onsdag 31 maj 2017

Bf idag

Fast våra små kom ju redan för tre veckor sen. Dagen före förlossningen:






































Och nu tre veckor senare:






































Känns så osannolikt att de fått plats! Vi har legat på sjukhus en del för att de inte gått upp i vikt och det är först nu de passerat sin födelsevikt så så här stora var de för tre veckor sen också. Nu äter de bra och växer fint så det är skönt.

Lykke kom tillbaka till förskolan igår efter tre veckor hemma. Ganska skönt för hela familjen, inte minst för Lykke. Det är inte lätt att vara två och plötsligt få två småsyskon på en gång. Mycket konflikter och gråt blir det. Med oss alltså. Mot sina bröder är hon oerhört snäll och omhändertagande. Det är så fint att se. På sjukhuset när lillebror skulle ta ett blodprov och var ledsen stod hon bredvid och sa hela tiden "Ingen fara, jag finns här" med lugnande röst. Vårt lilla älskade hjärta, hon är så fin. Ibland tänker jag att hon är en vuxen (okej, inte riktigt men äldre iaf) person instängd i ett litet barns kropp. Hon är så oerhört kompetent och kan så mycket och det krockar med att hon faktiskt bara är två år med allt vad det innebär. Dels saker hon inte kan rent fysiskt och dels att hennes föräldrar tycker att de ska bestämma över henne ibland. Tex att hon behöver ta på blöja, ta på kläder, äta, sova, osv... Nu fick hon vila från konflikterna och sen möta utvilade föräldrar och vi hade en så fin eftermiddag igår, gick och fikade (åttaårig bröllopsdag minsann!) och kastade stenar i vattnet vid citadellet och allt var så fint. Hoppas det fortsätter så. En bonus är ju att vi hinner ägna lite tid och uppmärksamhet åt småbröderna också (hur kunde jag tycka att det var fullt upp med en liten bebis?!?) och dessutom, idag har jag kammat mig för första gången efter förlossningen! Blev en enda supertova då och (surprise!) det blev inte bättre av att det dröjde tre veckor innan jag lyckades hitta tid att reda ut den. Men idag så, egentid!

torsdag 18 maj 2017

En vecka gamla

I onsdags hade 37 veckor gått och vi hade fått tid för igångsättning på torsdagen. Vi vaknade båda två vid fyratiden på natten och hade svårt att somna om, mycket tankar, så spännande och lite oroligt. Dessutom hade jag ont i magen, inte alls som värkar men rätt ont på ena sidan. Klockan fem kände jag som en hård dunk inifrån och tänkte "kan det vara vattnet?", nej det verkade inte blött alls. Efter en liten stund reste jag mig för att värma en vetekudde till magen och jodå, det var vattnet! Det forsade när jag ställde mig upp. Jag var lugn men fylld av glad förväntan , ruskade Jonas som precis slumrat till och berättade att vattnet gått. Han blev kanske lite mer nervös, packade ner de sista grejerna medan jag ringde förlossningen och sen mina föräldrar som hoppade ur sängen, på cyklarna och sen på tåget från Helsingborg. Ringde även vår vän Henrik som numera är van vid att köra oss till förlossningen på nätterna, eller alltså han körde när vi väntade Lykke också. Snälla vänner har vi. En halvtimme efter att vattnet gått satte värkarna igång och när mina föräldrar kom strax efter klockan sex så var det redan bara 1,5 minut emellan. Funderade lite på om vi borde ringa en ambulans istället, men då var Henrik redan där och det bar av till Lund. Jag höll Jonas hand, andades igenom värkarna och det kändes bra och rätt lugnt det hela.

Så anlände vi till förlossningen strax före sju och när jag en liten stund senare blev undersökt var jag 5-6 cm öppen. Med min förra förlossning i minnet då jag hade hemska värkar i mer än två dygn innan vi kom in och jag då var öppen en enda ynka cm så var det förstås väldigt skönt att höra. Jag bad att få sitta på en boll för sängen kändes så obekväm. Jag hann sitta på bollen kanske ett par minuter, men ctg:n krånglade och jag fick landa i sängen igen så barnmorskan kunde sätta en skalpelektrod. Då konstaterade hon att jag var tio cm öppen och ja, sen kom krystvärkarna. När man föder tvillingar är det gynställning och fullt med folk i rummet som gäller. Kanske inte roligaste upplägget, men det kändes ändå skönt att vara ordentligt övervakad. Och det var ju verkligen en drömförlossning på alla vis, så oerhört snabb och smidig. Så fort jag tänker på den blir jag alldeles lycklig över att jag har fått uppleva en sån förlossning. Förra gången var jag helt väck efter det långa värkarbetet, efter att knappt ha varken ätit eller sovit på ett par dygn och när de till slut satte värkstimulerande dropp samtidigt som de tog hål på hinnorna var resten av förlossningen en enda evighetslång mardrömsvärk där jag varken såg eller hörde och inte var medveten om att jag födde barn. Hemskt var det.

