tisdag 25 september 2012

Tankar om adoption och önskan om en tumme

När man kämpar för att få ett barn så får man ofta höra att "Går det inte så får ni ju adoptera" och liknande. Jag är verkligen ingen expert på adoption, men jag har förstått så mycket som att: 1. Det är inte ett enkelt sätt att få barn på och 2. Det är långt ifrån säkert att man får barn genom adoption. Inte heller något att ta för givet med andra ord.

Hur känner vi då för adoption, var en av frågorna jag fick. Jag vill hemskt gärna adoptera, men jag vill ännu hellre få ett biologiskt barn. Missförstå mig inte nu, om vi inte kan få ett biologiskt barn (och som svar på en annan kommentar, nej vi kommer inte att vänta länge till, men kanske ett par ivf-försök till) så vill vi inget hellre än att få adoptera ett barn. Och det kommer i så fall vara precis lika älskat och efterlängtat och fantastiskt som om vi skulle få ett biologiskt. Men innan vi är där så har vi i så fall först en sorg att ta oss igenom, sorgen över att aldrig få vara gravid, att lite av mig och lite av den jag älskar aldrig ska få bli en ny liten människa och sorgen över att troligen aldrig få en liten bebis.

Längtan efter ett barn är så oändligt mycket starkare för oss än de här sorgerna, men det betyder ju inte att sorgen inte finns. Jag tror det är viktigt att man tillåter sig känna den sorgen, om man gör det förstås. Det finns ju många som har adoptionsalternativet som första val också.

Liten jacka som väntar på någon att värma.


















Och som svar på en annan fråga gällande IVF, jag vet inte om det är samma regler i hela Sverige (nån annan som vet?), men i Skåne har man ett poängsystem. Man tilldelas 6 poäng, en hel IVF kostar 2 poäng och en FET (= frozen embryo transfer, frysåterföring) kostar 1 poäng. Jag blev kraftigt överstimulerad och har därför aldrig kunnat fullfölja en IVF, utan har istället gjort 4 FET. Men nästa gång (snart) ska vi göra en hel IVF för våra två sista poäng. Nån som håller en tumme eller två?

onsdag 19 september 2012

Klöverelefant

















Det var längesen jag visade nåt sytt här. Sömnaden har lite lagts på hyllan, inte helt, men orken och lusten har inte riktigt funnits. Ibland trillar det in beställningar (det gör mig väldigt glad och jag tackar ja i mån av ork), som den här elefanten till en ännu ofödd lillebror vars storasyster har en älskad solig elefant. Återkommande kunder känns förstås lite extra roligt.

Jag tänker mig att jag ska vara med på Good Jul som vanligt, känner mig sugen på att komma igång med sömnaden igen.

måndag 17 september 2012

Höst med smak av sommar

Apropå att njuta av livet...





















Jag tycker det är så underbart härligt med hösten, gillar att gosa in mig i nåt stort stickat, andas svalare luft men ändå känna solen värma. Hösten är härlig! Men när man får en liten sommarsmak igen så är det ju förstås inte fel det heller, i kolonin finns fortfarande fina, stora smultron.















En bild från igår, i väntan på goda vänner.





















Och så har luggen kommit också! Ett säkert hösttecken när det gäller mig.
Hoppas ni har fina höstdagar och igen tack för all fin respons på tidigare inlägg, det betyder mycket för mig!

tisdag 11 september 2012

Svar på frågor och kommentarer på kommentarerna

Tusen tack alla fina människor för responsen på mitt förra inlägg! Först vill jag bara säga att jag genom att berätta om det här verkligen inte menar att alla borde berätta. Det är ju helt upp till var och en (eller i de här fallen ofta två) vad som känns bäst. Själv skulle jag inte klara av att hålla det för mig själv, jag tycker det känns så mycket lättare om folk omkring vet varför jag mår dåligt och när man kan utbyta erfarenheter med andra. Dessutom tänker jag att om vi som vill berättar, kanske vi kan öka förståelsen och medvetenheten om vilket stort och vanligt problem ofrivillig barnlöshet är och därigenom kanske göra att de som inte vill prata om det slipper höra tjatet om att "barn är meningen med livet" och "ska ni inte skaffa barn snart", osv.

