söndag 27 november 2016

Adventsmys och 14-veckors tvillingmage

Jag är sjukskriven på halvtid nu, för illamåendet och tröttheten. Känns jätteskönt. Plötsligt känns vardagen lite mer hanterbar, jag känner att jag håller ihop till kvällen och allt liksom funkar.

Vi har haft en underbar, lugn och mysig adventshelg med familjen.






































Den här lilla tomtegumman julstökade för fullt och kokade gröt till katten.






































Och bakade lussebullar.





























Och åt lussebullar förstås. Ser pittoreskt och mysigt ut på bild och det var det också just då, men oj, vad vi har fighter nu. Läste nånstans att barn i trotsåldern i genomsnitt har en konflikt var tredje minut och det låter inte helt främmande längre. Får andas djupt och tänka att det är en viktig del av utvecklingen. Och att det går över. Troligtvis.
























Mellan dusterna så är denna lilla människa den underbaraste person jag nånsin träffat. Förstås. Ikväll lekte vi massor. Mycket gå och handla. Då ska man ta på sig varsin sjal och varsin liten väska tydligen. Och så gick vi till kolonin och plockade alla möjliga sorters bär och frukter som alla små vännerna förstås skulle smaka på. Här är det en liten kanin som plockar blåbär från tapeten. Jag vet att många föräldrar tycker såna här lekar är typ det tråkigaste som finns, men jag är på riktigt fortfarande så full av beundran inför allt Lykke kommer på, så jag tycker det är vansinnigt roligt att hänga med i hennes svängar och tankegångar. Kanske blir annorlunda med barn två och tre, jag vet inte.






































Apropå det, så här ser jag ut nu. I vecka 14. Tyckte jag var så himla stor förra gången. Här var jag i v 20, tycker nästan jag ser större ut nu. Kanske inte så konstigt, men ändå. Hur ska det sluta, hur stor kan man bli? Häftigt är det i alla fall, nu känner jag redan hur de små rör sig i magen ibland. Fantastiskt! Tänk att vi är här igen. Lite overkligt känns det fortfarande. Och milsvid skillnad mot förra graviditeten. Nu fick jag faktiskt räkna veckorna och såg att "oj, är det redan v 14, trodde det var 13 som jag skrev först". Hade inte hänt med Lykke om man säger så.

onsdag 23 november 2016

Här bor Lykke

Har ju fortfarande inte visat Lykkes rum trots att hon haft det i snart ett år.


























Så här ser det ut. När vi valde tapeten var vi lite rädda att den skulle kännas lite dyster till ett barnrum, men jag tycker det blev väldigt fint.


Myshörnan med ett gäng kuddar som jag har sytt. Vi följde tapeten och valde olika gröna toner, kändes också som det passade Lykke som tycker mycket om trädgård och växter. En nyckelpiga fick hon förstås också ha, lilla Lykke nyckelpigan. Här sitter vi mycket och läser och myser.






































Läsa är nåt av det bästa Lykke vet. Varje gång vi går på loppisar spanar vi efter nya roliga böcker och bokhyllan är överfull. Den passar perfekt till de små bebisböckerna, men nu är favoriterna Pettson, Pippi, Bamse och Lotta, bl. a. Får nog börja leta efter en större bokhylla. Tur det snart kommer nya bebisar så vi får användning för den lilla, gulliga hyllan länge till.

Jag älskar när Lykke sitter själv och läser för sina gosevänner, mest läser hon för "bebis" och då kan man höra henne: "titta här bebis, så många siffror bebis, titta!" Och så vidare. Gulligt!






































Eller när hon berättar om nyckelpigorna som bor i de här små husen och åker rutschkana nerför taket på morgonen. Så underbart med all den där fantastin. Som bara bubblar.






































Skrivbordshörnan används också flitigt.






































En loppad pennburk och ett palettblad som väntar på kruka. Tycker om levande växter, både i vas och kruka även i barnrum.






































Över skrivbordet hänger en hylla med diverse små finheter. Nu är det sovdags, god natt!

söndag 20 november 2016

Syskonrelationer, KUB och mera funderingar

Nåt som kanske inte framgick så tydligt i mitt förra inlägg är det jag tycker känns lite sorgligt med att det är tvillingar. För jo, lite sorgligt känns det. Jag kan glädja mig åt att vi (troligen) ska få två små barn till och jag tror absolut att det (mestadels) är ganska fantastiskt att ha en tvilling. MEN jag ser ju det mesta ur Lykkes perspektiv och som jag ser det så kommer hon inte att få det där syskonet som jag så gärna ville ge henne, någon som finns där i vått och torrt. Istället får hon ett syskonpar som alltid står varandra närmast. Kanske kommer hon att känna sig utanför och undra varför inte hon har nån tvilling, någon att dela allt med. Kanske tänker jag helt fel, såklart är det möjligt att få en fin och nära relation ändå och att man är "vanliga" syskon är såklart inte heller nån garanti för en bra relation. Syskon till tvillingar får gärna höra av sig.

