onsdagen den 16:e april 2014

Tyckande tack!

Bild lånad från CuraÖresunds facebooksida.





























Igår var jag på IVF-kliniken CuraÖresund och pratade med Andrea och Linda. CuraÖresund vill utveckla sin verksamhet och fokuserar mycket på patientperspektivet. Jättebra tycker jag och hjälper gärna till. Önskar bara att jag hade mer bra saker att komma med och eftersom jag vet att jag har många kloka läsare med IVF-erfarenhet så undrar jag om ni har några tankar/idéer/åsikter om CuraÖresund eller om IVF-verksamhet överhuvudtaget, vad förväntar man sig, vad kan bli bättre, vad är viktigast? Kommentera gärna här eller skicka mig ett mail så lovar jag att föra det vidare till dem. De lyssnar på oss.

torsdagen den 10:e april 2014

Lite jobbigt men också ganska bra

Idag har vi varit på hysteroskopi och det gick väl inte riktigt som jag väntade mig. Jag hade tre tänkbara scenarier i huvudet:
1. Vi får höra att allt ser bra ut, alltså ungefär det vi brukar få höra vilket ju förstås är lite jobbigt att höra när det ändå inte går som man vill, men också skönt.
2. Läkaren hittar nån stor polyp/sammanväxning/nåt annat som är förklaringen till våra missfall och som kan opereras bort. Det här alternativet hade varit det skönaste (även om jag inte var så sugen på det när jag låg där bland alla räliga instrument).
3. "Oj, jag har aldrig sett så mycket sammanväxningar, det här går inte att operera bort, du kommer tyvärr aldrig att kunna bära ett barn." Vet inte hur sannolikt detta scenario är, men det fanns i alla fall i mitt huvud och jag tänkte att i så fall, skönt (och jättejobbigt förstås) att i alla fall få veta det och kunna gå vidare med adoption.
Men som sagt nu blev det inte som jag tänkt mig. Det visade sig att jag hade endometrios. Såklart. Vad gör det svårt att få barn? Sammanväxta äggledare, jodå det har jag. PCOs? Check. Endometrios? Varför inte, vi tar det också! Suck! Det var i och för sig ganska väntat med tanke på min väldigt kraftiga mensvärk, men läkaren sa att det troligen skulle göra mer skada än nytta att försöka operera bort. Vad innebär det då? Jo att det är svårare att bli gravid och lättare att få missfall och det är ingenting man kan göra åt det. Inte riktigt det beskedet jag hade hoppats på, men vi ger inte upp för det. Han var också tydligt med att det absolut kan gå. Så vi kämpar på och behöver extra hårt hållna tummar inför nästa försök om några veckor.

Efter besöket på kliniken behövde vi muntra upp oss lite och vi gick till Formfröken så att jag kunde välja ut min mycket efterlängtade födelsedagspresent.






































Alltså, att man kan bli så glad av vackra ting! Det här är något av det finaste jag sett tror jag och vilken oerhörd lyx att få gå och bara välja ut vad jag ville ha, precis vad jag behövde idag.







































De gula bladen tycker jag är allra finast som ni kanske ser, så det blev två koppar och två fat av dem så kan man ha dem som de är om man är två eller blanda hejvilt om man känner för det. Jag kan nästan inte sluta titta på dem, tycker de är så himmelens fina! Kommer alltså från House of Rym om någon undrar.





























Sen lunchade vi lite innan vi åkte hem till Landskrona igen. Tänk om baristan vetat hur väl en ledsen nalle passade idag, lite för bra nästan... I alla fall, en väldigt fin dag trots allt. De flesta dagar när vi får vara tillsammans, min älskade och jag, är väldigt fina dagar. Vi är glada över våra liv som de är idag trots allt, men vi fortsätter förstås kämpa för det vi önskar så innerligt. Det kan ju gå.

tisdagen den 8:e april 2014

Visst har den växt

Den lilla spillran av hopp alltså. Kalla mig dum, naiv, obotligt optimistisk men jag tror igen. Jag känner hoppet och lyckan pirra i kroppen och kan inte vara annat än glad över det. Jag ser vårt lilla barn så tydligt framför mig, anar doften och kan nästan känna den lilla handen krama mitt finger. Längtar så jag nästan tappar andan. Kanske nån gång. Kanske snart.

Vi har fått tid för hysteroskopin redan nu på torsdag och om det ser bra ut eller är något som kan åtgärdas så blir det försök snart igen. Är så glad att vi fick tid så snabbt, nu är det bara att hoppas på ett bra besked på torsdag.

