måndag 22 september 2014

Lyckan

Igår jobbade jag, men i lördags var vi båda lediga tillsammans och hade en så där nästan löjligt lycklig dag tillsammans. En sån där när man liksom bara går och pussas och ler hela dagen. Vi träffades på kolonin efter jobbet på fredagen för en myskväll i stearinljusens (och de solladdade små lampornas) sken. Ett tag till funkar det bra att sova där innan det blir för kallt och tänk, sen när vi kommer tillbaka till våren då är vi tre!






































Efter att ha somnat i min älskades famn, i den lilla, lilla stugan under den stora, stora stjärnhimlen vaknade vi upp till en morgonrufsig långfrukost med varm choklad och korsord.

Morgonen var mjukt dimgrå och nästan magiskt stilla.






































 Jag lånade Jonas kamera och ägnade mig att lite makrofotografering.



























Hur mycket lycka kan man skriva om innan det bara blir provocerande och skrytsamt? Jag tycker ju det är viktigt att kunna berätta om det som är svårt och tungt i livet och på något konstigt sätt tycker jag det är mycket enklare. När man berättar om hur fint man har det så finns ju risken dels att folk bara spyr för att det blir för gulligt (det kan de ju få göra:) ), men också att alla de som inte är lyckliga, som kanske är ensamma och ledsna ska känna sig ännu mer ensamma och ledsna. Att de upplever min lyckliga text som en hård spark i magen. Det vill jag ju inte. Absolut inte.






































Samtidigt så måste ju alla känslor få plats, annars blir det skevt. Är det mer okej att skriva om sin lycka om man berättar om den andra sidan också? Man måste väl få välja att bara berätta om lyckan också om man vill det?






































Jag hoppas att ingen blir ledsen av att jag är glad. Det har verkligen inte varit underbart hela tiden, men nu är mitt liv alldeles fantastiskt bra. Jag är så vansinnigt lycklig över den här graviditeten, över vårt lilla barn som är med mig hela tiden, som bökar och stökar och grejar för fullt. Visst är det lite obekvämt rent fysiskt ibland, jag har ganska ont i leder och fogar, svårt att gå emellanåt, ännu svårare att sova, men jämfört med lyckan över min familj, min älskade stora skatt och min älskade lilla skatt så är smärtan nästan försumbar. Jag har aldrig varit lyckligare än nu.


onsdag 17 september 2014

Mera sötsaker

Även Jonas mamma har sparat en hel del ljuvliga små barnkläder från när Jonas och hans syster var små, så himla roligt! Härom dagen var vi där och beundrade de små sötsakerna (och åt ljuvliga sötsaker också, men det är en annan historia...).


























Till min förtjusning fanns det mycket gult, som till exempel den här overallen, sparkbyxorna och mössan. De små linnena är från Tussilago, en favorit hos mig när det gäller 70-tals-barnkläder.






































Byxorna är söta, men som min kära svärmor sa "vi får nog byta knapparna". Japp tyvärr, söta knappar, men det ser alltför mycket ut som en trist symbol, speciellt ihop med det gula.






























Set som Jonas farmor har stickat.


























Triss i brallor från Vide-Len.
























Ett gäng fina små klänningar. Den längst till höger har Jonas mamma sytt.

























Behöver jag säga att jag tycker de här plaggen är de finaste? Den randiga bodyn, koftan och tröjan har min kära svärmor stickat och tyvärr aldrig kunnat använda eftersom hon fått två minst sagt rejäla barn. Med tanke på att jag vägde 4,8 och Jonas dryga 5 kg till sina 56 cm (och då föddes han nästan två veckor för tidigt!) så känns det kanske inte så troligt att vi får världens minsta bebis heller... Men man vet ju aldrig. Den gula filten har Jonas mammas farmor Irma stickat och den underbara kattbodyn har i alla fall använts av min kära:






































Världens sötaste lille pojk! ♥























Smått och gott och blått. Även här flera plagg jag känner igen från gamla foton på min älskling. Är väldigt glad att det finns sparat. De små vita sockorna har Jonas mamma också stickat.
