Och så nu detta. Värkar som kom och gick. Jag andades, tänkte "låt kroppen jobba", "nu är vi ett steg närmre" och "snart är denna värken över". Helt underbart att få uppleva en så fantastisk förlossning. Jag kände inte ens något behov av smärtlindring. Lägger ingen värdering i det, det är ju tur att det finns när det behövs, men jag känner mig så lyckligt lottad som fått uppleva en så fin förlossning, som gick så bra så det faktiskt inte behövdes. Alltså såklart gjorde det väldigt ont, men ändå hanterbart. Och ja ursäkta min långa utläggning. Ni kanske undrar hur det gick? Såhär gick det:







































Världens sötaste, finaste små tvillingar som tog sig rakt in i våra hjärtan. Två pojkar på 3,5 kg var så inte alldeles små, 7 kg bebisar i magen! Den första hade navelsträngen runt halsen och kom ut rätt medtagen men hämtade sig snabbt. Tvåan kom i säte trots läkarnas ganska brutala vändningsförsök, men annars gick allt verkligen helt otroligt bra. Nu längtar vi bara efter att de ska lära sig sova lite på natten också. Vi är väääldigt trötta, men väääldigt lyckliga. Precis som det ska vara.

onsdag 3 maj 2017

Välkommen hem till oss!

Vi flyttade som sagt i månadsskiftet januari-februari. Från en trea till en fyra i samma hus, på samma våning till och med så det var en väldigt smidig flytt. Såhär har vi det nu för er som vill följa med på en tur:






































Först kommer man in i hallen som pryds av Stig Lindbergs Melodi. Lite ovanligt färgval för att vara oss. Den enda väggfärgen som vi behållit i lägenheten (förutom vitt vardagsrum) är den ljusturkosa i den lilla hallen bakom och därför valde vi en tapet i liknande ton.






































Sen kommer vi till köket. Jag hade föreställt mig ett kök med ljusgula soliga luckor och med en härligt blommig tapet som fond runt fönstret. Vi kör mycket tapetfonder, tycker det blir så fint och så kan man unna sig en lite lyxigare tapet när det inte behövs så mycket.
Om det blev ett gult kök? Nej. Vi bor i ett hyreshus där en liten del av hyran varje månad går till en fond som man sen kan använda till renovering. Supersystem tycker jag! Förutom att de ändrat lite i vad man får göra. Tidigare kunde man få köksluckorna målade i vilken färg som helst, nu var det begränsat till, jag tror det var fem olika luckfärger att välja på: vitt, grått, grått, grått och grått med en svag ton av grönt i. Suck! Så tråkigt när allt ska passa alla och istället blir det så att ingen blir riktigt glad. Eller? Tycker majoriteten av folket verkligen att grått är den allra finaste färgen? De befintliga luckorna var väldigt slitna furuluckor som verkligen behövde bytas ut så ganska besvikna valde vi den mest färgglada färgen. Det är den ni skymtar ovan. Festlig va? Lindblomsgrön kallar de den dessutom. Den som valde det namnet kan ju aldrig ha sett härligt färgsprakande gulgröna lindblommor. Jag fokuserade på det lilla köket istället som jag tycker är roligare. Kanske kan man muntra upp vårt kök med nån fin tapet, tänker nåt i gröna toner men har inte hittat rätt. Tips någon?






































I vardagsrummet utanför köket finns matplatsen. Om några månader står här två små stolar till!
























Resten av vardagsrummet, ungefär som det såg ut i förra lägenheten, fast lite ljusare och luftigare.






































Jag älskar vårt hem. Överallt finns minnen, bilder, saker som gör mig glad. Och så ganska mycket färg, det tycker jag är fint.








































































Och så Lykkes rum, som kommer att bli gemensamt barnrum så småningom, tills Lykke vill ha eget och flyttar in i arbetsrummet. Så tror jag det blir, vi får se. Arbetsrum och sovrum kanske jag visar nån annan dag för det blev visst mycket bilder ändå.






































Barnrum är nog det jag tycker är roligast att inreda, barngrejer är ju så himla fina!









































































































Lykke fick samma tapet som vi valde till hennes rum i förra lägenheten, hon hade inte ens hunnit ha den ett år och vi tycker mycket om den. Porslinsfåret valde hon själv på en loppis förra sommaren.






