Jag fick frågan ifall jag blir provocerad av det ena och det andra. Det blir jag ju förstås, man blir ju som någon också skrev oerhört fixerad och fokuserad på sitt problem. Klart det då provocerar med föräldrar som inte verkar bry sig speciellt mycket om sina barn, föräldrar som gnäller och klagar över de mest triviala saker. Sen förstår jag ju såklart att det inte alltid är enkelt och roligt att ha barn. Jag förstår att det kan vara jättejobbigt om barnet är sjukt, om det förtvivlat skriker sig igenom natten, om det blir retat och är ledset och en massa andra saker. Det jag blir kanske mest provocerad av är nog när föräldrar eller andra tar barn för givet. Många säger ju med innerlig önskan och förhoppning att "det kommer att gå!". Det tycker jag bara är fint, men de som på allvar och nästan lite nonchalant menar att "det är klart att det kommer att gå" eller till och med "ni vet ju att det kommer att gå förr eller senare", de provocerar mig. Tyvärr är det precis det vi inte vet. Det finns inga garantier, alla som vill får inte barn. Tyvärr. Som någon skrev så berättar ju de flesta först efteråt. När den långa längtan är över, när de har det lilla barnet i sin famn och de förstår att just den lilla fina var meningen med deras väntan. De historierna är underbara, Klara Zimmergrens sommarprat, David Batras för några år sen. Så fint, så starkt, som jag har gråtit. Problemet med att alla berättar efteråt är ju att folk får en bild av att alla de här historierna har lyckliga slut. Barn är något man vet att man får. Vissa måste bara vänta lite längre. När det i själva verket är så att det bara är de historierna vi får höra. För för de andra, de som aldrig fick något barn så finns det inget efter.

Ni kanske tycker jag är väldigt negativ, men jag vill bara att problemet tas på allvar och inte förminskas och att ni som har haft den stora lyckan att få barn förstår att ni är lyckligt lottade. På det planet. Själv är jag väl medveten om att jag är oerhört lyckligt lottad som får uppleva en så fantastiskt stor, stark och varm kärlek som jag gör. Jag känner tacksamhet och glädje över det varje dag. Många skriver om vikten av att njuta under tiden och jag måste nog ge oss själva en liten klapp på axeln där, för är det något vi är bra på så är det att njuta av livet, ta vara på stunden, ha tid för varandra.

Nu blir det mycket text här, jag fortsätter en annan dag. Ta hand om er kära medmänniskor och till er som kämpar önskar jag all lycka och styrka!

fredag 7 september 2012

Vi väntar barn

Det har vi gjort ganska länge, är i 40:e månaden nu. Nej inte veckan, månaden. Som de flesta graviditeter har vår väntan varit full av längtan, oro, hopp, drömmar, hormonsvängningar, illamående, otaliga undersökningar och läkarbesök, smärta... Bara det att vi inte har känt några sparkar och inte fått några underbara, gryniga ultraljudsbilder. Nej, för efter 40 månader har jag fortfarande inte ens ett embryo i magen. Vi har just gjort vår fjärde IVF och det gick inte. Den här gången. Heller.

"Varför berättar hon det här?" kanske ni tänker. "Är det inte lite för privat? Man måste ju inte berätta allt!" Nej man måste ju inte, men man får om man vill, eller hur? Och jag vill för jag tycker att det fortfarande är alldeles för mycket hyschpysch och tabun kring ofrivillig barnlöshet. Vi är så oerhört många som lider av det och väldigt många i tysthet och ensamhet. Ofrivillig barnlöshet är fruktansvärt tungt, men det blir ju inte bättre av att vi inte pratar om det. Tungt, men inget ovanligt, inget konstigt, inget att skämmas för.

Kan jag vara någon slags stöd för någon, öka förståelsen lite eller bara få någon att känna sig lite mindre ensam så gör jag det mer än gärna. Så har du frågor om barnlängtan eller IVF, praktiska eller känslomässiga, personliga eller allmänna så finns jag här.