söndag 17 maj 2015

Superheta

Ja, jag ska blogga om något annat snart, vill bara säga som svar på en kommentar att självklart vill vi och de allra flesta andra sina barns bästa. Sen kan man ju ha olika åsikter om vad som är det bästa, men OM man prioriterar att dela föräldraledigheten lika från början framför att amma så beror det nog på att man tror det är det bästa för barnet, inte att jämställdhet är nån liten hobby som föräldrarna håller på med för att det är kul. Jag upplever att många amningsförespråkare är så väldigt ensidiga, det finns liksom bara en rätt väg att gå. Kanske är det inte fel att se att olika saker kan passa olika människor?

Den här gången valde vi som sagt att prioritera amningen. OM vi någon gång skulle ha den enorma turen att få ett barn till kanske vi prioriterar annorlunda, men det är ju en helt annan historia. Nu är det bara Lykke som gäller. Världens finaste, underbaraste, gosigaste lilla skatt, lilla Lykke, vår stora lycka.

Lilla fröken solig plockar blommor.

tisdag 12 maj 2015

Heta potatisar

Tack för era många och långa kommentarer på mitt förra inlägg. Så fort man skriver amning och ett frågetecken i samma mening så blir det ju en het potatis. Jag kan tycka det är lite konstigt faktiskt, att amningen är så väldigt helig för så många. Många barn växer ju upp på ersättning och blir inte sämre människor för det. Visst finns det massor av fördelar med amning men jag anser att det även finns fördelar med att inte helamma. Nu har jag haft turen att amningen funkat helt smärt- och problemfritt för oss och då kändes det synd att inte utnyttja det. Skulle vi ha den fantastiska turen att någon gång få ett barn till så kanske vi väljer annorlunda. Mycket för att ingen ska behöva vara med om det ganska omänskliga att vara borta från sitt nya lilla älskade barn tio timmar om dygnet fem dagar i veckan.

För jag var kanske lite otydlig, visst kan det vara jobbigt ibland att vara med sin bebis (eller vilken människa som helst för den delen) dygnet runt, men mest tycker jag det är helt underbart och jag längtar definitivt inte efter att vara ute och svira. Det jag tycker är synd är att Jonas missar så mycket av Lykkes första halvår (plus att jag tror att jag skulle kunna njuta av det ännu mer fullt ut om jag fick se på det utifrån ibland). För oss är det självklart att dela lika på föräldraledigheten och vi har valt att göra så att först är jag hemma sju månader, sen Jonas lika länge och sen delar vi på veckorna efter det. Det känns som ett bra upplägg för oss och det har sina fördelar att jag är hemma nu och kan amma i lugn och ro men jag är övertygad om att det också har sina fördelar att dela från början. Jag var mest intresserad av att höra hur ni som lagt upp det så tycker att det fungerar.

(Någon tyckte det var konstigt att Jonas så självklart tränar och han höll själv inte riktigt med om den bilden, mer att han försöker få till det kanske nån timme i veckan, men det är ju i alla fall fortfarande lättare för honom än för mig att komma iväg en stund. Han är en fin och närvarande pappa när han är hemma, men med heltidsjobb och pendling så blir det ju mest helger och så kanske ett par timmar på kvällen.)

fredag 8 maj 2015

Föräldraskap och jämställdhet

Man hör ju ofta om par som lever jämställt. Tills de får barn. Då ändras allt. Så skulle det inte bli för oss. Vi levde ju jämställt på riktigt så varför skulle det ändras för att vi fick barn? Tja, anledningen stavas väl amning tror jag. På grund av amningen är det jag som är hemma, vilket har gjort att vår dotter är väldigt mammig, vilket i sin tur gör att varken jag eller Jonas känner sig bekväma med att jag rör mig speciellt långt ifrån honom och Lykke. Hon är tre och en halv månad nu och jag har inte varit ifrån henne längre än en halvtimme. Det gör mig inte så mycket, vi har det väldigt mysigt ihop för det mesta. Det jag tycker känns lite jobbigt är att jag och Jonas lever i så väldigt olika verkligheter. För honom är det självklart att kunna träna efter jobbet, duscha, gå på massage, sova hela nätter. Den självklara friheten som jag verkligen inte känner.