Nu håller vi på att göra KUB. Det trodde jag nog inte jag skulle göra. Känns konstigt och lite kontroversiellt för mig, liksom förknippat med människor som vill välja sina barn, välja bort vissa människor. Att välja bort sitt barn pga tex Downs finns inte i min värld, däremot tycker jag om att vara förberedd. Kunna bearbeta och läsa på om det skulle vara så och skulle det visa sig vara fel som barnen faktiskt inte kan leva med så ser jag ingen anledning att gå en hel graviditet med allt vad det innebär av påfrestningar på mig och min kropp och dåligt med ork att ta hand om mitt barn som jag vill. Hur tänker ni kring KUB, ett viktigt och bra redskap att skaffa sig kunskap med eller ett obehagligt sätt att "leka gud" och ett hot mot mångfalden?

onsdag 2 november 2016

Vad hände här?

Jo det ska jag berätta. En enorm trötthet hände, en trötthet som gör att jag sover lika gott som Lykke ett par timmar mitt på dagen med nosen i hennes hår. Som gör att jag sover djupt på tåget till och från jobbet de dagar som jag jobbar, som gör att jag somnar tidigt på kvällarna. Skönt på sitt sätt, men noll tid för allt annat än mitt barn. Bloggen till exempel.

Jaha, och vad beror tröttheten på då? Låt mig ta det från början. Vi har alltid velat ha ett syskon till Lykke. Ungefär tre år tyckte vi var lagom mellan barnen, tänkte att vi kanske försöker nåt år eller så, så om vi börjar när det skulle bli 2,5 år mellan så blir det nog bra. Det lär ju ta ett tag. Ungefär så planerade vi livet. Det där livet som inte går att planera. Inte ens med ivf. För ivf fick det ju bli. Man har ju hört tusen historier om att "när de väl hade fått ett barn med ivf så blev de gravida såå snabbt efter, hur lätt som helst!". Men icke. Inte någon naturlig graviditet för oss inte (nej, det är ju svårt utan vare sig ägglossning eller fungerande äggledare). I alla fall, när sommaren började gå mot sitt slut var det dags. Och det gick bra. Gravid på första försöket. Tja, det blev jag ju på vår första ivf också och sen tog det ju ändå nio försök till innan det blev ett barn så vi hoppades inte så jättemycket. Helt ärligt så tänkte jag löjligt lite på det. Fullt fokus på Lykke och så får vi se vad som händer. Verkligen enorm skillnad mot sist när det inte fanns något annat i mitt liv än hoppet om ett barn, när varje liten blödning brutalt kastade mig från det högsta himmelriket rätt ner i den hårdaste stenen i den djupaste dalen. När ångesten och sorgen höll på att slita mig itu och jag grät floder av sorg och floder av glädje om vartannat. Nu. Jag ryckte på axlarna och tänkte att det blir som det blir. Funkar det inte så lever jag världens mest underbara liv ändå. Egentligen har jag aldrig haft någon egen längtan efter ett till barn. Jag har känt att jag har precis allt jag nånsin kan begära och mer än så. Jag önskar inget mer. Definitivt var jag inte sugen på en graviditet till. Jättetacksam att jag fått uppleva det en gång, men det räckte gott. Tyckte kort sagt det var jättejobbigt och sneglade lätt avundsjukt på lesbiska vänner som kunde "ta" en graviditet var. Men, jag tänkte att syskon är bra att ha och jag ville att Lykke skulle ha ett syskon. Det kändes bra. Två barn. Lagom.

