onsdag 15 oktober 2014

Helsingforstips?

Vi tänker oss en (väldigt lugn) resa till Helsingfors snart. Någon som har något tips? Mysiga caféer, trevliga restauranger, bra shopping (second hand, retro, design, kanske bebisgrejer...), annat kul som man inte får missa?

tisdag 14 oktober 2014

25-veckorskulan







































...och det lyckliga paret på höstpromenad.






































Bilderna togs i söndags när 25 veckor hade gått. 15 kvar och det är så svårt att förstå hur det är möjligt att magen ska kunna växa så sjukt mycket mer som jag ju fattar att den kommer att göra (hoppas jag ju förstås innerligt). Hur ska jag kunna andas? Det känns ju som om lungorna nästan inte får plats redan nu. Hur ska jag kunna röra mig överhuvudtaget? Önskar ju redan nu att jag i alla fall vore smidig som ett kylskåp. Och sova? Ligga på mage funkar förstås inte, ligga på sidan funkar inte så länge, vaknar efter någon timme av värkande axlar, ligga på rygg börjar också bli svårt nu, återstår väl att sitta... Hur ska jag kunna bara en sån sak som att ta på mig strumporna? Det känns ju som ett halvt träningspass redan nu. Det kan man kanske inte mot slutet. Jag har ju tur som har en trogen assistent vid min sida så det ska nog lösa sig. Att vara gravid är absolut något av det fysiskt mest obekväma jag varit med om i mitt liv. Psykiskt är det absolut det mest fantastiska, så sammantaget är det trots alla krämpor det absolut det mest fantastiska jag har varit med om hittills.






































tisdag 7 oktober 2014

Fortfarande skördetid

Kolonisäsongen börjar gå mot sitt slut. Om nån vecka stängs vattnet av så då blir det lite omständigare att vara där. Känns alltid lite vemodigt men också ganska mysigt att det blir mer av innepysslande. Speciellt i år förstås. Tänker mig en höst full av boande och fixande, tror jag ska sticka några pyttesmå raggsockor också, känns som ett lagom stickprojekt för mig.

I alla fall så hade vi en fin och solig helg på kolonin, vi skördade bland annat det sista av rödbetor, morötter och potatis.






































Nu hör jag vinden vina utanför fönstret och den här bilden känns plötsligt väldigt somrig, men så somrigt var det i lördags.






































Ganska mycket morötter hade vi kvar, tror vi blir självförsörjande på rotfrukter större delen av hösten också.

Och så har vi faktiskt tagit hand om nästan allt av päron och äpplen. Visserligen har vi beskurit äppelträden ganska rejält så vi fick betydligt färre äpplen än tidigare år, men det var nog tur. Jag tror inte jag hade orkat musta tre 90-liters kärror som förra året. Nu blev det ett par mustomgångar med bara några påsar äpplen varje gång. Sammanlagt blev det i alla fall en tjugo flaskor så det är vi väldigt nöjda med.


























Av päronen blev det en marmelad med ingefära och citron som jag tyckte blev riktigt god och så mina favoriter, saffranspäron. Väldigt fina och smaskens med en klick vispad grädde framåt julen.

fredag 26 september 2014

Oväntade, värmande gåvor

Senaste tiden har jag fått så mycket fina presenter liksom bara så där apropå ingenting. Först när vi var på min kära nästkusin Monicas 50-årsfest för några veckor sen: Till kaffet fanns lite olika sorters koppar, bland annat några som jag tycker är så himla fina, gula Pop från Arabia. Har suktat efter dem ibland i dyra antikbutiker och berättade för M att jag tycker de är väldigt fina. "Då får du dem!" sa hon direkt. Först trodde jag hon skojade, sen blev jag lite förskräckt, det var ju absolut inte så jag menade! Men jodå, hon vidhöll att jag skulle få dem med mig. När vi sen skulle åka hem packade hon ner tre av kopparna. "Det fattas en", sa hon och scannade av rummet. En gäst drack precis ur sin sista kaffeslurk ur den fjärde koppen och Monica var framme nästan innan hon satt ner den "Är du klar med den här? Du ska få en ny." försäkrade hon den förvånade gästen. Jag stod bredvid och stammade att "Nej, men alltså, du kan ju inte...", men det kunde hon visst. Fyra superfina koppar fick vi. Bara sådär. Knasiga, snälla Monica.






































En dag fick jag ett mail från en tjej som insett att hon aldrig skulle kunna sy upp sitt tyglager och ville ge en del av det till mig. Det var inga dåliga grejer hon hade! Jag fick komma dit en eftermiddag och kika och fick hem en stor papperspåse full med fantastiska tyger. Så himla, himla snällt! Den snälla heter Carolina och våra bloggvägar korsades någon gång för flera år sen när vi var med i ekobytet samtidigt. Det här fick jag. Bara sådär.





























