta ett barn, känna det sparka. Jag lever verkligen min dröm nu och är tacksam för varje minut. Det kanske är onödigt att påpeka, ni vet kanske det, men det kändes ändå viktigt att säga. Det och att jag tänker på er som kämpar. Jättemycket. Önskar er styrka, kraft, guld, gröna skogar och en bebis.

lördag 8 november 2014

Namnförslag?

Det är ofta så väldigt mycket hemlighetsmakeri kring namn tycker jag, vilket jag aldrig riktigt har förstått. Vi är ju inte så hemliga av oss, däremot har vi absolut ingen aning om vad vårt lilla barn ska heta så jag tänkte helt enkelt be er om lite bra förslag. Ös på är ni gulliga!
Det här är en av få saker vi tycker helt olika om. Hade jag fått bestämma så skulle det nog bli Flora eller Sture, eller möjligen Folke. Jonas gillar Etta och Otis. Fina namn i och för sig tycker jag, men vi har redan en Etta och två Otis i bekantskapskretsen och dessutom känns det inte riktigt som mitt barn. Så det kommer inte att bli något av de här namnen, det är väl typ det vi vet.
Det är lite konstigt, jag har sen jag varit liten haft tankar om vad mitt/mina barn ska heta, haft favoriter, skrivit listor och tyckt att det är jätteroligt med namn. Nu känns det plötsligt inte så viktigt längre. Det är ju bara ett namn liksom... Jag tycker fortfarande det är väldigt roligt och man vill ju gärna hitta det där perfekta namnet, men det känns lite som att oavsett vad vi väljer så kommer det nog att BLI det perfekta namnet. Är glad över att det är namn vi är oeniga om, Jonas och jag, och inte till exempel hur vi vill uppfostra vårt barn eller hur vi vill dela på föräldraledigheten. Sånt som känns lite viktigare. Men trots allt så ska ju barnet ha ett namn. Det perfekta namnet. Så idéer mottages tacksamt!

Just nu ligger vi i paltkoma efter ett riktigt klassiskt fredagsmys, tacos och så kladdkaka på det. Proppmätta! Hoppas ni har en mysig fredagskväll och får en fin helg!

söndag 2 november 2014

Novemberbukett






































Ganska härligt tycker jag att kunna plocka en sån här bukett i november. Igår var vi på kolonin en stund och höststädade lite. Jonas gjorde det tunga förstås, men jag orkade i alla fall räfsa lite, plocka de sista tomaterna och de torkade bönorna. Och dricka varm choklad.


























Mår inte så superbra annars. Förutom att jag är sjukskriven för foglossning så är jag vansinnigt trött, har hjärtklappning och svårt att andas emellanåt. Har förstås pratat med barnmorskan om det, men jag sa själv att jag antar att det är så det är och hon höll med, helt normalt. Tills i torsdags när det visade sig att jag har extremt dåliga blodvärden. "Är du inte jättejättetrött?" frågade barnmorskorna och såg lätt chockade ut. Eh...jo. Mitt ferritinvärde är nere på 4, vilket betyder att järndepåerna är typ obefintliga. Lite skönt ändå att det inte var normalt att må riktigt så här dåligt och att det finns hopp om att det ska bli bättre snart och inte bara värre (jag kanske kan andas ordentligt före februari, hurra!). Alltså att ha dåliga blod- och järnvärden är väl det normala under graviditet men kanske inte riktigt så här dåliga. Så nu äter jag höga doser av härliga Niferex och hoppas på att det ska räcka. Tröstar mig med att bebisen tar vad den behöver och verkar må bra. Och att jag kanske också mår lite bättre snart.

måndag 27 oktober 2014

Vagnen

Tredje trimestern nu, tre månader kvar och jag är helt vansinnigt trött, orkar typ ingenting. Glad att jag klädde om barnvagnen för några veckor sen för det har jag velat göra länge.






































Vagnen är en gammal Brio (från 80-talet kanske?) som vi fått från supersnälla Sarah. Jag tycker formen är väldigt fin, men den var rejält sliten och smutsig, klädd i ett obestämbart brungrått tyg (mörkblått visade det sig när jag började sprätta) och jag ville förstås ha den gul. Letade gult manchestertyg, men det lyckades jag tyvärr inte hitta. När jag var hos supersnälla Carolina fick jag både ett kraftigt varmgult tyg och ett stadigt påslakan med klöver som passade perfekt till och då kände jag att så får det bli!






