På andra sidan av rummet finns myshörnan och bredvid den, den lilla bokslukarens ständigt växande boksamling. Fattar inte hur små barn kan ha ett sånt minne. Hon sitter ofta själv och "läser högt" och det visar sig att hon kan nästan alla dessa böcker utantill. Eller kan hon läsa? Man undrar ju nästan... ;)







































Och med dessa små möss i "uffbabongsampan" (det där med L är inte lätt) säger vi tack och hej för idag.

tisdag 2 maj 2017

Gullis

Någon som har följt min blogg ett tag, hittat finheter på second hand och tänkt på mig. Tänkt, köpt och skickat. Så himla fint, jag blir alldeles rörd. Finheterna är tröja och byxa i det kanske finaste mönstret jag vet, från Tussilago.






































Har, som jag skrev i förra inlägget det i ett par långa sparkbyxor. Nu kan jag frossa i det och tvillingmatcha lite lagom. Tusen tack gulliga, gulliga du!

Tulpaner från kolonin och tomater och basilika som frodas på fönsterbrädan.





































Vi flyttade i månadsskiftet jan-feb, så jag har ju en helt ny lägenhet att visa er. Häromdagen fick vi nya köksluckor så nu är nästan allt på plats. Får se om jag lyckas ta några bilder utan allt för mycket grejer nån dag. Vår lilla skatt är en superröjare som på ungefär två sekunder hinner plocka fram alla bunkar, slevar, vispar ur köksskåpen, en massa papper, penslar, stämplar, blandat jox ur pysselskåpet och framför allt favoriten tiotusen små tygbitar ur min lapplåda (var kan hon ha fått sitt stora tygintresse ifrån?:)) så ett nåtsånär städat hem är ganska sällsynt här. Åtminstone i dagsljus. Men trots stök så är jag väldigt glad över vårt hem och tycker det känns så fint och ljust och härligt. Inte ljust som i ljust och fräscht/allt är vitt. Färg har vi förstås, men vi har fönster från tre håll och det gör mycket. Som sagt, ska försöka visa er nån dag. God natt!

torsdag 27 april 2017

Dagens skörd och DDT for life

Idag var vi på Röda korset här i Landskrona och de hade ovanligt mycket fina gamla retrogrejer.
























Detta och lite till fick följa med hem. Två pyttesmå blåröda sparkbyxor från Tussilago (har ett par gulbruna med klövern sen tidigare för lite lagom tvillingmatch), två sovpåsar från Fix och en liten snigeltröja från Bonzo. Samtliga av dessa plagg kostade 15 kr/st. Det är ju i de flesta fall toppen med gamla textilier där alla gifter är urtvättade sen länge, MEN jag som väldigt många andra retro- och textilintresserade människor gråter floder efter att ha hört loppmarknadsarkeologernas program om mitin (nån form av DDT eller liknande) i gamla yllefiltar. Jag visste att det kan finnas i gamla ullprodukter som åkpåsar, så det har jag undvikit, men min kära Viola Gråsten-filt hade jag inte tänkt på.







































De är ju så fina! Jag har även en blå på vinden. Fina men känns ju inte så lockande att gosa in sig i den längre. "Varaktigt maläkta mothproofed for life". For life. Inget att göra väl? Annat än att göra sig av med och se till att det bränns på ett sätt så att kemikalierna förstörs ordentligt. Snyft.

tisdag 18 april 2017

Snart

Många gånger har jag gått vägen från busshållplatsen upp mot kvinnokliniken på Universitetssjukhuset i Lund. Jag som tyckte vi gjorde många ultraljud förra graviditeten. Nu är vi nog uppe i ca 15 stycken den här graviditeten tror jag. Man är verkligen noggrannt kontrollerad som tvillinggravid och speciellt med enäggs. Jag gick i vintras och tidigt i våras längs rabatterna där torra blomsterlökar tittade upp och tänkte att, när de blommar då föder jag barn. När jag gick mot förra veckans ultraljud sprakade rabatterna av blommor i alla färger och det slog mig att det faktiskt inte är så långt kvar. Typ tre veckor. Max. Fortfarande så svårt att förstå.




