Dagarna gick, veckorna gick och så var det dags för ultraljud. Då kom chocken. Det var inte ett litet hjärta som slog. Det var två. Tvillingar. Innan vi fick Lykke tjatade vi oss blåa för att få sätta in två embryon. Det fick vi aldrig, de var av för bra kvalitet och risken för tvillingar var för stor. Frustrationen var stor när de sa samma sak efter nio försök. Kvaliteten verkade ju helt kass och vadå, RISK för tvillingar?! Två barn hade väl varit toppen. Tänkte vi då. Nu satte vi som vanligt in ett embryo. Det blev visst två ändå och tyvärr blev vi inte glada alls. Det känns så hemskt att säga det. Efter alla år, all kamp, vetskapen om vilken fantastisk gåva, vilket mirakel varje barn är, så känner vi ändå så, att vi inte vill. Inte två. Det är ju ett för mycket. Rädslan över att inte räcka till för Lykke är det absolut värsta. Visst tror jag att vi kommer att klara det, men jag vill inte att livet ska handla om att ta sig igenom vardagen, hantera kaoset. Jag vill kunna göra det där lilla extra med och för mina barn, guldkanten på vardagen, allt det där som vi kanske inte kommer att orka framöver. Det gör ont i hjärtat när jag tänker på omställningen för Lykke. Från oändlig uppmärksamhet till... väldigt mycket mindre. Oron över att vi ska ha tre barn som sover som krattor (kommer vi nånsin mer få sova??) och oron över alla risker en tvillinggraviditet medför. Risker för olika typer av skador på barnen som gör att de kräver ännu mer tid. Jag tänker inte så mycket på tvillingarna. De finns i min mage, men de finns inte riktigt i mitt hjärta än.

Idag var vi på nytt ultraljud och när jag såg de små fina varelserna där inne sprattla runt för fullt så veknade allt hjärtat lite. Så söta de är! Tänk att de ligger i min mage. Mina små barn. Våra små barn. Visst har vi hjärterum och kärlek för tre små barn. Det kommer antagligen att bli några väldigt tuffa år med tre barn på drygt två år, men det kommer nog att bli bra till slut. Tror jag. Hoppas jag.

PS: Guldstjärna till Nordic IVF-center i alla fall. Tre barn på två försök mot Rmc:s noll av nio.

måndag 12 september 2016

Äppelmust, språkgeni och tavelvägg

Jodå, det var full rulle i mustfabriken igår och våra 30 kg äpplen förvandlades till 18 flaskor med härlig must. Lykke badade äpplen i vasken och tyckte det var kul ett bra tag. Idag är hon sjuk och febrig och vill bara "mysa mamma(s) famn". Famn är ett ord hon använder mycket och jag tycker det är så fint när hon säger det. På min kalender har jag en bild på när hon sitter i Jonas knä och äter fetaost. Känns längesen som hon kommenterade den med bara "Ykki", "pappa" eller "ost". Nu säger hon "Ykki äter feta (i) pappa(s) famn". Läste nånstans att barn vid tvåårsåldern ofta kan sätta ihop två ord till en mening. Lykke är 1 år och 7 månader och hennes föräldrar tycker förstås hon är ett geni (men ja, jag fattar att det där är väldigt olika för alla och att man är bra på olika saker, osv.)






































En bild från igår när musten var färdig och vi söndagsfikade på bananpannkakor och rårörd hallonsylt från kolonin. Kom på att jag inte visat vår tavelvägg där alla våra nära och kära sitter (saknas några som inte varit så nära så länge, de kommer snart). Den gjorde vi när Lykke var nyfödd och jag gillar den så mycket. Den gör mig verkligen glad. En bukett rosenskära från vårt potatisland, jag menar rosenskäraland blir jag också glad av. Och Lykke. Hon gör mig gladast av allt i hela världen.

fredag 9 september 2016

Sommaren som aldrig tog slut

Underbara sommardagar långt in i september, ljuvligt! Idag var vi lediga hela familjen och hängde på kolonin tillsammans med goda vänner.



Vänner alltså, fin grej!






































Lykke och Ivar leker så fint nu, här är det kafferep i kökssoffan. Han är ju lite större, Ivar och är så fin mot Lykke, visar henne saker, bjuder på godsaker och tar hennes hand när han vill att hon ska följa med.






































Det fanns en massa gott att skörda också. Äpplen och päron i mängder förstås och tomater, björnbär och hösthallon.






































För första gången har vi lyckats med majsen, kul! Eller det är Jonas som ska få äran, det har varit hans projekt.






