Resultatet blev långt ifrån perfekt, men jag tycker den är fin ändå. Liksom glad, solig och snäll, tror man kan sova gott i den. Kanske lite opraktiskt med en så ljus vagn, men klädseln till vagndelen gjorde jag avtagbar så att den går att tvätta. Den används ju inte så väldigt länge tänker jag och inte i värsta kladdåldern (kanske :)). Får väl se hur det blir, man kan ju alltid klä om den igen om man önskar.






































Annars småpysslar jag och grejar lite med smått och gott när orken faller på. Har bland annat sytt ett litet lapptäcke och påslakan av ett av mina absoluta favorittyger. Tyvärr är det lite blekt, därför har jag inte sytt så mycket av det, men till påslakan tycker jag det funkar. Lever verkligen min dröm just nu, älskar förväntan, längtan, förberedelserna...

fredag 24 oktober 2014

Helsingfors

Dagarna innan vi skulle åka var Jonas däckad av feber och rejäl förkylning och jag är ju ständigt lite halvdäckad av trötthet och foglossning, men vi bestämde oss till slut för att åka trots allt och fick en väldigt fin och lugn resa.

Sitta på hotellrummet med sin älskade, äta mackor, dricka varm choklad och titta på folklivet från fönstret är ju liksom inte helt fel heller.

Men vi gjorde ju lite annat också förstås, till exempel tittade på Tempelkyrkan som ligger insprängd i ett berg och det här lite originella kapellet helt i trä. Lite bastukänsla, men väldigt rofyllt och fint inuti.


























På söndagskvällen var vi på Borgbackens nöjesfält, det var deras sista öppna dag för säsongen och väldigt mysigt och fint med alla ljus och fyrverkerier och grejer.


























Vår kära vän Sami hoppade på båten på Åland och var vår generösa guide och trevliga sällskap i Helsingfors. Här sitter vi och ser spexiga ut med krulliga pommes frites.






































Trötta och nöjda paret på hotellet, redo för sängen.






































På måndagen blev det designmuseet och lite secondhandshopping bland annat. I denna fina, färgglada UFF-butik på Fredriksgatan hade de finfina tyger.






































Det till vänster är jag särskilt glad över, tycker det är så himla fint! Har inte bestämt än vad det ska bli, kanske en babyfilt, en duk, kuddar... Eller nåt annat. Vi köpte också en söt liten dragleksak och en body med tryck av mig och Jonas i kolonin (syns väl tydligt att det är?).

Måndagkväll hoppade vi på Finlandsfärjan igen (eller Sverigefärjan kanske man ska säga om man kommer från det hållet) och det var ju en spännande upplevelse. Två väldigt korta stunder gick jag utan mina manliga sällskap, båda gångerna kom det fram närgångna, pratsugna män som berättade hur vacker jag var. Trodde faktiskt helt ärligt att man skulle vara förskonad från den typen av uppmärksamhet som höggravid, men nej. Finlandsbåten levde upp till mina fördomar. Förutom när det gällde maten. Den var riktigt god, mycket bättre än jag kanske trott.






































Och apropå mat, här sitter vi i första klass och äter trerätters på tåget från Stockholm. Hela den här resan blev av för att vi hade värdecheckar på SJ som vi fått vid en tidigare försening och som höll på att gå ut. Det fanns pengar kvar när biljetterna var beställda så vi öste på med lyx, haha :). Har aldrig åkt första klass i hela mitt liv och det kändes minst sagt ovant att bli uppassad hela tiden, nån som frågar om "fröken" vill ha kaffe och hämtar åt en... Jaja, hade nog kunnat vänja mig vid det också :).

onsdag 15 oktober 2014

Helsingforstips?

Vi tänker oss en (väldigt lugn) resa till Helsingfors snart. Någon som har något tips? Mysiga caféer, trevliga restauranger, bra shopping (second hand, retro, design, kanske bebisgrejer...), annat kul som man inte får missa?

tisdag 14 oktober 2014

25-veckorskulan







































...och det lyckliga paret på höstpromenad.






































