söndag 31 augusti 2014

Solig♥Liebling

Idag var jag och Jonas på brunch hos Liebling-Li. För er som inte vet så är Liebling världens finaste butik och Li är hon som har den (också väldigt fin). Li har en liten dotter som heter Solvej och jag tyckte lill-Solvej skulle ha nåt soligt så jag sydde en liten istället-för-en-blomma-skjorta till henne.





























Jag önskar jag hade fotat precis allt hemma hos Li, från de olika underbara blommiga tapeterna och ljusgröna köksluckorna till alla fina gamla koppar och fat (jag fick tag på Stig Lindbergs Turtur-mugg, mycket snygg till min berså-ring, det gäller ju att matcha :)). Det kändes dock inte helt ok på nåt sätt att tok-fota ett hem man aldrig varit i förut så vi lämnade kameran hemma. Kan i alla fall berätta att där var helt fantastiskt fint, huset fullt av trevliga, glada människor och så kanske världens godaste brunch på det: nygräddade våfflor med nutella, sylt och grädde, där var smoothie och juicer, goda ostar, kex, focaccia, äggröra, avokadosallad, bönor och sparris med parmesan och så vindruvor och supersöta små muffins. Rena drömmen!

Och som om det inte vore nog så fick vi med oss Världens. Finaste. Vagn.

Alltså jag blir helt lycklig bara jag tänker på den! Det är en sittvagn så det kommer ju att dröja ett tag innan vi kan använda den, men en sån här pärla springer man ju inte på varje dag. Li hade tänkt auktionera ut den till förmån för BRIS. Nu fick vi den och skänker en slant dit istället och när vi är färdiga med den, om vi kan skiljas från den, så kan vi auktionera ut den och skänka pengarna till BRIS då också. Världens bästa deal. Som ni märker är jag lite lätt exalterad idag, mycket som är världens bästa. Är helt enkelt mycket nöjd med dagen. Morgonen var väldigt mysig också med regnet som smattrade, åskan som dånade, Sofia Karlsson som sjöng i bakgrunden och så långfrukost och korsord i stearinljusens sken här hemma. Sen insåg jag att regnet kanske inte bara var mysigt, det ledde visst till både inställda bussar och massor av översvämmade källare. Men en mycket fin dag trots allt och nu blir det middag med mannen. Världens finaste han med. :) Önskar er en mysig kväll!

fredag 29 augusti 2014

Plötsligt finns inte

I onsdags var vi på det stora rutinultraljudet. Den lilla trampade runt med de allra sötaste små fötter och försökte gripa efter sina små tår med de små händerna, tänk att man kan vara så vansinnigt gullig långt innan man är född! Allt såg så fint ut, från hjärtats kamrar till fingerlederna. Det känns så underbart så det finns nästan inte ord. Tänk att vi har fått komma hit, att vi är så oerhört lyckligt lottade.






































Jag tänker ju mycket på alla som kämpar hårt för att få uppleva det här, alla som längtar så som vi har längtat, som önskar ett barn mer än något annat. Jag vill aldrig glömma de där åren av hopplöshet och sorg, jag hoppas innerligt att de är förbi, men jag vill komma ihåg hur hemskt det var. Något som stör mig lite är hur det oftast presenteras när någon blir gravid efter en lång period av barnlängtan. Som ett "plötsligt", plötsligt händer det, det gäller bara att aldrig ge upp, ni kände nog nånstans på er att det skulle gå till slut, ni visste det, eller hur? Eh... svar NEJ. Det visste vi inte, såklart hoppades vi och trodde, annars hade vi aldrig orkat, men att påstå att vi nånstans kände det på oss vore verkligen att förminska det helvete av ofrivillig barnlöshet som vi levt i och som väldigt många lever i idag. Man kan inte veta. Punkt slut.

Och jag skulle aldrig säga till någon att aldrig ge upp, ibland har man faktiskt inget val. Ens resurser kan ta slut, känslomässigt, fysiskt eller ekonomiskt. Att mena något annat är att ställa helt orimliga krav. Jag vet så många som har gett upp efter en lång och hård kamp för ett barn. Jag tänker att det kunde varit vi. Vi hade inte orkat eller kunnat kämpa i all oändlighet, alla har en gräns, man kan inte allt man vill. Vi har haft tur på så många olika sätt (en hel del otur också absolut, men också mycket tur). Vi vill det här så otroligt mycket båda två, vi har kunnat stötta varandra på ett väldigt bra sätt och därmed blivit starkare av kampen, jag har blivit gravid flera gånger och även om missfallen har varit alldeles fruktansvärt tunga så tror jag inte vi hade orkat utan de där graviditeterna. Vi fick andas i en liten sfär av hopp några gånger vilket hjälpte oss att hitta ny kraft. Och slutligen så har vi haft en helt osannolik tur genom att en fantastisk människa, en vän, velat och kunnat hjälpa oss ekonomiskt.

