tisdag 5 augusti 2014

Ivf och förlossningsdepressioner

Det finns två parallella tankespår i våra huvuden. Det visade sig att vi båda känner likadant, å ena sidan så är vi så vansinnigt lyckliga och ser så himla mycket fram emot att bli föräldrar i januari. Vi funderar på hur det kommer att bli, klappar magen, klurar på namn, köper fina små barnkläder på loppis utan att känna att vi gör nåt förbjudet. Vi får nu, det ska gå bra nu. Det känns som flera ton har lyfts från mitt sinne och jag känner mig gladare än jag gjort på flera år. Jag har blivit påmind om att det är så här livet kan vara, så enkelt, så underbart. Det är så här glad jag kan vara. Jag är verkligen lycklig och njuter väldigt mycket av att vara gravid.

Men å andra sidan, så finns det någonstans en gnagande känsla av att vi ju egentligen vet att det här inte är för oss. Vi är inte såna som har tur när det gäller att få barn, det kommer ju ett missfall, vi vet ju det, all vår erfarenhet säger oss det. För att vara tydlig: så vitt vi vet så är allt bra och jag tror faktiskt att det kommer att fortsätta vara det, men det är inte helt enkelt att våga tro när man blivit bränd så många gånger. Tänk er en gemenskap, en värld, en klubb, en fest som ni mer än allt annat vill få vara med i. Gång på gång försöker ni, gång på gång står en elak mobbare i dörren och knuffar bort er. Större delen av världens befolkning får vara med. Men inte du. Plötsligt en dag frågar mobbaren om du vill vara med. Överlycklig tar du på dig din finaste klänning och dansar gatan fram, äntligen! Äntligen! I dörren står mobbaren med ett hånfullt leende: "Trodde du jag menade allvar eller?" Tårarna trillar tunga på din finaste klänning när du går tillbaka igen, du hör skratten, du ser ljuset och glädjen där inifrån, men du får inte vara med. De flesta får vara med, men inte du.

När det här har hänt ett antal gånger och mobbaren plötsligt på riktigt släpper in dig så är det svårt att vara på festen utan att känna det hånfulla leendet i nacken, känna att du egentligen inte hör hemma där. Svårt att vara trygg och inte hela tiden rädd att mobbaren ska dra ner byxorna på dig och sen slänga ut dig i kylan igen.

Jag har förstått att det finns ett samband mellan ivf och förlossningsdepressioner. Kanske inte så konstigt tänker jag. Man har längtat länge, har kanske många tunga upplevelser i bagaget, upplevelser som ofta inte hunnit bearbetas ordentligt för att man hela tiden kämpar vidare med nya försök, vilket man måste för att komma ur sin situation. Man har skyhöga förväntningar och framför allt har omgivningen skyhöga förväntningar på att man ska vara så himla glad nu när man fått allt man önskat. Och så är bebistiden förstås lika jobbig som för vem som helst. Det finns väl alltid en viss förväntan på nyblivna föräldrar att de ska vara lyckliga i sin fantastiska bebisbubbla, men den är säkerligen större på dem som kämpat hårt och längtat länge. Dessutom så ska man själv våga tro. Tro att det ska gå bra, tro att man får behålla sitt lilla barn, våga tro och våga älska. Jag har stött på många som kämpat länge, som till slut blivit gravida och sen gått hela graviditeten utan att vare sig kunna njuta eller tro. Det är inte enkelt, absolut inte, men jag vägrar låta oron förstöra min graviditet. Jag tar varje sekund jag kan till att njuta, ju mer jag lyckas, desto mer sprider sig det positiva. Känslan av att allt är bra, att jag har rätt till det här lika mycket som någon annan. Det är inte enkelt, men viktigt.

11 kommentarer:

bente sa...

Håller tummarna för att allt går bra. Vågade nästan inte läsa när jag såg att du hade skrivit i din blogg... kram bente

Unknown sa...

Vilken bra liknelse!
Lycka till! Det är nu som är rätt. Nu som är det enda tillfälle att känna. Nu finns hela tifen <3

Anneli sa...

Åh, som jag känner igen mig. Jag vågade, konstigt nog, visserligen tro att det skulle gå bra tillslut. Men jag kunde inte ta till mig graviditeten, och var hur uppskruvad och stressig som helst. Var arg och ledsen hela tiden. Tror även att jag sörjde det adoptivbarn jag ställt in mig på, och som jag nu inte fick - låter sjukt jag vet, vi hade inte kommit alls långt i den processen.