Bilderna togs i söndags när 25 veckor hade gått. 15 kvar och det är så svårt att förstå hur det är möjligt att magen ska kunna växa så sjukt mycket mer som jag ju fattar att den kommer att göra (hoppas jag ju förstås innerligt). Hur ska jag kunna andas? Det känns ju som om lungorna nästan inte får plats redan nu. Hur ska jag kunna röra mig överhuvudtaget? Önskar ju redan nu att jag i alla fall vore smidig som ett kylskåp. Och sova? Ligga på mage funkar förstås inte, ligga på sidan funkar inte så länge, vaknar efter någon timme av värkande axlar, ligga på rygg börjar också bli svårt nu, återstår väl att sitta... Hur ska jag kunna bara en sån sak som att ta på mig strumporna? Det känns ju som ett halvt träningspass redan nu. Det kan man kanske inte mot slutet. Jag har ju tur som har en trogen assistent vid min sida så det ska nog lösa sig. Att vara gravid är absolut något av det fysiskt mest obekväma jag varit med om i mitt liv. Psykiskt är det absolut det mest fantastiska, så sammantaget är det trots alla krämpor det absolut det mest fantastiska jag har varit med om hittills.






































tisdag 7 oktober 2014

Fortfarande skördetid

Kolonisäsongen börjar gå mot sitt slut. Om nån vecka stängs vattnet av så då blir det lite omständigare att vara där. Känns alltid lite vemodigt men också ganska mysigt att det blir mer av innepysslande. Speciellt i år förstås. Tänker mig en höst full av boande och fixande, tror jag ska sticka några pyttesmå raggsockor också, känns som ett lagom stickprojekt för mig.

I alla fall så hade vi en fin och solig helg på kolonin, vi skördade bland annat det sista av rödbetor, morötter och potatis.






































Nu hör jag vinden vina utanför fönstret och den här bilden känns plötsligt väldigt somrig, men så somrigt var det i lördags.






































Ganska mycket morötter hade vi kvar, tror vi blir självförsörjande på rotfrukter större delen av hösten också.

Och så har vi faktiskt tagit hand om nästan allt av päron och äpplen. Visserligen har vi beskurit äppelträden ganska rejält så vi fick betydligt färre äpplen än tidigare år, men det var nog tur. Jag tror inte jag hade orkat musta tre 90-liters kärror som förra året. Nu blev det ett par mustomgångar med bara några påsar äpplen varje gång. Sammanlagt blev det i alla fall en tjugo flaskor så det är vi väldigt nöjda med.


























Av päronen blev det en marmelad med ingefära och citron som jag tyckte blev riktigt god och så mina favoriter, saffranspäron. Väldigt fina och smaskens med en klick vispad grädde framåt julen.

fredag 26 september 2014

Oväntade, värmande gåvor

Senaste tiden har jag fått så mycket fina presenter liksom bara så där apropå ingenting. Först när vi var på min kära nästkusin Monicas 50-årsfest för några veckor sen: Till kaffet fanns lite olika sorters koppar, bland annat några som jag tycker är så himla fina, gula Pop från Arabia. Har suktat efter dem ibland i dyra antikbutiker och berättade för M att jag tycker de är väldigt fina. "Då får du dem!" sa hon direkt. Först trodde jag hon skojade, sen blev jag lite förskräckt, det var ju absolut inte så jag menade! Men jodå, hon vidhöll att jag skulle få dem med mig. När vi sen skulle åka hem packade hon ner tre av kopparna. "Det fattas en", sa hon och scannade av rummet. En gäst drack precis ur sin sista kaffeslurk ur den fjärde koppen och Monica var framme nästan innan hon satt ner den "Är du klar med den här? Du ska få en ny." försäkrade hon den förvånade gästen. Jag stod bredvid och stammade att "Nej, men alltså, du kan ju inte...", men det kunde hon visst. Fyra superfina koppar fick vi. Bara sådär. Knasiga, snälla Monica.






































En dag fick jag ett mail från en tjej som insett att hon aldrig skulle kunna sy upp sitt tyglager och ville ge en del av det till mig. Det var inga dåliga grejer hon hade! Jag fick komma dit en eftermiddag och kika och fick hem en stor papperspåse full med fantastiska tyger. Så himla, himla snällt! Den snälla heter Carolina och våra bloggvägar korsades någon gång för flera år sen när vi var med i ekobytet samtidigt. Det här fick jag. Bara sådär.





























Och sist men inte minst, häromdagen fick jag en present från min kära vän och kollega Annas dotter, ett armband som hon gjort själv. Jag har förstått att de där små gummibanden är lite av årets grej när det kommer till pyssel. Agnes som dottern heter hade gula och orange band över och kom att tänka på mig. Vi har bara träffats kort några gånger, men hon hade koll på att jag gillar de färgerna och visste dessutom att jag har en väldigt efterlängtad bebis i magen och ville passa på att göra mig lite extra glad så hon gjorde ett armband till mig. Det värmer verkligen, tack fina Agnes! Agnes är inte bara väldigt snäll och omtänksam utan också otroligt kreativ och hantverksskicklig och bloggar då och då på En skapande Agnes. Där tycker jag ni ska titta in!




måndag 22 september 2014

Lyckan

Igår jobbade jag, men i lördags var vi båda lediga tillsammans och hade en så där nästan löjligt lycklig dag tillsammans. En sån där när man liksom bara går och pussas och ler hela dagen. Vi träffades på kolonin efter jobbet på fredagen för en myskväll i stearinljusens (och de solladdade små lampornas) sken. Ett tag till funkar det bra att sova där innan det blir för kallt och tänk, sen när vi kommer tillbaka till våren då är vi tre!






































