måndag 30 juni 2014

Bästa utflyktsmålet

Nu har sjukskrivning övergått i semester, Jonas är också ledig (underbart!) och vi har haft en väldigt skön, vilsam helg utan några hemskheter. Igår var vi hos kära vänner och i lördags var vi på Ven med min familj. Det var en julklappsutflykt från mina föräldrar, utflykter tillsammans måste vara den bästa presenten!


När vi kommit över med båten hyrde vi tandemcyklar och cyklade fram på små fina vägar i sakta mak. Vid Backafall stannade vi för picknick bland doftande kungsmynta och gulmåra. Det dukades upp goda smörgåsar, melon, kakor och andra godsaker.


























Så småningom cyklade vi vidare mellan fälten av lin, överblommade rapsfält med massor av blåklint och förstås öns specialitet, durumvete. I de brantaste backarna får man leda cyklarna, här är vi på väg ner mot Kyrkbackens hamn och sen for vi vidare mot Norreborg där vi badade fötterna.






































En tårögd Jonas fotograferar min profil med min ganska stora tioveckors-mage. Med tanke på hur stor den var i vecka 4 så har den ju blivit mindre, men rätt stor ändå. Gillar den väldigt mycket. Förstås.






































Den var härligt att gå i vattnet och leta fina stenar och snäckor. Lillasyster letade hjärtan,...






































...jag letade färger. Halsbandet jag har på mig har varit min älskade mormors, det kändes fint att bära det dagen till ära, för den här dagen skulle hon ha fyllt 95 år. Jag saknar henne mycket. ♥
























Blommande linfält.


























I kanten av en åker stod den här gulliga, obemannade lilla affären med lokala oljor och annat smått och gott.






































Till och med en låda med växelpengar stod framme! Mamma och pappa köpte en marmelad och inlagda vitlöksklyftor, sen trampade vi vidare.


























I vår julklapp ingick middag på Pumpans café och restaurang, ett fantastiskt mysigt ställe med trevligt folk och ljuvligt god mat, allt ekologiskt och vegetariskt. Vi åt stenugnsbakade durumpizzor med grillade skockor, oliver, mozzarella, pinjenötter och ruccola. Kanske världens godaste pizzor. Rekommenderas varmt! Ja, hela Ven rekommenderas verkligen, jag vet inget bättre ställe att åka på utflykt till faktiskt. Vi avslutade dagen med en glass på bryggan innan båten skulle gå. Naturligtvis från öns lokala glassfabrik. För att vara en så liten ö så gör de väldigt mycket goda saker där. Är man inte gravid så är ett annat hett tips att köpa med sig goda ostar eller en hel picknick-påse från Hvens getost.

En härlig dag med min härliga familj! Tack för en fin julklapp mamma och pappa!

torsdag 26 juni 2014

Sliter sönder själen

Igår kväll kom den. En ny blödning. När jag sen gick på toa och torkade mig kom en blodig klump på pappret. Hematomet skulle vara ca tre gånger en och en halv cm och det stämde ganska bra med klumpen. Men det är ju också ungefär så stort som vårt foster borde vara! Jag satt där med klumpen på pappret i min hand och tänkte "Är det här vårt barn?" Jag tänkte nog inte bara förresten, jag skrek till Jonas genom tårarna. Det kom inget mer blod på kvällen och vi försökte tänka att det nog var hematomet som kommit ut och att allt var bra.

På morgonen rann blodet och hoppet med det. Den totala tröttheten och tomheten kom över mig, jag kände att det nästan inte spelar någon roll hur det går, för jag orkar inte mer i alla fall. Jag orkade inte tro mer, orkade inte hoppas, kände bara uppgivenhet. Vi ringde kliniken så fort de öppnade och fick komma på UL igen och här vill jag ge ännu mer kärlek till Nordic IVF-center, de är helt fantastiska. De finns där hela tiden, lugnar och stöttar, men förstår att deras lugnande ord inte spelar någon roll utan låter oss alltid komma dit för en kontroll. På skärmen syntes först ingenting, bara en tom, mörk fläck, men plötsligt dyker det upp en liten krabat som viftar och vinkar ivrigt till sina oroliga föräldrar som för att säga "Här är jag! Allt är bra!"

