söndag 27 november 2016

Adventsmys och 14-veckors tvillingmage

Jag är sjukskriven på halvtid nu, för illamåendet och tröttheten. Känns jätteskönt. Plötsligt känns vardagen lite mer hanterbar, jag känner att jag håller ihop till kvällen och allt liksom funkar.

Vi har haft en underbar, lugn och mysig adventshelg med familjen.






































Den här lilla tomtegumman julstökade för fullt och kokade gröt till katten.






































Och bakade lussebullar.





























Och åt lussebullar förstås. Ser pittoreskt och mysigt ut på bild och det var det också just då, men oj, vad vi har fighter nu. Läste nånstans att barn i trotsåldern i genomsnitt har en konflikt var tredje minut och det låter inte helt främmande längre. Får andas djupt och tänka att det är en viktig del av utvecklingen. Och att det går över. Troligtvis.
























Mellan dusterna så är denna lilla människa den underbaraste person jag nånsin träffat. Förstås. Ikväll lekte vi massor. Mycket gå och handla. Då ska man ta på sig varsin sjal och varsin liten väska tydligen. Och så gick vi till kolonin och plockade alla möjliga sorters bär och frukter som alla små vännerna förstås skulle smaka på. Här är det en liten kanin som plockar blåbär från tapeten. Jag vet att många föräldrar tycker såna här lekar är typ det tråkigaste som finns, men jag är på riktigt fortfarande så full av beundran inför allt Lykke kommer på, så jag tycker det är vansinnigt roligt att hänga med i hennes svängar och tankegångar. Kanske blir annorlunda med barn två och tre, jag vet inte.






































Apropå det, så här ser jag ut nu. I vecka 14. Tyckte jag var så himla stor förra gången. Här var jag i v 20, tycker nästan jag ser större ut nu. Kanske inte så konstigt, men ändå. Hur ska det sluta, hur stor kan man bli? Häftigt är det i alla fall, nu känner jag redan hur de små rör sig i magen ibland. Fantastiskt! Tänk att vi är här igen. Lite overkligt känns det fortfarande. Och milsvid skillnad mot förra graviditeten. Nu fick jag faktiskt räkna veckorna och såg att "oj, är det redan v 14, trodde det var 13 som jag skrev först". Hade inte hänt med Lykke om man säger så.

onsdag 23 november 2016

Här bor Lykke

Har ju fortfarande inte visat Lykkes rum trots att hon haft det i snart ett år.


























Så här ser det ut. När vi valde tapeten var vi lite rädda att den skulle kännas lite dyster till ett barnrum, men jag tycker det blev väldigt fint.


Myshörnan med ett gäng kuddar som jag har sytt. Vi följde tapeten och valde olika gröna toner, kändes också som det passade Lykke som tycker mycket om trädgård och växter. En nyckelpiga fick hon förstås också ha, lilla Lykke nyckelpigan. Här sitter vi mycket och läser och myser.






































Läsa är nåt av det bästa Lykke vet. Varje gång vi går på loppisar spanar vi efter nya roliga böcker och bokhyllan är överfull. Den passar perfekt till de små bebisböckerna, men nu är favoriterna Pettson, Pippi, Bamse och Lotta, bl. a. Får nog börja leta efter en större bokhylla. Tur det snart kommer nya bebisar så vi får användning för den lilla, gulliga hyllan länge till.

Jag älskar när Lykke sitter själv och läser för sina gosevänner, mest läser hon för "bebis" och då kan man höra henne: "titta här bebis, så många siffror bebis, titta!" Och så vidare. Gulligt!






































Eller när hon berättar om nyckelpigorna som bor i de här små husen och åker rutschkana nerför taket på morgonen. Så underbart med all den där fantastin. Som bara bubblar.






































Skrivbordshörnan används också flitigt.






































En loppad pennburk och ett palettblad som väntar på kruka. Tycker om levande växter, både i vas och kruka även i barnrum.






































Över skrivbordet hänger en hylla med diverse små finheter. Nu är det sovdags, god natt!

söndag 20 november 2016

Syskonrelationer, KUB och mera funderingar

Nåt som kanske inte framgick så tydligt i mitt förra inlägg är det jag tycker känns lite sorgligt med att det är tvillingar. För jo, lite sorgligt känns det. Jag kan glädja mig åt att vi (troligen) ska få två små barn till och jag tror absolut att det (mestadels) är ganska fantastiskt att ha en tvilling. MEN jag ser ju det mesta ur Lykkes perspektiv och som jag ser det så kommer hon inte att få det där syskonet som jag så gärna ville ge henne, någon som finns där i vått och torrt. Istället får hon ett syskonpar som alltid står varandra närmast. Kanske kommer hon att känna sig utanför och undra varför inte hon har nån tvilling, någon att dela allt med. Kanske tänker jag helt fel, såklart är det möjligt att få en fin och nära relation ändå och att man är "vanliga" syskon är såklart inte heller nån garanti för en bra relation. Syskon till tvillingar får gärna höra av sig.