Vi pratade faktiskt med min barnmorska (stod för en gång skull på mig och bytte eftersom den första inte gav mig någon hjälp) och fick komma på samtal till kuratorn kopplad till MVC. Det var toppen! Kanske främst att någon lyssnade och att man blev tagen på allvar, samt att jag visste att hon fanns till hands efter förlossningen om jag inte skulle må bra.

Jag tjatade mig till hjälp tidigt, trots att de tyckte att jag skulle vänta till typ v30, och det var det bästa jag kunde gjort. Sista månaderna av min graviditet mådde jag toppen kroppsligt och själsligt, och när barnet kom blev allt underbart.

Sorry, lång story om mig men kontentan är att var inte rädd för att berätta för t.ex. din barnmorska och vädra tankarna - mycket bättre nu än senare.

Kram!

Berit sa...

Ni är så välkomna in både du och Jonas, mobbaren har vi skickat långt bort...vi välkomma er in...för varje timme och varje dag kommer ni närmare målet...tusen kramar

Berit sa...

Ni är så välkomna in både du och Jonas, mobbaren har vi skickat långt bort...vi välkomma er in...för varje timme och varje dag kommer ni närmare målet...tusen kramar

Anonym sa...

Hej! Bra och viktigt att våga prata om!
Det är också så jobbigt med drömmar som går i uppfyllelse! Jag menar: då slappnar man liksom av och inser hur väntan/längtan påverkat ens liv flera år.
Så kändes det för mig. Men inte hela tiden och bara en period. delvis var jag också värdens lyckligaste mamma.
Kram!/Indienmamman

Anonym sa...

Hej!
Känner väl gå igen det du skriver om. Sonen tog nog fem år innan han kom. När han väl kom,så strulade sömnen och amning, vilket gjorde att jag bedömdes ha en förlossningsdepression. Det hade jag inte, vad jag hade var fem-sex superjobbiga år bakom mig där jag bara gått vidare utan att orka tänka. Först när sonen var född vågade jag slappna av och då ramlade allt över mig, allt obearbetat som var väldigt jobbigt. Infertilitet är ju inte direkt nån picknick...
Så mitt tips är att prata med någon nu, innan ert barn föds så du inte riskerar att få en svallvåg av obearbetad skit över dig.

Anna sa...

Jag har fött två barn utan IVF och haft ganska behagliga graviditeter. Mon första förlossning var en 53 timmar lång mardröm som lämnade mig helt oförmögen att ens tycka om den här undersöta lilla flickan på flera månader. Hon fick äta, jag skötte henne, kramade och pussade men önskade hela tiden att den här jobbiga arbetsuppgiften jag blivit tilldelad skulle lyftas från mig. När jag drog ner på amningen efter något halvår lättade det. När lillebror skulle födas kände jag mig mer förberedd, hade haft samma fina barnmorska på MVC som sett till att jag fick prata med en kurator och försöka förbereda. Förlossningen var bättre och fysiskt mådde jag egentligen toppen efteråt men trots det hamnade jag i nästan samma läge igen. En obehaglig känsla av att den nya personen inte fick plats i hjärtat, att själen var nog uttänjd med de två personer jag redan klämt in där. En känsla av att ha gjort något oåterkalleligt och fruktansvärt.
Jag hade det bra, med många vänner i samma livsskede som jag kunde vara ärlig mot och som bara peppade och kramade och jag har försökt att berätta för alla som orkat lyssna om hur det också kan vara vilket jag får många tacksamma kommentarer om. En vän sa till mig när första barnet var en månad ungefär att "Hur det än börjar så blir det bättre." och det har jag försökt ha i huvudet de dagar jag känt för att bara gå hemifrån och återskapa mitt gamla "normala" liv. Hon hade rätt. Jag har fortfarande usla dagar, trots att lillebror är ett helt år nu men han har helt lindat mig runt lillfingret och en dag utan att få gosa med honom är ganska tom..

Alla känslor är tillåtna och allt hinner ändra sig massor av gånger innan någon form av balans inträder. Se till att få någon proffesionell att bolla med om det behövs och försök känna att ni är så värda det här!

Kramar från Stockholm.

Anonym sa...