Jonas grät, sköterskan grät och jag grät mest av alla. Som vanligt. Jag blöder fortfarande lite, hematomet finns kvar och vi får kanske vänja oss vid att den här graviditeten kommer att vara kantad av blödningar. Jag fick tabletter för att stoppa det nu i alla fall. Hoppet har återvänt men hos mig finns rädslan kvar. Och det där om att det inte skulle spela någon roll hur det går stämmer förstås inte. För oss är det ungefär det enda som spelar någon roll.

tisdag 24 juni 2014

Trodde aldrig det skulle kännas så underbart att vara "normal"

Alltså, jag har aldrig känt mig speciellt konstig eller annorlunda (eller jo när jag var liten och önskade att vi hade haft en ny bil istället för vår gamla skramliga folkabuss, att vi hade normala, vita möbler istället för mammas hemmasnickrade soffa och att jag hette Jennifer istället för mitt namn som alla barn tyckte var så konstigt, men förutom den lilla perioden...) men det var ändå känslan av att vara helt vanlig som kändes så underbar idag när vi var på vårt första besök hos mvc. Gå till helt vanliga mvc, sitta i väntrummet och vara en av de gravida, gå och kolla upp graviditeten som vilken graviditet som helst. Eller nästan i alla fall. Vi fick såklart berätta vår historia och barnmorskan, som jag tyckte kändes väldigt bra, tyckte att vi skulle göra ett smyg-ultraljud redan nästa gång vi ska dit, om tre veckor. Tio IVF-försök och tre missfall gör de flesta ganska ödmjuka och jag upplever att vi blir väldigt väl bemötta överallt nu.

Nu är vi ju fortfarande barnlösa, det är långt kvar, allt kan hända, men vi är ändå (hittills) på den andra sidan, den glada sidan, den där allt går bra och allt ser ut som det ska. Det känns väldigt ovant och jag tänker mycket på alla er som kämpar, som får de negativa beskeden, missfallen, den oönskade mensen, sorgen, tårarna. Skickar mängder med kärlek och kraft till er, önskar jag kunde göra något mer, säg till om ni kommer på nåt. ♥







































Slänger med en ljuv bild från midsommar. Vårt numera traditionsenliga tredagarsfirande med ett stort gäng vänner i vårt kära Bökebäck kändes för stort i mitt tillstånd, väldigt trött, illamående och nu är jag ju dessutom sjukskriven för att ta det lugnt. Vi firade hos några andra av vännerna istället, plockade blommor längs hagarna, gjorde en liten majstång, dansade (försiktigt för min del) åt en god knytismiddag vid långbord i trädgården och sen var jag och Jonas väldigt nöjda med att åka hem till lugnet på kolonin och tillbringa natten där. Hoppas ni har en skön sommar!

torsdag 19 juni 2014

Fläderrutor

Jag tycker flädersaft är supergott och ville testa att baka något flädrigt. Gjorde mockarutor/kärleksmums fast bytte ut kaffe och kakao mot flädersaft. Tycker det blev riktigt smarrigt faktiskt.

 

Vispa 2 ägg och 3 dl socker pösigt. Vispa i 150 g smält, avsvalnat smör, 3 tsk bakpulver, 2 tsk vaniljsocker, 1 dl mjölk, 1/2 dl koncentrerad flädersaft och 4,5 dl mjöl.

Grädda i nedre delen av ugnen i 225 grader, 10-15 min i klädd långpanna.

Gör en glasyr av 3 dl florsocker, 2 tsk vaniljsocker och så mycket koncentrerad flädersaft som behövs för en bra konsistens. Bre på, piffa med kokos om du känner för det, låt stelna, skär i rutor och ha en trevlig fikastund.

Med detta somriga recept önskar jag er en riktigt härlig midsommarhelg!

tisdag 17 juni 2014

Bergochdal

I lördags började jag blöda och fortsatte igår och i förrgår. Det var inte mycket och gjorde inte ont och jag vet att det är jättevanligt med små blödningar under graviditeten. Vi har ju varit med om ett antal både farliga och ofarliga blödningar under tidigare graviditeter och allt mitt förnuft sa att det här nog inte borde vara någon fara. Min känsla hörde bara något om nog och borde och jag fick panik. Grät så jag knappt kunde andas och sjönk långt ner i de nattsvartaste av tankar, kände att jag orkar inte mer nu. Jonas var helt fantastisk genom det hela, lugn och trygg och övertygad om att det inte var någon fara. Fast man vet ju aldrig.

Vår helg hade börjat så oerhört fint med övernattning på kolonin. På fredagskvällen åt vi pizza och pratade namn i stearinljusens sken. Jag vågar fortfarande inte riktigt tro, men då kändes det så underbart och verkligt. Det var så himla mysigt och jag tänkte att oavsett hur det går så kommer jag alltid att ha den här kvällen i mitt minne. Och sen då på lördagen trodde jag det var över. Tack vare underbara Jonas så lyckades jag lugna mig lite grann och komma i lite positivare sinneslag. På söndagen kom mina kära föräldrar med varma kramar och fika och jag mådde okej.

Igår fick vi komma till vår klinik, Nordic IVF-center, som för övrigt är helt underbara, och göra ultraljud igen. Hjärtat slog. En sån underbar lättnad! Lillplutten hade växt massor sen sist och var runt 18 mm nu, vi kunde se huvudet och mörka fläckar för det som ska bli hjärnhalvorna. Fantastiskt!