Och sist men inte minst, skorna. Så gulliga! Alltså de där små bruna knytskorna! Tror vi har skor för de närmsta två åren nu och ganska så gott om kläder med för den delen, det här var inte ens allt vi fick. Det mesta som jag inte har visat är lite större storlekar, så det blir nog bra. De växer ju snabbt de små liven, har jag hört. Nu är det dags för onsdagsmys, önskar er en fin kväll!

måndag 15 september 2014

I tidningen

I lördags var vi i tidningen (HD/LP/NST):






































På Landskronaposten var vi till och med på framsidan!
Det var ett reportage på temat Liv&lust så det handlar mest om hur man får relationen att fungera om man drabbas av ofrivillig barnlöshet. Journalisten, Karin Bergström var väldigt duktig och bra och prata med och jag tycker hon gjorde ett fint reportage. Det enda jag blev lite missnöjd med är rubriken "Äntligen babylycka". Jag tycker den känns lite fånig och att den dessutom tar bort mycket av den fina ödmjukheten som jag tycker präglar artikeln i övrigt. Vi är ju inte riktigt där än liksom. När vi fick läsa igenom i förväg var rubriken: "När ingenting blir som man tänkt sig" vilket jag tycker passar mycket bättre, men men, i alla fall ett fint reportage som jag är glad över.




























Vill ni läsa det så finns det här, där för övrigt den ursprungliga rubriken är kvar.

fredag 12 september 2014

#ImittSverige

På söndag är det val. Jag drömmer om ett tryggare samhälle, inte genom fler poliser, starkare militär och hårdare kontroll utan genom att vi hjälps åt, tar hand om varandra, erbjuder hjälp åt svaga och utsatta. Genom en sjukvård som fungerar, minskade klyftor i samhället och att vi delar på jobben som finns.

Jag drömmer om ett samhälle där miljöfrågor tas på allvar, där man inser att om vi inte gör något radikalt åt klimatet nu, så finns det kanske inget sen, där vi förstår att vi inte kan producera och konsumera som vi gör, att vi måste ställa om, tänka om, ta hand om den enda värld vi har.

En annan värld är möjlig, en lite varmare, lite mänskligare, låt oss rösta för ett litet steg åt det hållet på söndag!

Och läs gärna Emmas och Underbaraclaras fina texter om hur de vill att vårt land ska se ut.

måndag 8 september 2014

Halvvägs?

































 




20 veckor har passerat av den här graviditeten, 20 veckor är kvar till bf. Ändå känns det lite konstigt att säga att halva tiden har gått. Vid bf i januari har vi väntat barn i 294 veckor. Och då pratar jag om perioden av aktiva försök, väntat och längtat har vi gjort mycket längre. Man pratar om elefantgraviditeter, en elefant är gravid i 620 dagar, vi har då väntat i 2058 dagar. 2058 dagar av hormonsvängningar, smärta, oro och längtan. Gravid har jag varit år 2011, 2012, 2013, 2014 och förhoppningsvis blir det några veckor in i 2015 också. En väldigt lång resa och nu är det troligen bara ca 20 ynka veckor kvar. Helt underbart! Jag är inte speciellt orolig längre. Inte för att jag tror att det är självklart att allt går bra, det vet jag att det inte är, men för att jag känner att jag inte har råd att slösa bort den här underbara tiden. Jag har fullt upp av att njuta av det som är nu.






































Här och nu är allt underbart.

onsdag 3 september 2014

Violer och presenter

Ända sen jag såg det första gången så har jag tyckt att Johanna Ahlards violtyg är helt underbart fint. Speciellt det gulgröna förstås, sån är ju jag. Jag önskar att jag hade köpt massor av det, men av någon anledning (slow shopper) så har det inte blivit av att beställa alls och nu finns det så vitt jag vet inte att få tag på längre. När jag läste på Krimskrams blogg att hon hade mycket tyger som låg och värmde hyllorna passade jag på att fråga om hon råkade ha en bit violtyg som hon ville sälja. Har sett att hon sytt i det tidigare, man kan ju alltid fråga och tänk det hade hon!





























Inte nog med att hon var snäll nog att låta mig köpa tyget, hon skickade också med underbart söta små bebispresenter som hon sytt. Tusen tack snälla Jenny!

söndag 31 augusti 2014

Solig♥Liebling

Idag var jag och Jonas på brunch hos Liebling-Li. För er som inte vet så är Liebling världens finaste butik och Li är hon som har den (också väldigt fin). Li har en liten dotter som heter Solvej och jag tyckte lill-Solvej skulle ha nåt soligt så jag sydde en liten istället-för-en-blomma-skjorta till henne.





























