tisdag 30 april 2013

Utanförskapet

Jag läste en text nånstans av en medlängtare som skrev att ofrivilligt barnlösa är föräldrar utan barn. Det kan jag verkligen känna igen mig i. Jag kan känna ett visst avstånd till många som inte har barn, själv har jag bara barn på hjärnan och kan liksom inte engagera mig i den där världen utanför barnbubblan. Samtidigt så har jag ju inga barn så jag är ju också långt ifrån de som har. Visst vill jag engagera mig helt och fullt i mina vänners barn och föräldraskap, men jag är ju inte en av dem. Jag har inget barn som deras barn kan leka med, jag hänger inte på lekplatsen eller får följa med på barnkalasen. Och får jag det så blir längtan efter vårt barn ofta svår att uthärda. Visst kan vi leka med barnen, ha roliga diskussioner med dem, putta fart på gungorna och läsa sagor. Men när sagorna är slut och gungorna har stannat så går barnen hem med sina föräldrar och vi går hem till vår tysta, städade lägenhet. Gråter och kramar tygapan i soffan.

9 kommentarer:

langtansbarnet sa...

Kram!! Kan inte annat än känna igen mig!

Solveig Lövendahl sa...

"Längtansbarnet", kram tillbaka, fint att vi har varandra i alla fall!

Susanne sa...

Åh vad bra du skriver. Sitter på tunnelbanan och tårar kommer. Hoppas du får skriva bok om det här. Hoppas självklart att ni får barn snarast.

mustafa sa...

åh, solveig, vad kan man säga när trösten är klen. jag önskar det inte vore på det här viset.

många hälsningar från mustafa (som inte varit inne och surrat på din blogg på länge, länge så du kanske inte ens minns)

Lilla Anka sa...

Ååå, känner så med er!!! Jag tror att jag hade mått likadant om jag inte fått barn: började längta efter att få bli mamma i mellanstadiet eller nåt.........Nu börjar mina små bli stora och flytta hemifrån, då infinner sig känslan igen.....vad är meningen med livet nu då?

Susanna sa...

STor kram till er! Hoppas året i år är då det händer!

Får jag slå ett slag för kinesisk akupunktur?! Har flera vänner som efter flera år fått hjälp av just det med att kunna bli gravida! Även på naturlig väg även om det är sagt vara omöjligt! Känner inte dig mer än genom bloggen men du känns som en person som är villig att prova andra saker än vanliga sjukvården och den kinesiska akupunkturen är lite som magi, tycker jag.

Stor kram!

Solveig Lövendahl sa...

Tack ni fina!

Mustafa, klart jag kommer ihåg dig! Saknar din blogg.

Lilla Anka, barnbarn så småningom kanske? Och barnen finns ju där hela livet även om de inte bor hemma längre. För de som har fått bli föräldrar alltså.

Susanna, tack, jag har fått en del tips om det. Tänker att mycket nog funkar om man tror på det, men jag känner mig lite skeptisk plus att jag är väldigt nålrädd och jag tänker att det kanske inte är så välgörande om man bara tycker det är otäckt. Men jag kanske borde tänka om, ska fundera på saken.



Susanna sa...

JA jag var på akupunktur idag och det är sådär ont men skönt ändå.

Jag överhörde ett samtal idag medan jag låg med nålar, svårt att låta bli när man bara har draperier för. En kvinna som ringde in och uppenbarligen blivit gravid för hon skulle komma in och få nålar för att det skulle fästa lite bättre :)

Men man måste ju tro på det såklart! Jag såg det som sista utvägen på en sjuklig huvudvärk och gick därifrån första gången och var smärtfri i 10 (!) dagar! Det värsta som kan hända är att man tycker att det är för obehagligt och avbryter. Men om man pratar med behandlaren innan så är det nog inga problem, de kan även använda koppar istället för nålar! Sugkoppar :)

Stor kram!

Anonym sa...

Intressant att läsa om dina fina tankar kring småbarn. Själv har jag två småbarn och är mitt i kaoset med ständigt smutsigt och stökigt hem (hur mycket jag än städar och plockar), glansiga ögonen pga sömnbrist, oborstat hår och nedkräkta kläder. Jag får mig en funderare när jag läser om ditt fina sätt att se på barn och din längtan att få små härliga lortgrisar. Kommer då på att jag ändå älskar mitt kaos!
Hoppas du får egna härliga barn i framtiden, eller det tror jag du kommer att få :)