Slutligen, det där med plötsligt, plötsligt finns inte när man längtar så innerligt efter ett barn så att det är det enda man tänker på. Jag har mer eller mindre trott att jag varit gravid de flesta av de mer än 60 månader som vi försökte. Hoppet är ju det sista som överger en eller hur? Även om det hade skett ett mirakel och jag hade blivit gravid "naturligt" så hade det varit resultatet av att ha kämpat i många år och inte nåt som bara hände. Plötsligt finns inte i min värld.






































Jag önskar att fler kunde inse vilket oerhört mirakel det är att liv kan uppstå och att liv och död inte är något vi kan råda över. Hur gärna vi än vill.

tisdag 26 augusti 2014

En tisdagsmorgon

























Imorse kokade jag varm choklad och packade ner lite yoghurt och bär från kolonin. Min kära lillasyster hade gjort små svampomeletter och goda baguetter och så åkte vi till Pålsjö skog för en liten picknick-brunch.

Ungefär hur mysigt som helst.





























Är väldigt glad att leva som jag gör, jobbar 60%, tre dagar i veckan så att det finns massor av tid att hinna med sånt här i vardagen.





























För det är ju sånt som sätter guldkant på tillvaron.

onsdag 20 augusti 2014

Julafton för en sån som jag

I förra veckan gjorde vi något som jag har längtat efter väldigt länge och nu äntligen vågade mig på, något som är rena drömmen för en som mig, som tycker barnkläder är något av det roligaste som finns, gärna lite äldre kläder och allra helst sånt som man har någon koppling till, till exempel vet vem som har haft eller gjort. Det var dags att åka till mina kära föräldrar och titta i lådorna med kläder som de sparat från när jag och mina systrar var små, hurra!

























Vi plockade lite godbitar (ganska många!) och så får vi se vad som kommer till användning. Här är tre söta klänningar som min fina farmor sytt. De första två till min faster Marie-Gun på 50-talet och den med tillhörande byxa och mössa till min storasyster 1980.


























Jag tycker detaljerna här är helt fantastiska. De här knapparna är ju helt vanliga fyrhålsknappar men det har verkligen aldrig slagit mig att man kan sy fast dem så här, så att själva stygnen blir nästan som ett litet blad eller en kvist. Fint.


























Är så glad att mamma omsorgsfullt har skrivit små lappar till en del plagg, overallen med glada smileys på kunde vi till exempel se var från gammelfarmor Bobba. Hon hette egentligen Hildur så ingen aning om var det smeknamnet kom ifrån... Annars är mina favoriter på den här bilden tröjan till höger med blommor och den rödrandiga tröjan med röda byxor.


























Lite blandat randigt och rutigt. Byxorna har mamma sytt, den rödrutiga skjortan tror jag hon har haft en likadan själv så det var kanske en mamma-dotter-matchning.


























En pytteliten rosenknoppssöt klänning, ett förkläde med holländsk-inspirerat mönster, en skotskrutig kjol och coola ängelbrallor som jag har haft.






































Bildbevis på det från fotoalbumet. I vårt kök strax före jul 1985.



























Tomteoverall, raggsockor och småsmå vantar som världens bästa mamma har stickat och en väldigt liten stickad klänning som min älskade mormor har gjort.





























Både mamma och mormor är/var ganska röda och blåa av sig. Min mammas moster Anna, även kallad maskrosmormor var mer gul, som jag. Det är hon som har stickat det lite mörkare gula setet på bilden. Varken mormor, farmor, gammelfarmor eller maskrosmormor lever idag och för mig känns det väldigt fint att de får leva kvar i sina hantverk. Att det de en gång har sytt och stickat förhoppningsvis får värma mitt lilla barn.


























Och slutligen fick vi också med oss lite söta små skor, träskor, snörskor, "helt vanliga gymnastiskskor" och sandaler.