Jag önskar jag hade fotat precis allt hemma hos Li, från de olika underbara blommiga tapeterna och ljusgröna köksluckorna till alla fina gamla koppar och fat (jag fick tag på Stig Lindbergs Turtur-mugg, mycket snygg till min berså-ring, det gäller ju att matcha :)). Det kändes dock inte helt ok på nåt sätt att tok-fota ett hem man aldrig varit i förut så vi lämnade kameran hemma. Kan i alla fall berätta att där var helt fantastiskt fint, huset fullt av trevliga, glada människor och så kanske världens godaste brunch på det: nygräddade våfflor med nutella, sylt och grädde, där var smoothie och juicer, goda ostar, kex, focaccia, äggröra, avokadosallad, bönor och sparris med parmesan och så vindruvor och supersöta små muffins. Rena drömmen!

Och som om det inte vore nog så fick vi med oss Världens. Finaste. Vagn.

Alltså jag blir helt lycklig bara jag tänker på den! Det är en sittvagn så det kommer ju att dröja ett tag innan vi kan använda den, men en sån här pärla springer man ju inte på varje dag. Li hade tänkt auktionera ut den till förmån för BRIS. Nu fick vi den och skänker en slant dit istället och när vi är färdiga med den, om vi kan skiljas från den, så kan vi auktionera ut den och skänka pengarna till BRIS då också. Världens bästa deal. Som ni märker är jag lite lätt exalterad idag, mycket som är världens bästa. Är helt enkelt mycket nöjd med dagen. Morgonen var väldigt mysig också med regnet som smattrade, åskan som dånade, Sofia Karlsson som sjöng i bakgrunden och så långfrukost och korsord i stearinljusens sken här hemma. Sen insåg jag att regnet kanske inte bara var mysigt, det ledde visst till både inställda bussar och massor av översvämmade källare. Men en mycket fin dag trots allt och nu blir det middag med mannen. Världens finaste han med. :) Önskar er en mysig kväll!

fredag 29 augusti 2014

Plötsligt finns inte

I onsdags var vi på det stora rutinultraljudet. Den lilla trampade runt med de allra sötaste små fötter och försökte gripa efter sina små tår med de små händerna, tänk att man kan vara så vansinnigt gullig långt innan man är född! Allt såg så fint ut, från hjärtats kamrar till fingerlederna. Det känns så underbart så det finns nästan inte ord. Tänk att vi har fått komma hit, att vi är så oerhört lyckligt lottade.






































Jag tänker ju mycket på alla som kämpar hårt för att få uppleva det här, alla som längtar så som vi har längtat, som önskar ett barn mer än något annat. Jag vill aldrig glömma de där åren av hopplöshet och sorg, jag hoppas innerligt att de är förbi, men jag vill komma ihåg hur hemskt det var. Något som stör mig lite är hur det oftast presenteras när någon blir gravid efter en lång period av barnlängtan. Som ett "plötsligt", plötsligt händer det, det gäller bara att aldrig ge upp, ni kände nog nånstans på er att det skulle gå till slut, ni visste det, eller hur? Eh... svar NEJ. Det visste vi inte, såklart hoppades vi och trodde, annars hade vi aldrig orkat, men att påstå att vi nånstans kände det på oss vore verkligen att förminska det helvete av ofrivillig barnlöshet som vi levt i och som väldigt många lever i idag. Man kan inte veta. Punkt slut.

Och jag skulle aldrig säga till någon att aldrig ge upp, ibland har man faktiskt inget val. Ens resurser kan ta slut, känslomässigt, fysiskt eller ekonomiskt. Att mena något annat är att ställa helt orimliga krav. Jag vet så många som har gett upp efter en lång och hård kamp för ett barn. Jag tänker att det kunde varit vi. Vi hade inte orkat eller kunnat kämpa i all oändlighet, alla har en gräns, man kan inte allt man vill. Vi har haft tur på så många olika sätt (en hel del otur också absolut, men också mycket tur). Vi vill det här så otroligt mycket båda två, vi har kunnat stötta varandra på ett väldigt bra sätt och därmed blivit starkare av kampen, jag har blivit gravid flera gånger och även om missfallen har varit alldeles fruktansvärt tunga så tror jag inte vi hade orkat utan de där graviditeterna. Vi fick andas i en liten sfär av hopp några gånger vilket hjälpte oss att hitta ny kraft. Och slutligen så har vi haft en helt osannolik tur genom att en fantastisk människa, en vän, velat och kunnat hjälpa oss ekonomiskt.

