söndag 19 februari 2017

"Lägga örnen på din plats, springa in!"

Jag måste göra en liten uppdatering om förskolesituationen. Jag skrev ju ett par inlägg om det när vi höll på att skola in i augusti. Lykke var då ledsen och förtvivlad hela dagarna hon var där, grät och skrek hysteriskt från lämning till hämtning. Det blev lite bättre med tiden, men hela hösten var verkligen hemsk. Hon var förtvivlad vid lämning, lugnade sig lite men kom på ett antal gånger under dagarna att hon saknade oss och grät och var så ledsen. Varenda dag. Inte hela tiden, emellanåt lekte hon och hon både åt och sov rätt ok så det gjorde ju att det kändes möjligt men ändå ganska hemskt. Hade jag inte tyckt att förskolan och pedagogerna verkade toppen så hade jag nog inte kunnat lämna henne, men den biten har känts superbra från början. Så vi kämpade på. Tror det är något av det jobbigaste jag varit med om faktiskt. Har man inte varit där så är det svårt att förstå hur fruktansvärt ont det gör i hjärtat att överge den man älskar högst av allt när hon behöver en som mest. Eller ja, det känns ju så i alla fall, men som sagt, jag kände mig väldigt säker på att hon var i goda, trygga händer.

Men så kom den. Vändningen. Som jag nästan hade gett upp hoppet om. Det var som om något hände under jullovet. Kanske fick hon lite distans till det hela och insåg att det inte var så dumt. Kanske berodde det på att jag mådde bättre, hon är ju väldigt känslig vår lilla vän och vi står varandra väldigt, väldigt nära. Hela hösten kräktes jag dagligen och var ganska ur form. Det kan absolut ha påverkat det hela. Kanske var hon helt enkelt redo. Första dagarna efter jullovet grät hon vid lämning men inte mer sen och det kände jag att jag kan leva med. Känns inte så konstigt och inte så farligt att själva separationen är lite sorglig om det bara är bra sen. Men redan andra veckan efter jul så var hon glad över att gå dit. Grät inte alls. Sista dagen den veckan sa hon orden som jag nog aldrig kommer att glömma: "Lägga örnen på din plats, springa in!" (Din=min, fortfarande lite svårt det där, och örnen var dagens valda gosevän som fick följa med till förskolan.) Hon sprang glatt in och har gjort så sen dess. Hon tycker om att gå till förskolan, hon tycker om att vara där. Jag behöver inte göra henne ledsen längre. Tiotusen tunga stenar har fallit från mitt hjärta och hela livet känns så mycket bättre.

2 kommentarer:

Tove sa...

Åh, jag förstår dig även om jag inte varit där än, min bebis är bara 6 månader...

Jag tänker mig att han ska få vara hemma tills han är åtminstone ett och ett halvt år, kanske två? Men vi får la se hur livet blir.

Jag tror också att de påverkas mycket av hur vi föräldrar mår. Det är ju både fint och jobbigt. Vad skönt att det har blivit bättre nu i alla fall och att det känns lättare för dig!

När är du beräknad förresten? I maj? Lycka till! :)

Solveig Lövendahl sa...

Tack för din kommentar, Tove!

Mysigt med 6-månaders-bebis! Lykke började på förskolan när hon var 1 år och sju månader, kanske hade varit bättre att vänta lite till, eller så hade det tagit ett tag att vänja sig ändå. Svårt att veta.

Jag är beräknad 31 maj men får gå max till v 37. Tack!