Vi plockade några äpplen också, en trettio kilo närmare bestämt. Tänkte försöka få till en första omgång must på söndag.

onsdag 31 augusti 2016

Inskolning -uppföljning

Tack för alla råd och fina konversationer, här, på mail, sms och i verkliga livet. Jag har fortfarande en väldigt positiv bild av vår förskola och av personalen. De är fantastiska och verkar ha ett helt enormt tålamod (vem som helst kan ju bli tokig av ett barn som skriker konstant i timmar). Grejen är att jag är ganska säker på att Lykke också tycker om stället. Hon pratar gott om det och om hennes inskolningsfröken som är jättefin. Sen kan hon plötsligt komma på det hon inte gillar med det hela, nämligen att vi lämnar henne och då börjar hon skrika och gråta av bara tanken på det. Men, jag känner mig fortfarande väldigt trygg med personalen och känner att Lykke har det bra med dem också. Eller kommer att få när hon kommit över sorgen över att vi inte alltid ska vara tillsammans. Vi lämnar ganska snabbt. Kramas och säger hejdå och sen sträcker sig Lykke (skrikandes och gråtandes men ändå) efter sin Eva. Hon vet vad som gäller och jag tänker att det ändå betyder att hon tycker om och accepterar Eva. Att ringa efter en stund, be att personalen skickar sms när hon slutat gråta och liknande funkar ju bara OM hon slutar gråta, vilket hon inte gjort hittills. Förrän igår. Ska ju inte säga att hon var glad som en speleman, men hon grät i alla fall inte konstant. Hon hade ätit lite lunch och när jag kom så låg hon och sov gott. Helt underbart. Hoppas innerligt att det håller på att vända. Jag tror fortfarande att det kommer att bli bra, jag tror hon kommer att få det roligt och att det kommer att vara nyttigt för henne att gå där.

Någon nämnde Petra Krantz Lindgren som jag tycker känns som en person med mycket kloka och fina tankar. Hennes text om att lämna på förskolan har ju delats massor. Det var flera år sen jag först läste den, men jag tänker mycket på det nu, att respektera alla känslorna och låta dem få utrymme. Man vill ju så gärna avleda, prata om annat, göra glad igen. Men känslorna finns ju där och måste få finnas. Vi pratar mycket om förskolan, bearbetar, gråter, kramas, håller om varandra, är nära. Några dagar provade vi att inte alls prata om den hemma, vi orkade inte, ville njuta av att allt var bra, men det blev bara värre sen när vi väl skulle lämna. Någon skrev så fint om att ha gråtit färdigt innan de kom till förskolan, att låta sorgen finnas där och kännas som den känns. Så tänker jag också. Det får ta tid, vi sörjer att vi måste vara ifrån varandra ibland, men sen kommer det nog att komma ut något bra av det till slut.

Jag tänker som sagt fortfarande att det blir bra så här, vi kör på, men jobbigt är det. Jag är så glad att min dotter har en stark vilja och mycket känslor och att hon kan uttrycka det. Jag är så ledsen över att jag kör över henne, inte lyssnar på hennes ihärdiga protester. Kanske hade det varit möjligt att vara hemma ett par månader till, pussla med passningar och prova förskolan igen lite senare när hon kanske är mer mogen, har kommit ur någon jobbig fas eller vad det nu kan vara? Jag tycker det är en svår balansgång, att vara lyhörd och respektera sina barns känslor men ändå vara den vuxna som är tydlig, trygg och visar vägen. En av föräldraskapets stora utmaningar.

lördag 27 augusti 2016

Goda råd tack!

Nu har vi skolat in i två veckor och det går jättedåligt. Fortfarande tycker jag att förskolan känns toppen och personalen är jättegullig och Lykke verkar gilla dem också. Men hon VILL INTE VARA DÄR UTAN OSS. Absolut inte. Hon blir vansinnigt arg. Skriker hysteriskt när vi närmar oss förskolan och fortsätter med vissa avbrott tills vi går därifrån och ett tag efter det. Vi känner inte igen vår älskade lilla solstråle. I två veckor har hon skrikit sig igenom dagarna, eller de timmarna hon har varit där. Två timmar som längst och hon har helt vägrat äta där. Vad gör man? Tips och goda råd mottages tacksamt.






































Idag har vi haft en underbar och välbehövlig eftermiddag med bad och picknick vid havet hela familjen tillsammans. Det var så härligt. Lykke sprang glatt ut i vågorna, vi tittade på maneter, snäckor och en stor krabba som kom förbi. Dagens lek var att Lykke gick en bra bit ifrån oss och sa att hon skulle jobba, vi sa "hejdå, ses snart igen" och sen blev förstås alla glada när hon kom tillbaka. (Vi frågade vad hon jobbade med. Svaret kom snabbt: "bajs!" Ja, det är ju många som gör det, städar toaletter, jobbar på förskola, i laboratorium eller kanske med renhållning?) Mycket som ska bearbetas. Hon funderar så mycket vår lilla skatt. Och känner så mycket. Och kan uttrycka det. Det är jag väldigt glad över, men jag önskar vi kunde underlätta för henne lite nu.

