Jag beskyller inte Jonas för det här, jag är själv väldigt dålig på att ta mig egentid. Dels vill jag ju vara med mina kära när han väl är hemma och dels vet jag ju att det funkar smidigast om jag är där. På kort sikt i alla fall. Jag tror ju att det där är något vi måste öva på, för hela familjens skull. Min vision innan vi fick barn var att dela på föräldraledigheten redan från början, alltså att jobba ett par dagar var i veckan från att Lykke var kanske nån månad. Jag tror det skulle vara så fantastiskt bra för alla tre. När det väl närmade sig fegade jag ur, amningen är ju så viktig, den vill man ju inte riskera och våra jobb kanske inte skulle uppskatta det upplägget och vad skulle folk säga...

Jag blev väldigt glad när jag läste att Emma hade ganska precis samma vision som jag och verkar fullfölja den dessutom. För mig har amningen aldrig känts jätteviktig. Ersättning är ju bra nuförtiden och anknytning och närhet är jag helt säker på att det går lika bra att ordna ändå. Till två föräldrar dessutom. Visst finns det fördelar med amning, framför allt är det ju väldigt praktiskt att alltid ha lagom tempererad och färdig mat med sig och så är det ju miljövänligt (inget som ska produceras, paketeras, distribueras) och ekonomiskt. Men är det värt det? Att vi hamnar i så väldigt olika situationer så att det tidvis kan vara svårt att förstå varandra? Jonas och jag har en fantastisk relation som klarar det mesta, så det här är verkligen inget stort problem, men det kan bli mer onödigt tjafs än vad jag tycker det borde bli. För att våra världar och villkor är så väldigt olika just nu. Jag tror absolut att både han och jag hade kunnat njuta mer av både jobb och det fantastiska föräldraskapet om vi hade turats om mer med både dagar och nätter. Att få varva bebismys med dagar då man kan gå på toa i lugn och ro och prata med kollegorna över en kopp kaffe en stund, bara det att få tid att längta efter sitt lilla barn hade varit underbart.

Hur tänker ni kring det här och är det någon som har provat att dela ledigheten från början? För- och nackdelar med det?

Tillägg: Jonas är en helt fantastisk pappa som gör allt för sin dotter. Därför gör det lite extra ont i hjärtat när han kommer hem från jobbet, längtandes efter sin gosebebis och så skriker hon (ibland) efter mig. Jag tänker bara att det är konstigt att inte fler delar från början, det kan väl inte bara vara vi som känner så här? Jag känner verkligen ingen stress över att det ska vara jämställt bara för att. Jag bara tror att vi och de flesta andra mammor, pappor och barn skulle må bättre av en sådan delning. Sen att det är Jonas som fixar med datorn och jag som lagar kläder är inget jag störs av, det är inte någon millimeterrättvisa jag är ute efter, bara att alla ska må så bra som möjligt. Kanske är amning det bästa, jag är bara inte helt övertygad om det. Som Kicki skriver i kommentarerna, det handlar ju om barnets rätt till lika tajta relationer med båda föräldrarna.Och tänker jag båda föräldrarnas chans att få vara lika viktiga för barnet. Vi kommer att dela lika ganska tidigt så jag hoppas och tror att vi kommer ifatt då. Det bara känns lite som en omväg.

fredag 1 maj 2015

Stickat

Jag är ju väldigt imponerad av alla som kan och har tålamod att sticka. Att få stickade presenter känns helt otroligt, att någon ger mig så mycket av sin tid tycker jag är en helt fantastisk gåva. När jag fyllde år fick jag en stor, mjuk, stickad sjal av en fin vän som egentligen är närmst vän med min mamma.






































En så himla skön sjal att svepa om sig när man ammar eller för den delen bär in rangliga tomatplantor från takterassen eller när man bara är lite allmänt ruggig.



























En annan fantastisk stickad gåva som jag tänkt blogga om i, ja säkert minst ett par månader (skyller på amningshjärna och en liten skatt som vill ha uppmärksamhet), är en present från finaste grannen Jenny. Hon har stickat, inte en utan tre fina mössor till Lykke! Plus söta små sockor, så himla snällt. Nu kan jag inte hitta bilden jag tog på finheterna och den största mössan ligger nu i källaren och väntar på att växas i så ni får hålla tillgodo med det andra. Den lilla är faktiskt en favorit trots knytbanden (som jag skrev om sist) eftersom den sitter som en smäck även oknuten.

