måndag 27 februari 2017

Och en liten tvillinguppdatering

Bebisarna växer fint i magen, magen växer i rasande takt, när jag hade gått 26 fulla veckor mätte barnmorskan mitt sf-mått till 36. När jag kollar tabeller verkar det motsvara ungefär v 42 med ett barn. Jag vet att det inte är något exakt mått och att man kan mäta lite olika osv, men inte konstigt att det börjar bli tungt i alla fall. Jag jobbar faktiskt min sista dag imorgon. Det känns overkligt och lite konstigt, nästan som att jag fuskar liksom. Tänk om jag inte föder förrän i maj, då är det lååång tid jag ska vara hemma. Men, överallt rekommenderas att man INTE ska jobba för länge, max till v 25 står det i broschyren jag fick från mvc. Det är tungt, blir mycket påfrestning på livmodertappen och är risk att tvillingarna kommer för tidigt. Jag är inte mycket för att ta risker när det gäller mina barn så jag säger okejdå och tar det lugnt. Min tanke är att jag ska vila mycket, promenera lite lagom, göra mina enkla övningar för att stärka bålen, förhoppningsvis ta mig till badhuset några gånger, simma lite, kanske gå på lite vattengympa. Det gjorde jag med Lykke och det var ett bra sätt att kunna röra på sig lite trots alla extrakilon. Nackdelen är ju när man ska ta sig upp ur bassängen och det känns som om man väger 280 kg. Minst. Men ändå, så ser min plan ut, ta hand om den här växande kroppen på bästa sätt, förbereda för utmaningen som väntar. Det känns väldigt sunt och bra. Ingen tackar mig om jag jobbar tills jag rasar ihop, det finns helt enkelt ingen anledning. Tänker också att jag ska förbereda lite genom att sy lite, fixa i ordning, skriva dagbok, tänka, försöka fatta. Att vi snart har tre barn. Fortfarande omöjligt att ta in. Det var ju liksom inte så länge sen vi inte hade ett enda och höll på att längta ihjäl oss. Tre! Fantastiskt är det. Nu känns det nästan bara roligt och underbart (även om jag fattar att det kommer att bli en rejäl utmaning såklart). Både jag och Jonas kommer att vara hemma de första 8-9 månaderna och det känns verkligen toppen. Det finns ju lite mer möjligheter då. Att göra små utflykter med bara en bebis, med bara Lykke eller hitta på roliga saker hela familjen ihop förstås. Ser verkligen fram emot vår och sommar och allt vad de kommer att föra med sig. Med en liiiten skräckblandning men absolut mest med förtjusning.

söndag 19 februari 2017

"Lägga örnen på din plats, springa in!"

Jag måste göra en liten uppdatering om förskolesituationen. Jag skrev ju ett par inlägg om det när vi höll på att skola in i augusti. Lykke var då ledsen och förtvivlad hela dagarna hon var där, grät och skrek hysteriskt från lämning till hämtning. Det blev lite bättre med tiden, men hela hösten var verkligen hemsk. Hon var förtvivlad vid lämning, lugnade sig lite men kom på ett antal gånger under dagarna att hon saknade oss och grät och var så ledsen. Varenda dag. Inte hela tiden, emellanåt lekte hon och hon både åt och sov rätt ok så det gjorde ju att det kändes möjligt men ändå ganska hemskt. Hade jag inte tyckt att förskolan och pedagogerna verkade toppen så hade jag nog inte kunnat lämna henne, men den biten har känts superbra från början. Så vi kämpade på. Tror det är något av det jobbigaste jag varit med om faktiskt. Har man inte varit där så är det svårt att förstå hur fruktansvärt ont det gör i hjärtat att överge den man älskar högst av allt när hon behöver en som mest. Eller ja, det känns ju så i alla fall, men som sagt, jag kände mig väldigt säker på att hon var i goda, trygga händer.

Men så kom den. Vändningen. Som jag nästan hade gett upp hoppet om. Det var som om något hände under jullovet. Kanske fick hon lite distans till det hela och insåg att det inte var så dumt. Kanske berodde det på att jag mådde bättre, hon är ju väldigt känslig vår lilla vän och vi står varandra väldigt, väldigt nära. Hela hösten kräktes jag dagligen och var ganska ur form. Det kan absolut ha påverkat det hela. Kanske var hon helt enkelt redo. Första dagarna efter jullovet grät hon vid lämning men inte mer sen och det kände jag att jag kan leva med. Känns inte så konstigt och inte så farligt att själva separationen är lite sorglig om det bara är bra sen. Men redan andra veckan efter jul så var hon glad över att gå dit. Grät inte alls. Sista dagen den veckan sa hon orden som jag nog aldrig kommer att glömma: "Lägga örnen på din plats, springa in!" (Din=min, fortfarande lite svårt det där, och örnen var dagens valda gosevän som fick följa med till förskolan.) Hon sprang glatt in och har gjort så sen dess. Hon tycker om att gå till förskolan, hon tycker om att vara där. Jag behöver inte göra henne ledsen längre. Tiotusen tunga stenar har fallit från mitt hjärta och hela livet känns så mycket bättre.

söndag 5 februari 2017

Mosters bebis

Nu har min lillasyster fått sitt alldeles ljuvliga lilla barn. Det känns så fantastiskt stort och overkligt, en ny familjemedlem, min lilla syster är mamma nu. Underbart är det! Idag fick vi äran att hälsa på det tre dagar gamla lilla underverket.






































Så underbar och fin liten gosunge med de lenaste kinder.






































Lykke satt en lång stund med den lilla bebisen i famnen, hon tyckte den var så fin och gosig. Det ska bli så spännande när våra bebisar kommer. "Snart kommer de!" säger Lykke ofta nu och pratar om  hur hon ska mata, trösta, klappa, krama, klä på, byta blöja, ta hand om på alla tänkbara sätt. Det kommer säkert att bli en rätt jobbig omställning för henne på många sätt, men kul att hon ser fram emot det nu i alla fall...






































Lite presenter fick hon ju ha också förstås, mosters bebis, Lykkes första kusin, min systerdotter.






































Jag gjorde lite olika paket: till lilla hjärtat, rugbystjärnan, blåbärsputte (efter sin mor) och gosevännen. Efter en loppis igår där de hade massor av gulliga kläder från ett märke jag vet att min syster gillar fick det bli ett litet prinsesspaket med två klänningar och en liten kofta också. Minns hur väldigt klänningssugen jag blev när Lykke kom och överraskade oss alla med att vara en flicka. Min syster var nog också mest inställd på att det skulle bli en pojke, men det verkar som att det mest blir flickor i vår familj.






































Här står vi med magarna fulla av kusiner. Denna bild är tagen efter Lykkes kalas (i en mörk trappuppgång en januarikväll=toppbild), min syster är i v 40 och jag i v 22. Känns redan längesen, tycker min mage har blivit ungefär dubbelt så stor på de två veckor som har gått sen dess. Det går verkligen fort nu, tvillingarna växer så det knakar och sprattlar åt alla håll, knasig känsla. Men häftig!