Ljuva sommardagar!

måndag 22 augusti 2016

Hälsoblogg?

Något som provocerat mig lite senaste tiden är hur tränings- och dietvärlden har patent på ordet hälsa. Människor som stressar från jobbet till gymmet, suktar efter saker de inte "får" äta och har ångest över sin vikt ska inte berätta för mig hur man gör för att må bra. Ni pratar om hälsa men får människor att må sämre. Jag älskar mitt liv och vårdar det ömt. Jag gräver och jobbar på kolonin, går hela dagen när jag är på jobbet, lyfter lådor där, lyfter barn hemma, springer och leker... Jag mår väldigt bra, det enda "hälsovärlden" bidrar med i mitt liv är ett svagt dåligt samvete. För att jag tränar för lite. Äter onyttigt. Nu tänkte jag faktiskt försöka skippa det där dåliga samvetet. Anledningen till att jag inte tränar så ofta är ju för att jag prioriterar andra saker, oftast att vara med familj eller vänner. För att det känns viktigast. För att det är det jag mår bäst av. Att träffa människor känns nästan alltid som en bra "tidsinvestering" för mig. Att jobba lite lagom mycket är också väldigt viktigt för mig.  Inget ont om de som älskar att träna och mår bra av det, men det finns ju väldigt många olika sätt att må bra på. Vara med familjen, sy, påta i kolonin och äta gott är några av de sakerna som funkar bra för mig. Ungefär det jag skriver om här alltså, så välkomna till min hälsoblogg!

söndag 14 augusti 2016

Hejdå sommaren!

Vilken underbar sommar vi har haft! För mig har den känts nästan oändlig, som om jag ser den med mitt barns ögon. En oändlig räcka av soliga dagar, söta smultron, gosiga kattungar, roliga kompisar och solvarm jord. Det kommer säkert fler sommardagar, det är ju bara mitten av augusti, men imorgon börjar vi jobba och Lykke börjar på förskolan så det känns ju onekligen som ett nytt kapitel. Faktiskt så ser jag fram emot det. Visst känns det vemodigt att de här ljuvliga lediga sommardagarna är slut och sorgligt att vi kommer att ha mindre tid ihop hela familjen, men det ska bli spännande med förskola och allt det nya. Kanske har jag alldeles för positiv bild av det. Jag tror absolut att lämningarna kommer att vara fruktansvärda ibland, hemskt att lämna mitt lilla hjärta om hon gråter och klamrar sig fast vid mig vilket jag misstänker att hon kommer att göra. Men på det stora hela så tror jag att det kommer att bli roligt för henne och väldigt spännande att hon ska få uppleva saker utan oss. Vi får väl se vad jag säger om en vecka. Hoppas på att jag har kvar min positiva förskolebild.






































Sommaren har verkligen varit fin. Först en del dagar i Bökebäck med släkt, vänner, salta bad, blommande fårhagar och blåbärsskog med havsutsikt.

Hem på 1,5-årskontroll och -firande. Vår bvc-sköterska sa att barnet helst skulle kunna minst 8-10 ord. Vi funderade på hur många Lykke kunde, slutade räkna nånstans efter 130 och det skulle inte förvåna mig om hon har dubblat sitt ordförråd sen dess.


























Vi hade en underbar dag på Ven med Lykkes bästis Iris och hennes föräldrar och har även haft flera andra roliga dagar med dem. Det sägs ju ibland att så små barn inte har någon glädje av andra barn. Den som säger så har inte sett de här två. Senast smed de planer på att bada i balja tillsammans, plockade blommor åt varandra, körde varandra i vagn och for runt och lekte tittut och skrattade så de kiknade. Helt underbart!

Sen har vi hunnit med hamnfestivalen i Limhamn, landskronakarnevalen och en liten sväng på helsingborgsfestivalen. Har inte varit så förtjust i sådana tillställningar tidigare men nu känns ponnyridning och minipariserhjul som toppgrejer. Jag och Jonas firade 10 år tillsammans med en dag i Mölle på tu man hand, eller några timmar i alla fall. Mysigt.


De färgglada flygarna stal showen från Ales gamla grå stenar lite grann, men väldigt fin plats i alla fall.


Traditionsenligt gjorde vi en liten semesterresa till Österlen. Det blev Ales stenar, Kåseberga, övernattning på bed&breakfast i Simrishamn, jätteloppisen i Suckarnas gång och slutligen underbara Mandelmanns trädgårdar. Allra mest och kanske allra bäst har det förstås varit på kolonin, men det får bli ett eget inlägg känner jag. Sovdags! God natt!