Livmodertappen var också som den ska och läkaren hittade var blödningen kom från, ett hematom, en liten blodansamling i livmodern. Den kommer nog att blöda lite till och det finns en liten, liten risk att den drar med sig embryot och det blir ett missfall. Hon sa att det inte var stor risk, vi skulle inte vara oroliga, det var jättevanligt och hematomet låg väldigt bra till utanför embryot, men för säkerhets skull ska jag bara ta det lugnt. Inte springa runt, inte bära, inte stressa så hon sjukskrev mig två veckor till. Jag har verkligen inte jobbat många dagar sen dag 1 på den här graviditeten, men det spelar ju ingen roll. Inget är viktigare än vår lilla bebis.

torsdag 12 juni 2014

En dröm?

Jag känner mig fortfarande lite osäker på om jag drömmer, men jag tycker det verkar som om jag är vaken. Allt såg bra ut.

 Allt såg bra ut.

Hjärtat slår och den lilla är precis så stor som den borde vara. Enligt läkaren och sköterskan är det nu 95% chans att det blir ett barn (Tänk om man bara kunde tro på det, tänk om man inte googlade så mycket...) och att se att hjärtat slår och allt ser bra ut i v 8 ska vara lika "säkert" som att passera v 12, vilket förstås inte är säkert, det finns ju inget som är säkert, men chanserna är betydligt större än vi varit med om tidigare. Den underbara sköterskan grät, Jonas grät, jag grät så jag knappt kunde prata. Tänk om vi äntligen ska få vårt barn!

Tro mig, jag är väl medveten om att allt kan hända och jag vet så många som förlorat sina barn långt efter v 12, men det hjälper mig inte att tänka på det nu. Om det går dåligt så beror det inte på att jag har varit glad, hoppats för mycket, trott för mycket. Eller för lite för den delen. Jag är glad nu, väldigt glad. Till alla er som kämpar och längtar och tar emot andras gravidbesked med blandade känslor vill jag bara skicka massor av kärlek och kraft och önskningar om att ni ska få bli lika glada som vi är nu. Och så hoppas jag innerligt att vi ska få fortsätta vara så här glada.

Hoppas, hoppas, hoppas!

tisdag 10 juni 2014

Väntans och jordgubbarnas tider






































Ja, nu är det sådana tider igen, när kolonin är ett överflöd av jordgubbar och pioner. Ganska underbara tider tycker jag. Bilden tog jag i fredags när våra kära vänner just kom genom grinden. Sedan dess har det mognat nästan så här mycket varje dag. Tror jag ska koka lite sylt idag, kanske göra lite flädersaft också när jag ändå håller på.

Annars är det nedräkning inför morgondagens ultraljud. Skulle det gå bra då så är vi närmre vår dröm än vi nånsin varit tidigare, skulle det gå som sist så är vårt fjärde missfall ett faktum och det skulle vara så tungt så jag nästan inte orkar tänka tanken. Jag läste en del i en gammal dagbok från 2000 och blev nästan lite överraskad själv över hur mycket jag redan då längtade efter ett barn. Då var jag 17 år, hade ingen partner och tänkte inte att det skulle ske riktigt då, men ganska snart hoppades jag. Är glad att jag inte visste då att jag 14 långa år senare fortfarande skulle vara barnlös.

Fortfarande önskar och hoppas jag att vi ska få vårt lilla barn snart. Om sju månader närmare bestämt.

måndag 2 juni 2014

Sommartider

Igår var vi på kolonin och plockade årets första jordgubbar, gott! Och tidigt, jordgubbar i maj tänkte jag, men det har ju faktiskt gått och blivit juni, tänka sig.






































Annars känns det inte som om tiden går så fort, har legat hemma väldigt mycket, men mår bättre nu och ska förhoppningsvis börja jobba på torsdag. Överstimuleringen har lagt sig en del och nu mår jag mest illa på grund av graviditeten och det är ju som det ska. Har också fått väldigt tidig foglossning (började redan i v 5). Dels har jag ju fått ett rejält hormonpåslag i och med överstimuleringen och dels är jag överrörlig och då kan det tydligen bli så. Om det går bra med den lilla så tar jag det så gärna. Nästa onsdag ska vi på UL om vi kommer så långt. Dit har vi ju kommit en gång tidigare och då hade den lilla dött. Är fruktansvärt rädd. Skulle väldigt gärna sövas ner och väckas om några veckor för att få höra att allt är bra. Men så funkar det ju tyvärr inte så det är bara att göra sitt bästa för att få tiden att gå och ha det bra. Jordgubbarna och sommartiden hjälper ju till en del i alla fall.