Och sist men inte minst, häromdagen fick jag en present från min kära vän och kollega Annas dotter, ett armband som hon gjort själv. Jag har förstått att de där små gummibanden är lite av årets grej när det kommer till pyssel. Agnes som dottern heter hade gula och orange band över och kom att tänka på mig. Vi har bara träffats kort några gånger, men hon hade koll på att jag gillar de färgerna och visste dessutom att jag har en väldigt efterlängtad bebis i magen och ville passa på att göra mig lite extra glad så hon gjorde ett armband till mig. Det värmer verkligen, tack fina Agnes! Agnes är inte bara väldigt snäll och omtänksam utan också otroligt kreativ och hantverksskicklig och bloggar då och då på En skapande Agnes. Där tycker jag ni ska titta in!




måndag 22 september 2014

Lyckan

Igår jobbade jag, men i lördags var vi båda lediga tillsammans och hade en så där nästan löjligt lycklig dag tillsammans. En sån där när man liksom bara går och pussas och ler hela dagen. Vi träffades på kolonin efter jobbet på fredagen för en myskväll i stearinljusens (och de solladdade små lampornas) sken. Ett tag till funkar det bra att sova där innan det blir för kallt och tänk, sen när vi kommer tillbaka till våren då är vi tre!






































Efter att ha somnat i min älskades famn, i den lilla, lilla stugan under den stora, stora stjärnhimlen vaknade vi upp till en morgonrufsig långfrukost med varm choklad och korsord.

Morgonen var mjukt dimgrå och nästan magiskt stilla.






































 Jag lånade Jonas kamera och ägnade mig att lite makrofotografering.



























Hur mycket lycka kan man skriva om innan det bara blir provocerande och skrytsamt? Jag tycker ju det är viktigt att kunna berätta om det som är svårt och tungt i livet och på något konstigt sätt tycker jag det är mycket enklare. När man berättar om hur fint man har det så finns ju risken dels att folk bara spyr för att det blir för gulligt (det kan de ju få göra:) ), men också att alla de som inte är lyckliga, som kanske är ensamma och ledsna ska känna sig ännu mer ensamma och ledsna. Att de upplever min lyckliga text som en hård spark i magen. Det vill jag ju inte. Absolut inte.






































Samtidigt så måste ju alla känslor få plats, annars blir det skevt. Är det mer okej att skriva om sin lycka om man berättar om den andra sidan också? Man måste väl få välja att bara berätta om lyckan också om man vill det?






































Jag hoppas att ingen blir ledsen av att jag är glad. Det har verkligen inte varit underbart hela tiden, men nu är mitt liv alldeles fantastiskt bra. Jag är så vansinnigt lycklig över den här graviditeten, över vårt lilla barn som är med mig hela tiden, som bökar och stökar och grejar för fullt. Visst är det lite obekvämt rent fysiskt ibland, jag har ganska ont i leder och fogar, svårt att gå emellanåt, ännu svårare att sova, men jämfört med lyckan över min familj, min älskade stora skatt och min älskade lilla skatt så är smärtan nästan försumbar. Jag har aldrig varit lyckligare än nu.


onsdag 17 september 2014

Mera sötsaker

Även Jonas mamma har sparat en hel del ljuvliga små barnkläder från när Jonas och hans syster var små, så himla roligt! Härom dagen var vi där och beundrade de små sötsakerna (och åt ljuvliga sötsaker också, men det är en annan historia...).


























Till min förtjusning fanns det mycket gult, som till exempel den här overallen, sparkbyxorna och mössan. De små linnena är från Tussilago, en favorit hos mig när det gäller 70-tals-barnkläder.






































Byxorna är söta, men som min kära svärmor sa "vi får nog byta knapparna". Japp tyvärr, söta knappar, men det ser alltför mycket ut som en trist symbol, speciellt ihop med det gula.






























Set som Jonas farmor har stickat.


























Triss i brallor från Vide-Len.
























Ett gäng fina små klänningar. Den längst till höger har Jonas mamma sytt.

























Behöver jag säga att jag tycker de här plaggen är de finaste? Den randiga bodyn, koftan och tröjan har min kära svärmor stickat och tyvärr aldrig kunnat använda eftersom hon fått två minst sagt rejäla barn. Med tanke på att jag vägde 4,8 och Jonas dryga 5 kg till sina 56 cm (och då föddes han nästan två veckor för tidigt!) så känns det kanske inte så troligt att vi får världens minsta bebis heller... Men man vet ju aldrig. Den gula filten har Jonas mammas farmor Irma stickat och den underbara kattbodyn har i alla fall använts av min kära:






































Världens sötaste lille pojk! ♥























Smått och gott och blått. Även här flera plagg jag känner igen från gamla foton på min älskling. Är väldigt glad att det finns sparat. De små vita sockorna har Jonas mamma också stickat.
























