tisdag 30 juli 2013

Vad bloggen ger

Sen sist har vi varit en fin vecka på Åland och hälsat på goda vänner, mer om det sen. Nu tänkte jag bara skriva kort för vi längtar ut till kolonin där det växer så det knakar. Det doftar underbart av nybakad hallonpaj här nu, vi packar med den och stannar över natten. Mysigt!
I alla fall, jag känner mig så tacksam över bloggen just nu och allt den ger, det vill säga er. Jag blir så oerhört glad över era kommentarer ska ni veta, känner mig så upplyft av all kärlek ni ger. I förrgår fick jag en avi till ett okänt paket, mycket spännande! Det visade sig innehålla ett underbart vackert tyg och ett så fint brev från en trogen kund och bloggläsare. Hon hade hittat tyget på en loppis på Öland och tänkt på mig "Kanske påminner det om vallmofälten du älskar så..." Ja det gör det. Du är så snäll, tusen tack fina du!




























Igår blev det hastigt och lustigt bestämt träff med en vän som var på besök i Skåne. Vän skriver jag för det har vi blivit. Det började med ett mail, ett jackköp och en kort kommentar om barnlängtan, det fortsatte med många, många, längre och längre mail och nu några månader senare träffades vi. Så fint! Tänk så mycket underbara människor det finns i världen som man har så mycket gemensamt med, det gäller bara att båda ska våga öppna dörren lite grann så att man kan se det. Tusen tack för igår, det var fint att träffa dig!
Nu bär det av till kolonin och till en nytvättad värld som äntligen fått en rejäl och välbehövlig dos regn efter många härligt varma dagar. Hörs snart igen!

onsdag 17 juli 2013

De fina stunderna

Det är tungt nu, jag är mer nere än vad jag nånsin varit förut. Men visst finns det fina dagar och stunder däremellan och här och nu väljer jag att fokusera på dem. Det känns inte kul att blogga om ångest, sorg och gråt, dagar när det är svårt att hitta ork och lust till någonting, dagar när jag fastnar i hur det kunde varit. Så här kommer en glimt av vad den senaste veckan bjudit på, bilder av det jag vill minnas.

























En finfin dag på Hallands Väderö med familjen, födelsedagspresent från lillasyster som hade fixat en helt fantastiskt fin picknick: paj, baguetter, sallad, kex, ostar och tårta. Vi åt gott, badade, vilade i gräset och utforskade ön, där är så fint!

























I helgen var vi i Bökebäck där vi som vanligt hade Flickorna Falks Fik. Det är min mamma som bjuder in till en enkel fika med mycket prat, i trädgården söndagar i juli om det inte regnar. Hon bläddrar bland lådvis med gamla vykort som finns i det gamla huset, skriver inbjudningar och delar ut till alla som bor omkring och skickar till lite släktingar. Sen ställer vi fram bord och stolar bland träden, bakar lite kakor och bullar och ser om det kommer nån. Det brukar komma ganska många och i söndags var inget undantag, 30 personer i alla åldrar fikade och pratade i flera timmar. Vi har ju ingen aning om hur mycket vi ska baka förstås, men några brukar alltid ta med nåt, en kaka, en låda jordgubbar, ett paket kaffe och på nåt sätt så blir det alltid bra. Jag (och många andra) gillar verkligen det här initiativet. Hurra för mamma som fixar det!

























Jag och Jonas cyklade på loppisrunda en dag, den här gången blev det inga fynd men det gjorde inget, det var så härligt att fara fram mellan åkrarna, känna solen, frihetskänslan och doften av kamomill.


























































I måndags gick vi till bussen i sakta mak, några kilometer genom skogen. Det är den finaste skog jag vet även om många säkert skulle skratta åt att jag ens kallar det skog. Det är en remsa träd mellan havet och hagarna, där finns blåbär och massor av kaprifol som slingrar sig upp i träden. Skog med havsutsikt och kaprifoldoft=bästa skogen om ni frågar mig.





