 Älskar detaljen med det pyttelilla gula hjärtat på den gröna mössan.


Som om inte detta var nog så hade Jenny även sytt gulliga vändbara förvaringspåsar som allt låg fint förpackat i. Sötaste kattyget på ena sidan och prickig vaxduk på andra. Tack snällaste Jenny!

måndag 20 april 2015

Tidens mysterium



Jag kan inte sluta förundras över tiden. Hur otroligt olika den kan vara. Att vi bara har haft vår älskade lillskrutt i ynkliga tre månader. Tänk så många månader vi längtade bort, väntade på besked, på undersökningar, på mens, på det ena och på det andra. Vi tvingades acceptera att allt tog oändligt lång tid, vi vadade i sega massor av tid som bara skulle kämpas igenom.






































Och nu är det precis tvärtom. Allt går så fort, varje sekund är dyrbar, plötsligt har vi en liten nyfiken skatt som vill "stå" på benen, sitta i vagnen, spana ut i världen och upptäcka allt. Allt är spännande att titta på.






































Igår var vi och hälsade på en alldeles ny liten Iris. Exakt tio veckor yngre än Lykke och så pytteliten så vi blev alldeles tagna. Alltså hon var en ganska rejäl bebis precis som Lykke men ändå tyckte vi att vi aldrig hade sett något så litet. Vi visste knappt hur man skulle hålla en sån liten skör filur. Det går liksom inte att förstå att det bara var tio veckor sen vi var där. Med en skör liten tvåveckors i famnen. Att förlossningen och den där magiska bb-tiden bara ligger tre månader bort. För att inte tala om livet före Lykke. Ett helt annat liv som är svårt att föreställa sig, samtidigt som jag fortfarande ibland har svårt att fatta att vi på riktigt har henne hos oss nu. Det där med barn alltså, det förändrar verkligen hela ens värld.






































Jag tycker det är lite svårt att hitta sytid nuförtiden. Visserligen är jag hemma mycket och Lykke sover mycket, men sällan utan min famn... Ett litet set till Iris har jag i alla fall fått ihop. Byxmönstret har jag gjort själv, samma som violbrallorna och bb-byxorna, båda flitigt använda. Mössan har jag härmat en hm-mössa som vi har fått och som blivit Lykkes mest använda. Många bebismössor har ju knytband och jag trodde det var det absolut bästa, men jag tycker faktiskt inte det funkar så bra. Lykke ligger och vrider en massa på huvudet så mössan snurrar runt och den här modellen sitter ju likadant även om den har snurrat runt.

Det är så skönt att kunna bilda mig en egen uppfattning om vad som är bra och dåligt på barnkläder. Jag har hört tidigare att hängselbyxor utan knäppning i grenen är väldigt opraktiska, men det håller jag inte alls med om. Det är ju betydligt lättare att dra upp ett par byxor och knäppa två knappar på axlarna än att knäppa en hel rad knappar i grenen på en liten sprallis. Tycker jag alltså. Och pyjamasar måste absolut ha fötter har jag hört, men oftast tycker jag en mudd och strumpa sitter mycket bättre. I alla fall om pyjamasen är lite stor eller vid. Vad tycker ni, har ni några tankar kring detaljer på barnkläder? Vad funkar och vad funkar inte? Nåt man borde tänka på?

onsdag 15 april 2015

Saker jag är lite trött på, del 2

Det var ju väääldigt länge sen sist, men jag sa ju att det nog skulle komma mera. Den kanske värsta frågan man kan få om ett barn (och som man får förvånansvärt ofta) tycker jag är "Är hon snäll?". Det är ju ganska svårt att säga så mycket om personligheten hos någon som bara levt några veckor, men jag upplever vårt barn som en väldigt snäll liten människa. Hon samarbetar med oss så gott hon kan, hon blir glad när andra är glada och hon känns empatisk och fin. Men jag vet ju att det inte är det de menar. De menar "Är hon tyst och lugn?".