Lillapan som vi köpte av vår vän och min bordsgranne på Good Jul 2011, Gunilla på Green&grejerna. Då var jag gravid för första gången, nu sitter lillapan i soffan och väntar tålmodigt på ett litet barn att leka med.

tisdagen den 1:e april 2014

Solig&Jonas-samarbete

I fredags var det begravning, i lördags fick vi träffa en ny liten människa för första gången. Ett liv slutar, ett annat börjar, så som det är. Den nya lilla människan var bara två veckor gammal och förstås hur fin som helst. Vi hade gjort en liten fotofilt till henne.


Förutom att jag tänker att det kan vara ett gulligt minne och kan kännas fint att värmas av bilder på familjen så känns det som en bra present från mig och Jonas. Roligt att vi båda kan vara delaktiga, han bidrar med bilderna och jag med tyger och sömnad. Ett har vi gjort tidigare till en liten vän, det såg ut så här om ni vill se.






































Det var ju första gången vi träffade den lilla, men vi snodde en bild av henne från föräldrarna så att hon också skulle få vara med på sitt täcke, övriga bilder har Jonas tagit.






































Bilderna har vi gjort med hjälp av transferark från Panduro. Man skriver ut bilderna på dem och stryker sen fast dem på tyget, lite kul att leka med tycker jag.

Hoppas ni har en skön och solig tisdag!

fredagen den 28:e mars 2014

Från ensam till älskad

En vän har dött, en granne i vårt kollektivhus, en kvinna som har levt ett fantastiskt liv. Som liten lämnades hon bort, växte upp på barnhem och i olika fosterhem med en ständig känsla av att inte vara önskad, inte vara älskad. Under sitt liv har hon fått barn, barnbarn och barnbarnsbarn. Hon har engagerat sig för hemlösa, för jämlikhet, för anhöriga, för teater, hon har stickat halsdukar, samlat in kläder, bakat bullar, medverkat i film. Det senaste så sent som en månad innan hon dog. Hon har varit en uppskattad och älskad granne som alltid hade tid för barn och vuxna. Jag såg henne senast dagen innan hon dog, i full fart med rullatorn och i sällskap av ett gäng vithåriga vänninor på väg till kaffekalas i lägenheten. Dagen efter somnade hon in. Jag tror hon hade en fin kväll, den som skulle bli den sista i hennes liv. Jag tror hon hade ett fint liv. Hon levde verkligen fullt ut in i det sista.





























På begravningen idag sjöngs "What a wonderful world" och jag tror vi var runt tvåhundra personer i kyrkan. Att ha så många som sörjer och saknar en när man är nästan nittio år, det tycker jag är ganska fantastiskt. Kära E, tack för allt, om du inte kände dig älskad som barn så hoppas jag innerligt att du känner det nu.

onsdagen den 19:e mars 2014

Finaste






































Igår fyllde jag ju då år (efter det här inlägget lovar jag att inte tjata mer om min födelsedag på länge, kanske inte förrän nästa år). Jag var ju väl firad så vi skulle bara äta och vara tillsammans (inte så bara såklart!). Då hade min kära fixat mat med alla mina favoritgodsaker till, som marinerade kronärtskockor, oliver, soltorkade tomater, mm. Han hade köpt blommor, omsorgsfullt valt olika sorter som skulle passa mig och vara fina ihop. Någon gång i vintras stötte jag på fantastiska House of Rym när jag surfade runt och jag blev alldeles förälskad i deras fina koppar och fat med gula blad, bruna eklöv och andra fina mönster. Jag hade helt glömt bort det själv, men Jonas kom ihåg, letade upp det, hittade en återförsäljare i Malmö (verkar vara en fantastiskt fin butik som jag aldrig sett, formfröken heter den), åkte dit och köpte presentkort (finheterna hade inte kommit in än) och jag blir så rörd av att han anstränger sig, tänker efter, lyssnar, uppmärksammar, vet vad som gör mig glad och ordnar det åt mig. Det, skulle jag säga, är kärlek.

Kärlek är förstås också att förstå att den andre kanske inte alltid orkar fixa den fantastiska presenten, att bli glad för en kram om det är allt orken räcker till för tillfället. Tack älskade, underbara vän för att jag får leva med dig, älskar dig så mycket!

fredagen den 14:e mars 2014

Sötsaker

Min helt vanliga 31-årsdag har redan firats två gånger trots att jag inte fyller förrän på tisdag. Inte mig emot, jag gillar firande! Idag var min storasyster hemma hos mig på fölsefika och med sig hade hon världens sötaste lilla tårtkartong (och ljuvliga tussilago som hon plockat på sin mopperesa genom Skåne).



























Inuti tårtkartongen fanns...






































...en bit prinsesstårta, en bit jordgubbstårta, en budapestrulle och en semla, alla virkade av min syster och i form av örhängen, helt underbara! Hon är så pysslig min syster, jag förstår ärligt talat inte hur det ens är möjligt att virka en så liten jordgubbe som det är på tårtan! Lägg också märke till hur tårtkartongen är gjord, med de invikta flikarna.



