Vi stannade i Höganäs på vägen hem och kollade loppisarna där. Vi köpte de här tallrikarna som jag är så himla glad för! Olivia från Rörstrand är det, jag har aldrig sett dem innan och har svårt att hitta information om dem. När jag söker kommer det bara upp nån driftig frisörtjej vid namn Olivia Rörstrand... Nån som vet nåt, när, vem? Gillar dem skarpt i alla fall, även om vi köpte dem i finbutiken (retro i Höganäs) så det var inte direkt loppispris, men det tycker jag spelar mindre roll om det är nåt man blir glad av.

Sådärja, det lät ju som jag har haft det riktigt bra :). Det är rena terapin för mig det här, blir glad av att minnas de fina stunderna. För de finns absolut och de ska bli allt fler. Hoppas ni mår bra och njuter av sommaren!

måndag 8 juli 2013

Påminnelse till mig själv

Jag har Jonas. Vi älskar varandra, det är det finaste jag vet.

Jag har helt fantastiska människor omkring mig, fina vänner som bryr sig om oss så mycket.

Vi får massor av stöd och kärlek från er underbara bloggläsare och från mina nya vänner i IVF-familjen. Det finns otroligt mycket fina, kärleksfulla människor i världen.

Vi kan vara på vår kära koloni, vårt lilla paradis och samla kraft.

Vi har goda chanser att vår dröm om ett barn någon gång ska gå i uppfyllelse.

Ikväll dricker jag vin och äter goda ostar, det har jag längtat efter.

Jag kan dricka kaffe, det har jag längtat efter.

Jag kan ta allergitabletter och sova utan papperstussar i näsan, DET har jag längtat efter.

Min kropp har sina brister men den kan se och höra, springa och dansa.

Vi har nånstans att bo, där vi trivs bra.

Jag har ett jobb att gå till och en lön jag kan leva på.

Det är sommar och nu ska jag ha semester.

Det är en vacker värld vi lever i.

Det finns solrosor, krasse och ringblommor där ute.

Och vallmofält.

tisdag 2 juli 2013

Det är någon där

...hade jag tänkt ha som rubrik på det här inlägget. Om allt går bra. Och så en söt bild där jag klappar magen, för det har jag gjort mycket den senaste tiden. Idag tänkte jag berätta. Om allt går bra. Det har varit mitt mantra de senaste månaderna. Idag skulle vi på UL. Om allt går bra. Då skulle vi få se ett hjärta slå. Om allt går bra. Den senaste återföringen gick bra, jag blev gravid, vi klarade oss förbi v 6 då vi fått båda våra tidigare missfall. Jag mådde precis som man "ska". Fascinerades över hur mycket kroppen kan förändras på bara några veckor. Blodtryck som sjunker, temperatur som stiger, illamåendet och tröttheten som tar över och fullständigt knockar en. Jag njöt av graviditeten, klappade magen och viskade "älskade lilla barn, visst är det du som ska komma till oss?" Njutningen blandades av oro och rädsla, ibland ren skräck över att förlora vårt lilla, lilla, sköra liv. "Klart det går bra" sa folk omkring mig. Efter fyra års kamp, åtta provrörsförsök, två missfall och nu en missed abortion så finns det inget som är klart. Vi var på UL idag i v 8, det fanns en tom hinnsäck, embryot hade slutat utvecklas, inga hjärtslag, inget liv. Inget liv.

Älskade lilla barn, ska du nånsin komma till oss? Jag undrar om man kan längta ihjäl sig.

Läs gärna det här förresten. Skönt med några som orkar berätta sin historia trots att den inte slutade som de ville. En skön motvikt till alla dessa barnlöshetshistorier som slutar med en stor fin mage, eller ett fjunigt huvud mot bröstet. Det är de här historierna vi behöver fler av anser jag, för att folk ska förstå vidden av barnlöshetssorgen. Alla historier slutar inte lyckligt. Jag kan bara hoppas att vår ska göra det en dag.