Jag har sytt lite till de små. Kanske mest för att göra det hela lite mer konkret och verkligt. Och så känns det såklart roligt att få göra lite nya saker speciellt för bebisarna, så de inte bara får ärva storasysters kläder. Har fyllt på med lite "nya" loppisfynd och så de här koftorna som jag tycker är så söta. Två av få grejer som är nyköpta. Tänkte att vi kanske behöver lite i strl 50 också. Lykke var en 56a direkt men tvillingarna borde ju vara lite mindre tycker jag. Visserligen ligger de båda fortfarande strax över kurvan för enlingar så de är stora, men de ska ju trots allt ut i v 37 är det tänkt. Förutom två stora bebisar har jag också väldigt mycket fostervatten och läkaren sa att magens stora volym kan göra att det sätter igång snart. Väldigt spännande tider med andra ord. Misstänker nog att jag får bli igångsatt i v 37, men jag hoppas på att det sätter igång av sig själv den här gången. Hoppas också på att slippa snitt, men förra veckan låg tvilling ett såpass långt ner att läkaren inte trodde hen skulle flytta sig så det bådar gott. Framför allt hoppas jag såklart att både jag och bebisarna klarar oss utan några större men. Och att Lykke ska ta det hela på ett bra sätt. Fortfarande är hon mitt allt och den jag tänker på hela tiden. Känns konstigt att hon ska få konkurrans. Antagligen kommer jag ju att älska mina andra barn lika mycket. Det sägs ju att det ofta blir så. Även om det är omöjligt att tänka sig.


söndag 19 mars 2017

34-åring med 30-veckorsmage

Igår fyllde jag och mamma år och vi hade ett litet kalas. Vi har varit förkylda en vecka och jag har fortfarande så ont i halsen så jag blir rent matt (tips, någon?), men familjen vågade sig hit ändå och det blev en mysig födelsedag.


























Jag fick så mycket fina blommor, nåt av det bästa med att fylla år tycker jag.


























Går här hemma och njuter av blomsterlyxen överallt.








































































Jahaja, "bara" tio veckor kvar till bf...

tisdag 14 mars 2017

Krassligt geni och önskan om hjälp

Sjukdag idag. Både jag och Lykke är förkylda och krassliga och idag har vi mest bara myst, myst och myst. Och läst. Massor. Hon är en riktig bokslukare och jag älskar att läsa för henne. En timme försvinner lätt bland böckerna. Idag har vi nog läst sammanlagt fem ungefär. Ett par gånger har jag föreslagit att vi kanske ska titta på datorn en stund. För att få vila min ömma hals lite och sluta ögonen en stund. Favoriterna på datorn är Alfons, Pippi och Bing just nu och av böcker har hon många, Pippi, Bullerbyn, Lotta, Pettson, Vilda bebin, mm, mm. Böcker som jag läste när jag var liten och själv tycker mycket om. Varenda dag överraskar Lykke mig med nya förmågor eller saker hon snappat upp och kan berätta om. Idag tittade hon på en bild med en massa bokstäver, pekade på E och sa "E som i Eva", pekade på I, sa "I som i Iris" och fortsatte med J som i Jonas, S som i Solveig, F som i farmor och flera till. Hon är verkligen superintresserad av bokstäver och siffror, är tvärsäker på alla siffror 1-9 och kan rätt många bokstäver. Frågar ständigt "Vad står det där?", på mjölkpaket, på gatskyltar, i böcker. Hon har ju liksom nyss fyllt två det lilla livet! Övertygad om att jag närt ett geni vid min barm naturligtvis ;).






































Imorgon går jag in i v 30 och snart kommer det två små genier till. Vi grejar så smått med sånt som behöver förberedas, men på en punkt är vi helt lost. Namnen. Vad ska bebisarna heta? Jag tycker det finns så många fina flicknamn (Maj, Majken, Bim, Lilly tex tycker jag är fina) men pojknamn? Jag kan inte komma på ett enda som jag verkligen tycker är fint. Det blir liksom mest på skoj (Hasse å Tage? Josef och Frank? OBS, inte seriösa förslag). Vi har valt att inte ta reda på barnens kön, men vi går ju på ultraljud varannan vecka och jag tycker nog det har sett ut som pojkar (fast jag vet verkligen inte, läkaren försöker ju att inte visa) så vi är väl mest inställda på det. Tänkte att ni kanske sitter på några genialiska förslag till oss? Mottages tacksamt!