Efter att ha somnat i min älskades famn, i den lilla, lilla stugan under den stora, stora stjärnhimlen vaknade vi upp till en morgonrufsig långfrukost med varm choklad och korsord.

Morgonen var mjukt dimgrå och nästan magiskt stilla.






































 Jag lånade Jonas kamera och ägnade mig att lite makrofotografering.



























Hur mycket lycka kan man skriva om innan det bara blir provocerande och skrytsamt? Jag tycker ju det är viktigt att kunna berätta om det som är svårt och tungt i livet och på något konstigt sätt tycker jag det är mycket enklare. När man berättar om hur fint man har det så finns ju risken dels att folk bara spyr för att det blir för gulligt (det kan de ju få göra:) ), men också att alla de som inte är lyckliga, som kanske är ensamma och ledsna ska känna sig ännu mer ensamma och ledsna. Att de upplever min lyckliga text som en hård spark i magen. Det vill jag ju inte. Absolut inte.






































Samtidigt så måste ju alla känslor få plats, annars blir det skevt. Är det mer okej att skriva om sin lycka om man berättar om den andra sidan också? Man måste väl få välja att bara berätta om lyckan också om man vill det?






































Jag hoppas att ingen blir ledsen av att jag är glad. Det har verkligen inte varit underbart hela tiden, men nu är mitt liv alldeles fantastiskt bra. Jag är så vansinnigt lycklig över den här graviditeten, över vårt lilla barn som är med mig hela tiden, som bökar och stökar och grejar för fullt. Visst är det lite obekvämt rent fysiskt ibland, jag har ganska ont i leder och fogar, svårt att gå emellanåt, ännu svårare att sova, men jämfört med lyckan över min familj, min älskade stora skatt och min älskade lilla skatt så är smärtan nästan försumbar. Jag har aldrig varit lyckligare än nu.


onsdag 17 september 2014

Mera sötsaker

Även Jonas mamma har sparat en hel del ljuvliga små barnkläder från när Jonas och hans syster var små, så himla roligt! Härom dagen var vi där och beundrade de små sötsakerna (och åt ljuvliga sötsaker också, men det är en annan historia...).


























Till min förtjusning fanns det mycket gult, som till exempel den här overallen, sparkbyxorna och mössan. De små linnena är från Tussilago, en favorit hos mig när det gäller 70-tals-barnkläder.






































Byxorna är söta, men som min kära svärmor sa "vi får nog byta knapparna". Japp tyvärr, söta knappar, men det ser alltför mycket ut som en trist symbol, speciellt ihop med det gula.






























Set som Jonas farmor har stickat.


























Triss i brallor från Vide-Len.
























Ett gäng fina små klänningar. Den längst till höger har Jonas mamma sytt.

























Behöver jag säga att jag tycker de här plaggen är de finaste? Den randiga bodyn, koftan och tröjan har min kära svärmor stickat och tyvärr aldrig kunnat använda eftersom hon fått två minst sagt rejäla barn. Med tanke på att jag vägde 4,8 och Jonas dryga 5 kg till sina 56 cm (och då föddes han nästan två veckor för tidigt!) så känns det kanske inte så troligt att vi får världens minsta bebis heller... Men man vet ju aldrig. Den gula filten har Jonas mammas farmor Irma stickat och den underbara kattbodyn har i alla fall använts av min kära:






































Världens sötaste lille pojk! ♥























Smått och gott och blått. Även här flera plagg jag känner igen från gamla foton på min älskling. Är väldigt glad att det finns sparat. De små vita sockorna har Jonas mamma också stickat.
























Och sist men inte minst, skorna. Så gulliga! Alltså de där små bruna knytskorna! Tror vi har skor för de närmsta två åren nu och ganska så gott om kläder med för den delen, det här var inte ens allt vi fick. Det mesta som jag inte har visat är lite större storlekar, så det blir nog bra. De växer ju snabbt de små liven, har jag hört. Nu är det dags för onsdagsmys, önskar er en fin kväll!