Jag tror att det är ett sammelsurium av känslor som kommer att finnas där under lång tid. Tio år senare tänker jag fortfarande på mig själv som hon som inte kan få barn och lille fisen, han är mitt allra största underverk. Slumpen, turen och tillfället som kom en enda gång och aldrig mer.

Jag har fått ändlösa kommentarer om varför vi inte "skaffar" ett syskon. Som om det skulle ha funnits ett val. Samtidigt har folk också inga som helst problem med att häva ur sig allsköns kommentarer "men DU har väl inget att klaga över nu när du äntligen fått barn" så alla vanliga problem blir liksom lite förbjudna att nämna.

För de allra flesta saker är ju precis som för alla andra, bara det att väntan och vägen dit sett annorlunda ut. Mjölkstockning, tröttheten, den ständiga oron - så ser det ju ut för alla fast alla blir nog inte ifrågasatta lika mycket om de vädrar sina bekymmer. Jag går fortfarande in och tittar om han andas och sover allra bäst, det gör jag om han ligger bredvid och trasslar in sina svettiga fötter i mina knäveck.

Sommarkramar från Dalby/Kicki

Anonym sa...

Jag tycker du är fantastiskt stark som vågar vara lycklig, och som vågar uttrycka det svåra. Min andra graviditet var hemsk, efter att den första slutat i katastrof, och det var inte förrän långt efter vecka 30 som jag vågade hoppas och kanske tom tro att det skulle gå bra den gången. För mig blev det istället viktigt att tillåta alla mörka tankar och rädslor, och min omgivning förstod inte detta. För dem verkade det viktigt att förbli positiva, att hoppas och prata som om det garanterat skulle gå bra denna gång. Men jag visste ju att positiva tankar varken garanterar positiva resultat, lika lite som negativa tankar orsakar katastrofer, och min oro och rädsla var allt jag klarade av just då. När vårt älskade, friska och underbara barn äntligen föddes blev livet i färg igen ochde första månaderna var underbara. Men nu, snart 1,5 år senare inre jag att jag fortfarande bär runt på ett mörker. Denna oerhörda tacksamhet jag förväntas känna, och så klart känner varje dag, har blivit ett ok att bära. Varje dag ingen dött är en bra dag, och så kan man inte riktigt leva känner jag. Det är hög tid att börja försöka relatera normalt till vardagen, och inte mäta lycka i om någon dött eller inte, och försöka inse att livet har många fler nyanser än så. Samtidigt som man inte ska vara för hård mot sig själv när man kämpat så hårt i så många år. För så känns det, som om livet gått vidare i en rasande fart, men själv sitter man nästan kvar på samma plats där allt rasade. Det är inte lätt efteråt, men oj vad jag önskar er välkomna i efteråt-klubben! För det mesta är det fina fisken!

Anonym sa...

Känner igen det där om än inte i samband med barn. -97 fick jag mitt 1a utbrott av genital herpes. Det var rent ut sagt skitjobbigt. Kände mig smutsig o ville inte va kvar i min kropp längre. Insåg efter en tid att det var väldigt svårt att prata om det. När jag träffade en ny man så hängde kravet att berätta som en kvarnsten runt halsen. När? Ska man säga ngt när man dejtat ngr ggr men ännu inte blivit kär? Ell ska man vänta tills dess att båda är jättekära o hoppas att motparten inte känner sig lurad utan kan ta det med jämnmod? Så många ggr som jag blivit dumpad för att killen dragit öronen åt sig, tyckt att det va en komplikation som han inte bett om osv. Jag har även träffat fantastiska män som scannat av nätet efter info o sedan bestämt sig för att det finns värre saker man kan riskera att bli smittad av. Nu är jag singel igen o har haft ont i magen o våndats över att vara på ruta ett igen. Men... I syfte att ta reda på vilken variant av herpes jag har så lämnade jag in ett blodprov. Svaret fick jag idag, på väg till landet. Min herpes har läkt ut. Jag har inte längre ngt herpesvirus i kroppen o kan inte utveckla vare sig munherpes ell genital herpes. Min följeslagare i 17 år är borta. Vilken befrielse! Vilken känsla! Jag är frisk. Normal. Jag är som alla andra. Eller... Tänk om dom blandat ihop proverna.. Tänk om det där beskedet rörde ngn annan o inte mig... Tänk om...