måndag 27 februari 2017

Och en liten tvillinguppdatering

Bebisarna växer fint i magen, magen växer i rasande takt, när jag hade gått 26 fulla veckor mätte barnmorskan mitt sf-mått till 36. När jag kollar tabeller verkar det motsvara ungefär v 42 med ett barn. Jag vet att det inte är något exakt mått och att man kan mäta lite olika osv, men inte konstigt att det börjar bli tungt i alla fall. Jag jobbar faktiskt min sista dag imorgon. Det känns overkligt och lite konstigt, nästan som att jag fuskar liksom. Tänk om jag inte föder förrän i maj, då är det lååång tid jag ska vara hemma. Men, överallt rekommenderas att man INTE ska jobba för länge, max till v 25 står det i broschyren jag fick från mvc. Det är tungt, blir mycket påfrestning på livmodertappen och är risk att tvillingarna kommer för tidigt. Jag är inte mycket för att ta risker när det gäller mina barn så jag säger okejdå och tar det lugnt. Min tanke är att jag ska vila mycket, promenera lite lagom, göra mina enkla övningar för att stärka bålen, förhoppningsvis ta mig till badhuset några gånger, simma lite, kanske gå på lite vattengympa. Det gjorde jag med Lykke och det var ett bra sätt att kunna röra på sig lite trots alla extrakilon. Nackdelen är ju när man ska ta sig upp ur bassängen och det känns som om man väger 280 kg. Minst. Men ändå, så ser min plan ut, ta hand om den här växande kroppen på bästa sätt, förbereda för utmaningen som väntar. Det känns väldigt sunt och bra. Ingen tackar mig om jag jobbar tills jag rasar ihop, det finns helt enkelt ingen anledning. Tänker också att jag ska förbereda lite genom att sy lite, fixa i ordning, skriva dagbok, tänka, försöka fatta. Att vi snart har tre barn. Fortfarande omöjligt att ta in. Det var ju liksom inte så länge sen vi inte hade ett enda och höll på att längta ihjäl oss. Tre! Fantastiskt är det. Nu känns det nästan bara roligt och underbart (även om jag fattar att det kommer att bli en rejäl utmaning såklart). Både jag och Jonas kommer att vara hemma de första 8-9 månaderna och det känns verkligen toppen. Det finns ju lite mer möjligheter då. Att göra små utflykter med bara en bebis, med bara Lykke eller hitta på roliga saker hela familjen ihop förstås. Ser verkligen fram emot vår och sommar och allt vad de kommer att föra med sig. Med en liiiten skräckblandning men absolut mest med förtjusning.

söndag 19 februari 2017

"Lägga örnen på din plats, springa in!"

Jag måste göra en liten uppdatering om förskolesituationen. Jag skrev ju ett par inlägg om det när vi höll på att skola in i augusti. Lykke var då ledsen och förtvivlad hela dagarna hon var där, grät och skrek hysteriskt från lämning till hämtning. Det blev lite bättre med tiden, men hela hösten var verkligen hemsk. Hon var förtvivlad vid lämning, lugnade sig lite men kom på ett antal gånger under dagarna att hon saknade oss och grät och var så ledsen. Varenda dag. Inte hela tiden, emellanåt lekte hon och hon både åt och sov rätt ok så det gjorde ju att det kändes möjligt men ändå ganska hemskt. Hade jag inte tyckt att förskolan och pedagogerna verkade toppen så hade jag nog inte kunnat lämna henne, men den biten har känts superbra från början. Så vi kämpade på. Tror det är något av det jobbigaste jag varit med om faktiskt. Har man inte varit där så är det svårt att förstå hur fruktansvärt ont det gör i hjärtat att överge den man älskar högst av allt när hon behöver en som mest. Eller ja, det känns ju så i alla fall, men som sagt, jag kände mig väldigt säker på att hon var i goda, trygga händer.

Men så kom den. Vändningen. Som jag nästan hade gett upp hoppet om. Det var som om något hände under jullovet. Kanske fick hon lite distans till det hela och insåg att det inte var så dumt. Kanske berodde det på att jag mådde bättre, hon är ju väldigt känslig vår lilla vän och vi står varandra väldigt, väldigt nära. Hela hösten kräktes jag dagligen och var ganska ur form. Det kan absolut ha påverkat det hela. Kanske var hon helt enkelt redo. Första dagarna efter jullovet grät hon vid lämning men inte mer sen och det kände jag att jag kan leva med. Känns inte så konstigt och inte så farligt att själva separationen är lite sorglig om det bara är bra sen. Men redan andra veckan efter jul så var hon glad över att gå dit. Grät inte alls. Sista dagen den veckan sa hon orden som jag nog aldrig kommer att glömma: "Lägga örnen på din plats, springa in!" (Din=min, fortfarande lite svårt det där, och örnen var dagens valda gosevän som fick följa med till förskolan.) Hon sprang glatt in och har gjort så sen dess. Hon tycker om att gå till förskolan, hon tycker om att vara där. Jag behöver inte göra henne ledsen längre. Tiotusen tunga stenar har fallit från mitt hjärta och hela livet känns så mycket bättre.