Nu håller vi på att göra KUB. Det trodde jag nog inte jag skulle göra. Känns konstigt och lite kontroversiellt för mig, liksom förknippat med människor som vill välja sina barn, välja bort vissa människor. Att välja bort sitt barn pga tex Downs finns inte i min värld, däremot tycker jag om att vara förberedd. Kunna bearbeta och läsa på om det skulle vara så och skulle det visa sig vara fel som barnen faktiskt inte kan leva med så ser jag ingen anledning att gå en hel graviditet med allt vad det innebär av påfrestningar på mig och min kropp och dåligt med ork att ta hand om mitt barn som jag vill. Hur tänker ni kring KUB, ett viktigt och bra redskap att skaffa sig kunskap med eller ett obehagligt sätt att "leka gud" och ett hot mot mångfalden?

onsdag 2 november 2016

Vad hände här?

Jo det ska jag berätta. En enorm trötthet hände, en trötthet som gör att jag sover lika gott som Lykke ett par timmar mitt på dagen med nosen i hennes hår. Som gör att jag sover djupt på tåget till och från jobbet de dagar som jag jobbar, som gör att jag somnar tidigt på kvällarna. Skönt på sitt sätt, men noll tid för allt annat än mitt barn. Bloggen till exempel.

Jaha, och vad beror tröttheten på då? Låt mig ta det från början. Vi har alltid velat ha ett syskon till Lykke. Ungefär tre år tyckte vi var lagom mellan barnen, tänkte att vi kanske försöker nåt år eller så, så om vi börjar när det skulle bli 2,5 år mellan så blir det nog bra. Det lär ju ta ett tag. Ungefär så planerade vi livet. Det där livet som inte går att planera. Inte ens med ivf. För ivf fick det ju bli. Man har ju hört tusen historier om att "när de väl hade fått ett barn med ivf så blev de gravida såå snabbt efter, hur lätt som helst!". Men icke. Inte någon naturlig graviditet för oss inte (nej, det är ju svårt utan vare sig ägglossning eller fungerande äggledare). I alla fall, när sommaren började gå mot sitt slut var det dags. Och det gick bra. Gravid på första försöket. Tja, det blev jag ju på vår första ivf också och sen tog det ju ändå nio försök till innan det blev ett barn så vi hoppades inte så jättemycket. Helt ärligt så tänkte jag löjligt lite på det. Fullt fokus på Lykke och så får vi se vad som händer. Verkligen enorm skillnad mot sist när det inte fanns något annat i mitt liv än hoppet om ett barn, när varje liten blödning brutalt kastade mig från det högsta himmelriket rätt ner i den hårdaste stenen i den djupaste dalen. När ångesten och sorgen höll på att slita mig itu och jag grät floder av sorg och floder av glädje om vartannat. Nu. Jag ryckte på axlarna och tänkte att det blir som det blir. Funkar det inte så lever jag världens mest underbara liv ändå. Egentligen har jag aldrig haft någon egen längtan efter ett till barn. Jag har känt att jag har precis allt jag nånsin kan begära och mer än så. Jag önskar inget mer. Definitivt var jag inte sugen på en graviditet till. Jättetacksam att jag fått uppleva det en gång, men det räckte gott. Tyckte kort sagt det var jättejobbigt och sneglade lätt avundsjukt på lesbiska vänner som kunde "ta" en graviditet var. Men, jag tänkte att syskon är bra att ha och jag ville att Lykke skulle ha ett syskon. Det kändes bra. Två barn. Lagom.

Dagarna gick, veckorna gick och så var det dags för ultraljud. Då kom chocken. Det var inte ett litet hjärta som slog. Det var två. Tvillingar. Innan vi fick Lykke tjatade vi oss blåa för att få sätta in två embryon. Det fick vi aldrig, de var av för bra kvalitet och risken för tvillingar var för stor. Frustrationen var stor när de sa samma sak efter nio försök. Kvaliteten verkade ju helt kass och vadå, RISK för tvillingar?! Två barn hade väl varit toppen. Tänkte vi då. Nu satte vi som vanligt in ett embryo. Det blev visst två ändå och tyvärr blev vi inte glada alls. Det känns så hemskt att säga det. Efter alla år, all kamp, vetskapen om vilken fantastisk gåva, vilket mirakel varje barn är, så känner vi ändå så, att vi inte vill. Inte två. Det är ju ett för mycket. Rädslan över att inte räcka till för Lykke är det absolut värsta. Visst tror jag att vi kommer att klara det, men jag vill inte att livet ska handla om att ta sig igenom vardagen, hantera kaoset. Jag vill kunna göra det där lilla extra med och för mina barn, guldkanten på vardagen, allt det där som vi kanske inte kommer att orka framöver. Det gör ont i hjärtat när jag tänker på omställningen för Lykke. Från oändlig uppmärksamhet till... väldigt mycket mindre. Oron över att vi ska ha tre barn som sover som krattor (kommer vi nånsin mer få sova??) och oron över alla risker en tvillinggraviditet medför. Risker för olika typer av skador på barnen som gör att de kräver ännu mer tid. Jag tänker inte så mycket på tvillingarna. De finns i min mage, men de finns inte riktigt i mitt hjärta än.

Idag var vi på nytt ultraljud och när jag såg de små fina varelserna där inne sprattla runt för fullt så veknade allt hjärtat lite. Så söta de är! Tänk att de ligger i min mage. Mina små barn. Våra små barn. Visst har vi hjärterum och kärlek för tre små barn. Det kommer antagligen att bli några väldigt tuffa år med tre barn på drygt två år, men det kommer nog att bli bra till slut. Tror jag. Hoppas jag.

PS: Guldstjärna till Nordic IVF-center i alla fall. Tre barn på två försök mot Rmc:s noll av nio.