Väldigt glad över alla de här fina sakerna och överlycklig över den lilla som sprattlar i min mage. En vecka kvar till rutinultraljudet nu, vill ni så får ni gärna hålla tummarna för att allt ser bra ut. Jag kommer nog att vara väldigt rädd att den här underbara sagan ska ta slut. Men jag tror på att den ska fortsätta.

söndag 17 augusti 2014

Sylust

Jag fick en väldigt söt liten bebiskofta i mjukaste kashmir av en fin vän. Den inspirerade mig till att sy ett par matchande små blåa brallor.

Att sy bebiskläder är ju något av det roligaste jag vet och nu är det så himla mycket roligare än det varit på många år. Förstås.






































Av bara farten sydde jag också färdigt ett par andra byxor av samma modell men i mer typiska solig-färger. De här byxorna började jag på för länge sen, under något försök som sen inte gick bra. Kändes så bra att sy klart dem nu. Känns överhuvudtaget fantastiskt att leva i den här underbara bubblan av hopp, lycka och glädje. När allt hittills flyter på, går som det ska, är som det borde. Vi är så lyckligt lottade.

måndag 11 augusti 2014

Jag älskar när livet är så här

Allt i mitt liv är så bra just nu, vad som än händer framöver så är det underbart här och nu. Vi har haft en fantastiskt skön, lugn helg tillsammans på kolonin, jobbat och fixat lite, tagit det lugnt, haft min kära svärmor på besök.






































Jag gillar verkligen den här sensommarkänslan, när allt mognar, när det är så vackra färger överallt och när luften är lite svalare, i alla fall på kvällarna.


























På lördagen regnade det massor, tidvis öste det ner och jag tycker det är så mysigt att sitta i stugan och höra regnet smattra. Just nu tycker jag allt väder som inte är stekande sol och trettio grader känns väldigt uppfriskande.






































En helg med den här mannen är en bra helg ♥. Vi har sovit ganska mycket på kolonin den här sommaren. Härligt att äta mat direkt från trädgården i stearinljusens sken, nu blev det rårakor med haricots verts och en sallad bestående av syra, krispig gurka och massor av solmogna tomater förstås. Till frukost te med doftande mynta, nyplockade björnbär i yoghurten och tomater på ostmackan i morgonsolen. Lyxigt värre känns det. (Om det inte är skördetider eller om man inte orkar plocka och laga så finns det en pizzeria i närheten och det är förstås inte så dumt att äta hämtpizza i stugan heller.)






































Vi har verkligen massor av tomater i år. Det här är en planta, jag tror vi har tio på kolonin och tjugo uppe på husets takterass, gula små päronformade, stora orangefärgade och röda strimmiga. Mycket fint och fantastiskt gott!






































På söndagkvällen plockade vi med oss mangold, squash, morötter och rosenbönor och gjorde en stor härlig skördepaj med basilika från terassen. Åt hemma framför tv:n och då är det så skönt att vara i lägenheten igen, med allt vad det innebär av bekvämligheter. Det är så skönt med de kontrasterna, när man är lite här och lite där känner jag verkligen att jag får det bästa av två världar. Att köpa koloni är absolut något av det bästa vi har gjort, rekommenderas varmt!

onsdag 6 augusti 2014

Tack och tomater

Tack för all fin respons på förra inlägget! Jag förstår att många känner igen sig och ni är väldigt snälla och omtänksamma. Personligen känner jag inte att jag har behov av professionell samtalshjälp. Jag mår väldigt bra, är glad och njuter väldigt mycket av här och nu. De negativa tankarna finns med på ett hörn, jag förstår och accepterar dem, men de tar inte över, de är inget problem för mig. Men jag vill ändå lyfta dem för att jag känner att de finns och vet att de tar över betydligt mer för vissa.

Jag kan känna mig lite kluven kring hur jag ska skriva om min graviditet. Fortfarande känner jag att jag ganska starkt identifierar mig som ofrivilligt barnlös vilket jag ju också är och att skriva lättsamma inlägg om funderingar kring magstorlek eller barnvagn känns som att förminska det fantastiskt oerhörda miraklet att det växer ett barn i min mage. Det känns liksom inte helt rätt varken mot mig eller mot andra barnlösa kämpar. Samtidigt så är jag lyckligt gravid och ibland vill jag bara frossa i sånt som är enkelt och roligt och det måste jag såklart få göra. Så det blir nog lite sånt blandat med tyngre tankar som också känns viktiga.