Och sist men inte minst, skorna. Så gulliga! Alltså de där små bruna knytskorna! Tror vi har skor för de närmsta två åren nu och ganska så gott om kläder med för den delen, det här var inte ens allt vi fick. Det mesta som jag inte har visat är lite större storlekar, så det blir nog bra. De växer ju snabbt de små liven, har jag hört. Nu är det dags för onsdagsmys, önskar er en fin kväll!

måndag 15 september 2014

I tidningen

I lördags var vi i tidningen (HD/LP/NST):






































På Landskronaposten var vi till och med på framsidan!
Det var ett reportage på temat Liv&lust så det handlar mest om hur man får relationen att fungera om man drabbas av ofrivillig barnlöshet. Journalisten, Karin Bergström var väldigt duktig och bra och prata med och jag tycker hon gjorde ett fint reportage. Det enda jag blev lite missnöjd med är rubriken "Äntligen babylycka". Jag tycker den känns lite fånig och att den dessutom tar bort mycket av den fina ödmjukheten som jag tycker präglar artikeln i övrigt. Vi är ju inte riktigt där än liksom. När vi fick läsa igenom i förväg var rubriken: "När ingenting blir som man tänkt sig" vilket jag tycker passar mycket bättre, men men, i alla fall ett fint reportage som jag är glad över.




























Vill ni läsa det så finns det här, där för övrigt den ursprungliga rubriken är kvar.

fredag 12 september 2014

#ImittSverige

På söndag är det val. Jag drömmer om ett tryggare samhälle, inte genom fler poliser, starkare militär och hårdare kontroll utan genom att vi hjälps åt, tar hand om varandra, erbjuder hjälp åt svaga och utsatta. Genom en sjukvård som fungerar, minskade klyftor i samhället och att vi delar på jobben som finns.

Jag drömmer om ett samhälle där miljöfrågor tas på allvar, där man inser att om vi inte gör något radikalt åt klimatet nu, så finns det kanske inget sen, där vi förstår att vi inte kan producera och konsumera som vi gör, att vi måste ställa om, tänka om, ta hand om den enda värld vi har.

En annan värld är möjlig, en lite varmare, lite mänskligare, låt oss rösta för ett litet steg åt det hållet på söndag!

Och läs gärna Emmas och Underbaraclaras fina texter om hur de vill att vårt land ska se ut.

måndag 8 september 2014

Halvvägs?

































 




20 veckor har passerat av den här graviditeten, 20 veckor är kvar till bf. Ändå känns det lite konstigt att säga att halva tiden har gått. Vid bf i januari har vi väntat barn i 294 veckor. Och då pratar jag om perioden av aktiva försök, väntat och längtat har vi gjort mycket längre. Man pratar om elefantgraviditeter, en elefant är gravid i 620 dagar, vi har då väntat i 2058 dagar. 2058 dagar av hormonsvängningar, smärta, oro och längtan. Gravid har jag varit år 2011, 2012, 2013, 2014 och förhoppningsvis blir det några veckor in i 2015 också. En väldigt lång resa och nu är det troligen bara ca 20 ynka veckor kvar. Helt underbart! Jag är inte speciellt orolig längre. Inte för att jag tror att det är självklart att allt går bra, det vet jag att det inte är, men för att jag känner att jag inte har råd att slösa bort den här underbara tiden. Jag har fullt upp av att njuta av det som är nu.






































Här och nu är allt underbart.

onsdag 3 september 2014

Violer och presenter

Ända sen jag såg det första gången så har jag tyckt att Johanna Ahlards violtyg är helt underbart fint. Speciellt det gulgröna förstås, sån är ju jag. Jag önskar att jag hade köpt massor av det, men av någon anledning (slow shopper) så har det inte blivit av att beställa alls och nu finns det så vitt jag vet inte att få tag på längre. När jag läste på Krimskrams blogg att hon hade mycket tyger som låg och värmde hyllorna passade jag på att fråga om hon råkade ha en bit violtyg som hon ville sälja. Har sett att hon sytt i det tidigare, man kan ju alltid fråga och tänk det hade hon!





























Inte nog med att hon var snäll nog att låta mig köpa tyget, hon skickade också med underbart söta små bebispresenter som hon sytt. Tusen tack snälla Jenny!