Alltså jag vet inte om ni förstår hur små de är! (Svar: minipyttesmå)


























Söta systern.






































Och söta sakerna, det blev favorit i repris med minisemlorna. Den här gången hann jag dock fota innan fatet var tomt. Det fina fatet förresten, det har min lillasyster gjort till mig till en födelsedag för några år sen. Det är två kreativa systrar jag har.

Vad sa ni, tycker ni det verkar vara mycket kakor till två personer? Eh, ja, kanske det. Gott! (Det blev några kvar till Jonas.)

Hoppas ni får en finfin och solig helg!

tisdagen den 11:e mars 2014

Ett beslut och en underbar värme

Tanken var att vi skulle påbörja vårt nästa försök om ett par, tre veckor. Men så fick vi erbjudande om att göra en hysteroskopi för att kolla livmodern ordentligt, det innebär några månaders väntetid och sen några veckors läktid vilket gör att vi troligen inte kan påbörja vår nästa IVF förrän till hösten vilket känns alldeles för långt bort. Vi har redan väntat i månader på andra undersökningar och trodde det började bli dags. Men vi vill verkligen kolla upp allt som kan kollas upp, så så får det bli. Tålamod, tålamod, tålamod, vänta, vänta, vänta. Och leva under tiden.






































Vi hade en väldigt fin söndag, först på kolonin och sen på kalas. Det har ju blivit alldeles fantastiskt varmt! Nästan försommarkänsla trots att det inte ens är mitten av mars.



Mina föräldrar bjöd på nässelsoppa till förrätt, gjord på de första späda nässlorna och gräslök från trädgården, så gott.






































Jag älskar verkligen den här tiden på året, hur det spirar och blommar, solen som värmer och man vet att allt det underbara, våren, sommaren, värmen ligger framför en. Älskar att bara sitta på vår lilla altans uppvärmda trägolv, känna solen värma ljuvligt skönt, ha doften av vår omkring sig och känna lycka över att finnas till.

tisdagen den 4:e mars 2014

Glad fettisdag!

Vi har haft vänner på besök ikväll, och har man besök på självaste fettisdagen känns ju semlor lägligt att bjuda på. Jag tänkte att en stor semla efter middagen kanske känns lite mastigt så jag bestämde mig för att göra minisemlor. Jag delade degen i tre och gjorde chokladsemlor, saffranssemlor och vanliga med kardemumma...



























Jag fotade inte innan och i ett nafs hade vi satt i oss alla utom de här tre, gott var det! Kul med lite olika varianter. Det blev nog inte mindre semla ätet för att de var mini, men det blev fler: ). Hoppas ni har haft en god och glad semmeldag!

måndagen den 24:e februari 2014

Vill inte

Livet känns ganska tungt nu. Vi har varit på första besöket på nya kliniken efter nästan fyra månaders paus från alla behandlingar. Det kommer troligen att dröja ett par månader till innan vi kan påbörja nästa behandling, men det närmar sig i alla fall. Just nu känns det jättejobbigt, tanken på att vi kanske kommer att gå igenom missfall/misslyckad behandling igen ger mig stark ångest. Jag vill inte vara där igen, jag vill inte vara så förtvivlad så jag gråter tills jag kräks, jag vill verkligen inte. Jag känner också stor motvilja mot att utsätta mig för sprutor, hormoner, smärtsamma äggplock... Men jag vill inte heller fortsätta leva utan barn, det vill jag minst av allt. Jag hör genast kommentarerna om adoption, men är det något jag absolut inte vill så är det att påbörja en process som i bästa fall ger oss ett barn om ungefär 5-6 år.

Jag låter som ett trotsigt barn, vill inte, vill inte, vill inte. Vad vill jag då? Jo, ha ett barn förstås. Vi kämpar vidare mot det målet även om chanserna känns små. Det kan ju gå och jag hoppas att den lilla spillran av hopp kan växa sig större och göra livet lite lättare. Jag hoppas att jag känner mig lite mer positivt inställd när det är dags att sätta igång igen. Jag jobbar på det.


























Igår var vi en liten sväng på kolonin och jag fick tårar i ögonen, som om jag hade glömt hur mycket jag saknat den, hur underbart det känns att komma dit. Otroligt att man kan känna så mycket för en liten plats som inte ens fanns i ens liv för bara två år sen. Vår älskade lilla koloni, den är verkligen mitt paradis. Vi beundrade vintergäck, snödroppar, krokus och blåsippor och tittade nyfiket på alla knoppar som var på väg upp, drack varm choklad, åt ostmackor och kände lycka över att våren och sommaren ligger framför oss. Det blir ljusare. Det blir varmare. Det känns väldigt skönt.