Och apropå det så blir det nu ytterst lättsamma tankar om tomater och fina skålar:

Uppe på vår takterass i huset mognar tomaterna i massor just nu, underbart att kunna frossa i solmogna tomater och så doftar det ju så himla gott när man plockar dem.


























Våra små pressglasskålar gillar jag jättemycket, perfekta till efterrätter eller morgonfil. Alla har olika färger och mönster, hopplockade från olika loppisar. Tyvärr sabbade jag nyss en fin rosa så nu får jag nog jaga upp en till. Det gör jag så gärna.


























Tomaterna blev god kvällsmat igår tillsammans med avokado, mozzarella och vitlöksbröd. Mat som är både god, nyttig och vacker- bästa maten!

tisdag 5 augusti 2014

Ivf och förlossningsdepressioner

Det finns två parallella tankespår i våra huvuden. Det visade sig att vi båda känner likadant, å ena sidan så är vi så vansinnigt lyckliga och ser så himla mycket fram emot att bli föräldrar i januari. Vi funderar på hur det kommer att bli, klappar magen, klurar på namn, köper fina små barnkläder på loppis utan att känna att vi gör nåt förbjudet. Vi får nu, det ska gå bra nu. Det känns som flera ton har lyfts från mitt sinne och jag känner mig gladare än jag gjort på flera år. Jag har blivit påmind om att det är så här livet kan vara, så enkelt, så underbart. Det är så här glad jag kan vara. Jag är verkligen lycklig och njuter väldigt mycket av att vara gravid.

Men å andra sidan, så finns det någonstans en gnagande känsla av att vi ju egentligen vet att det här inte är för oss. Vi är inte såna som har tur när det gäller att få barn, det kommer ju ett missfall, vi vet ju det, all vår erfarenhet säger oss det. För att vara tydlig: så vitt vi vet så är allt bra och jag tror faktiskt att det kommer att fortsätta vara det, men det är inte helt enkelt att våga tro när man blivit bränd så många gånger. Tänk er en gemenskap, en värld, en klubb, en fest som ni mer än allt annat vill få vara med i. Gång på gång försöker ni, gång på gång står en elak mobbare i dörren och knuffar bort er. Större delen av världens befolkning får vara med. Men inte du. Plötsligt en dag frågar mobbaren om du vill vara med. Överlycklig tar du på dig din finaste klänning och dansar gatan fram, äntligen! Äntligen! I dörren står mobbaren med ett hånfullt leende: "Trodde du jag menade allvar eller?" Tårarna trillar tunga på din finaste klänning när du går tillbaka igen, du hör skratten, du ser ljuset och glädjen där inifrån, men du får inte vara med. De flesta får vara med, men inte du.

När det här har hänt ett antal gånger och mobbaren plötsligt på riktigt släpper in dig så är det svårt att vara på festen utan att känna det hånfulla leendet i nacken, känna att du egentligen inte hör hemma där. Svårt att vara trygg och inte hela tiden rädd att mobbaren ska dra ner byxorna på dig och sen slänga ut dig i kylan igen.

Jag har förstått att det finns ett samband mellan ivf och förlossningsdepressioner. Kanske inte så konstigt tänker jag. Man har längtat länge, har kanske många tunga upplevelser i bagaget, upplevelser som ofta inte hunnit bearbetas ordentligt för att man hela tiden kämpar vidare med nya försök, vilket man måste för att komma ur sin situation. Man har skyhöga förväntningar och framför allt har omgivningen skyhöga förväntningar på att man ska vara så himla glad nu när man fått allt man önskat. Och så är bebistiden förstås lika jobbig som för vem som helst. Det finns väl alltid en viss förväntan på nyblivna föräldrar att de ska vara lyckliga i sin fantastiska bebisbubbla, men den är säkerligen större på dem som kämpat hårt och längtat länge. Dessutom så ska man själv våga tro. Tro att det ska gå bra, tro att man får behålla sitt lilla barn, våga tro och våga älska. Jag har stött på många som kämpat länge, som till slut blivit gravida och sen gått hela graviditeten utan att vare sig kunna njuta eller tro. Det är inte enkelt, absolut inte, men jag vägrar låta oron förstöra min graviditet. Jag tar varje sekund jag kan till att njuta, ju mer jag lyckas, desto mer sprider sig det positiva. Känslan av att allt är bra, att jag har rätt till det här lika mycket som någon annan. Det är inte enkelt, men viktigt.