Den 28 juni 1919 föddes Thea, min mormor. I veckan skulle hon ha fyllt 100 år. Hon dog för 13 år sen, några månader innan jag och Jonas blev tillsammans. Jag önskar så att momo hade fått träffa Jonas, Lykke, Frank och Sixten, att de som betyder allt nu fick träffa henne som betydde så mycket under min uppväxt, men det är förstås helt naturligt att inte bli hundra år.
Jag minns när min mormors yngsta syster dött och vi satt i bilen hem. Hon pratade om ett litet gulligt barn som var så fint "...och så går det hundra år och sen är man inte värd ett dugg." Jag tänker att det där verkligen inte är sant. Allt som hon gjort för mig, med mig, lever vidare i mig. En del av henne finns i mig, hennes kärlek och omtanke har varit med och format mig till den jag är och indirekt också format mina barn.
Det är lätt att tänka att det är de stora, rika, mäktiga männen som formar världen, som sätter sina avtryck, de som har investerat, gjort uppfinningar, ritat om kartor, men jag tänker att de som verkligen lever vidare, de som förändrar världen på riktigt är de som har interagerat med andra människor, som har tagit hand om barn och spridit kärlek. Älskade, älskade momo, jag kommer alltid att sakna dig, jag kommer alltid att älska dig, tack för att du fanns hos mig och alltid kommer att finnas hos mig.