Slutligen, det där med plötsligt, plötsligt finns inte när man längtar så innerligt efter ett barn så att det är det enda man tänker på. Jag har mer eller mindre trott att jag varit gravid de flesta av de mer än 60 månader som vi försökte. Hoppet är ju det sista som överger en eller hur? Även om det hade skett ett mirakel och jag hade blivit gravid "naturligt" så hade det varit resultatet av att ha kämpat i många år och inte nåt som bara hände. Plötsligt finns inte i min värld.






































Jag önskar att fler kunde inse vilket oerhört mirakel det är att liv kan uppstå och att liv och död inte är något vi kan råda över. Hur gärna vi än vill.

tisdag 26 augusti 2014

En tisdagsmorgon

























Imorse kokade jag varm choklad och packade ner lite yoghurt och bär från kolonin. Min kära lillasyster hade gjort små svampomeletter och goda baguetter och så åkte vi till Pålsjö skog för en liten picknick-brunch.

Ungefär hur mysigt som helst.





























Är väldigt glad att leva som jag gör, jobbar 60%, tre dagar i veckan så att det finns massor av tid att hinna med sånt här i vardagen.





























För det är ju sånt som sätter guldkant på tillvaron.

onsdag 20 augusti 2014

Julafton för en sån som jag

I förra veckan gjorde vi något som jag har längtat efter väldigt länge och nu äntligen vågade mig på, något som är rena drömmen för en som mig, som tycker barnkläder är något av det roligaste som finns, gärna lite äldre kläder och allra helst sånt som man har någon koppling till, till exempel vet vem som har haft eller gjort. Det var dags att åka till mina kära föräldrar och titta i lådorna med kläder som de sparat från när jag och mina systrar var små, hurra!

























Vi plockade lite godbitar (ganska många!) och så får vi se vad som kommer till användning. Här är tre söta klänningar som min fina farmor sytt. De första två till min faster Marie-Gun på 50-talet och den med tillhörande byxa och mössa till min storasyster 1980.


























Jag tycker detaljerna här är helt fantastiska. De här knapparna är ju helt vanliga fyrhålsknappar men det har verkligen aldrig slagit mig att man kan sy fast dem så här, så att själva stygnen blir nästan som ett litet blad eller en kvist. Fint.


























Är så glad att mamma omsorgsfullt har skrivit små lappar till en del plagg, overallen med glada smileys på kunde vi till exempel se var från gammelfarmor Bobba. Hon hette egentligen Hildur så ingen aning om var det smeknamnet kom ifrån... Annars är mina favoriter på den här bilden tröjan till höger med blommor och den rödrandiga tröjan med röda byxor.


























Lite blandat randigt och rutigt. Byxorna har mamma sytt, den rödrutiga skjortan tror jag hon har haft en likadan själv så det var kanske en mamma-dotter-matchning.


























En pytteliten rosenknoppssöt klänning, ett förkläde med holländsk-inspirerat mönster, en skotskrutig kjol och coola ängelbrallor som jag har haft.






































Bildbevis på det från fotoalbumet. I vårt kök strax före jul 1985.



























Tomteoverall, raggsockor och småsmå vantar som världens bästa mamma har stickat och en väldigt liten stickad klänning som min älskade mormor har gjort.





























Både mamma och mormor är/var ganska röda och blåa av sig. Min mammas moster Anna, även kallad maskrosmormor var mer gul, som jag. Det är hon som har stickat det lite mörkare gula setet på bilden. Varken mormor, farmor, gammelfarmor eller maskrosmormor lever idag och för mig känns det väldigt fint att de får leva kvar i sina hantverk. Att det de en gång har sytt och stickat förhoppningsvis får värma mitt lilla barn.


























Och slutligen fick vi också med oss lite söta små skor, träskor, snörskor, "helt vanliga gymnastiskskor" och sandaler.

Väldigt glad över alla de här fina sakerna och överlycklig över den lilla som sprattlar i min mage. En vecka kvar till rutinultraljudet nu, vill ni så får ni gärna hålla tummarna för att allt ser bra ut. Jag kommer nog att vara väldigt rädd att den här underbara sagan ska ta slut. Men jag tror på att den ska fortsätta.