Nu är vår dotter ofta en ganska harmonisk människa som sover gott om nätterna. De första veckorna, innan jag hade förstått att jag behövde avstå mjölkprodukter helt så hade hon ganska mycket magknip och var förstås ledsen på grund av det. MEN, man är ju inte elak för att man har magknip. Det är inte elakt att skrika och protestera. Det kanske till och med är snällt. Vi var på babymassage idag, det brukar vara ganska mysiga och lugna små tillställningar, men om någon bebis börjar skrika så dröjer det inte länge förrän nästa lilla ansikte skrynklas ihop, underläppar darrar, ögon tårfylls och snart är alla ledsna. Jag tycker det känns så tydligt att de små liven blir ledsna om de ser och hör att någon annan är ledsen. Empatiskt och fint tycker jag. Och så är det väl genom hela livet, fint att protestera om man ser att någon inte har det bra. Det är ju viktigt att protestera oavsett om denna någon är en själv eller en medmänniska. Att vara tyst är inte att vara snäll. Det vill jag lära min dotter.

fredag 10 april 2015

Efterlängtad

Det blev äggjakt i år igen även om den blev lite kortare för Lykkes skull. När Jonas och jag hittade våra ägg låg där förutom varsitt till oss också världens minsta, sötaste lilla påskägg till lillskrutten. I det låg bland annat en liten pinglande boll som mormorn har tovat och som nu hänger i babygymmet.

Finaste mostern hade gjort en alldeles egen liten skattjakt i lägenheten till den lilla. Vid målet fanns en hel massa presenter, bland annat loppisfyndade koloniskor, en pyttevattenkanna och fjärilar som jag ska hänga upp nånstans. Allt som hänger och svänger är väldigt spännande nu.






































Det märks att det inte bara är vi föräldrar som har längtat efter Lykke. Hon är första barnet på båda sidor så det är inte bara ett barn, en mamma och en pappa som har blivit till utan också moster, faster, mormor, farmor, morfar och fina farfarn i himlen, och allt det tunga och jobbiga har blivit något positivt. En alldeles vansinnigt efterlängtad unge.

lördag 4 april 2015

Glad påsk!

Önskar er alla en riktigt god, glad, gul och solig påsk. Vi har firat med många mysiga timmar tillsammans på kolonin hela lilla familjen, både igår och idag. Klippt träd, fikat, plockat påskliljor och bara njutit av livet vid en solvarm vägg med en gosig bebis i famnen. Jag känner att jag har fått allt jag någonsin kan önska av livet, är så nöjd, så lycklig. Fantastisk känsla.
























Imorgon blir det påskfirande med Jonas familj och på måndag kommer min familj hit för den årliga äggjakten. Är så väldigt, väldigt glad att vi slipper den andra äggjakten i år. Kan fortfarande få overklighetskänslor över att jag sitter här med mitt barn i famnen, att det faktiskt är sant, att hon kom till slut, att vi får ha en liten skatt att älska över allt annat. Tacksamheten har ingen gräns. Skickar extra många varma tankar till alla er som längtar!

lördag 28 mars 2015

Rävpolarn

Det har dykt upp mycket rävar här och där den senaste tiden. Fint tycker jag och har spanat lite på olika gosiga sådana. Som vanligt slutade det med att jag gjorde en egen variant till lillgosan.


























En mjuk och gosig rävkompis med lagom knubbiga ben och med en mjuk mage och svanstipp av ekologisk bomullsfleece. Den orange stretchfrottén fick jag av supersnälla Carolina i höstas. Den lilla ungen är det underbaraste jag vet.
Hoppas ni har en mysig helg!

tisdag 24 mars 2015

Fölsekalas


























Så här ser det ut hemma hos oss just nu. Jag älskar att fylla år i tulpantider! I lördags firade vi mig och mamma som fyller samma dag. Lillgrynet hade en nysydd klänning.


























Jag tycker så mycket om det här violtyget. Tack igen Jenny för att jag fick köpa en bit av dig och tack Johanna för att du gör så fina saker. Först tänkte jag sy klänningen med cirkelkjol men då skulle hela min tygbit gå åt så jag snålade och gjorde våder istället så får jag ut något litet plagg till. Och så blev det knäppning på båda sidor i halsringningen, trånga huvudöppningar är inte poppis här.

Jag fick önskemål om att jag skulle visa framsidan på elefantklänningen. Så här ser den ut, enkel med farfarsknäppning som ju är en favorit hos mig och funkar bra för Lykke också eftersom halsen kan bli stor.
























Nästa år fyller mamma 66 och jag 33 den artonde mars. Vi tänkte att Lykke också får vara med (även om hon fyller tidigare) och så ställer vi till med ett hejdundrande 100-årskalas.