lördag 23 februari 2013

Som små solar av hopp

Stort och hjärtligt tack för all respons på förra inlägget, er omtanke värmer verkligen. Jag fascineras av hur mycket kärlek det finns i den här världen, som jag får från folk jag aldrig har träffat. Något av det finaste jag hört kan vara detta, i ett mail från en annan kämpe, om vad hon tänkte "en månad då mensen åter var där att "det är okej, det var säkert ett annat par som fick bli lyckligt lottade denna månad", och jag tänkte då helt och fullt på er."




























En annan sak jag fascineras av är hur starkt hoppet är. Jag kan fortfarande inte tänka mig annat än att det ska gå. På något sätt. Jag är verkligen inte nere på botten, långt ifrån. När man upplever en riktigt stor sorg eller kris så blir det så tydligt tycker jag hur mycket det man faktiskt har betyder. Jag har kärlek, jag har Jonas (och även mycket annat att vara tacksam över: familj, vänner, en kropp som ändå funkar bra på många sätt, jag kan se och höra, gå och stå. Jag har jobb och fina kollegor). Jag lever i en kärlek starkare än allt annat, jag tror vi klarar nästan vad som helst tillsammans. Det är omöjligt att inte känna tacksamhet över det. Mitt i sorgen.

10 kommentarer:

bente kjaersgaard sa...

Beundrar dig att du kan skriva om det så öppet, samt att du aldrig ger upp hoppet. Hoppas, hoppas att det lyckas er på ett eller annat sätt. kram bente

Jo sa...

Men vännen, vad ledsen jag blir när jag läser detta! Eller inte just detta inlägg eftersom det trots allt osar hopp, utan ditt föregående.
Jag höll tummarna och hoppades, hoppades att det skulle gå vägen!

Stora, stora kramar och även en stor hink med hopp skickar jag er! <3

Maria E sa...

Men varför skulle man inte kunna adoptera för att man inte har fast jobb? Vart har ni hört det? Skulle det vara de svenska eller utländska myndigheterna som inte godkänner det? Som jag har förstått det är det åldern som brukar vara det största problemet, när man kommit upp i 40-årsåldern är det visst riktigt svårt. Men där har ni väl fördel vad jag förstår?

MalinM sa...

Stor kram och jag hoppas och tror med er!
Har du lyssnat på Klara Zimmergrens sommarprogram 2012? Hon pratade just om kampen för ett barn, hoppet och sorgen på ett fint sätt. Rakt och ärligt.
Tack för att du delar med dig, det känns stort att du bjuder in till att få följa med på er resa.

Solveig Lövendahl sa...

Tack fina ni!

Maria E, jag vet inte exakt hur stor vikt de lägger vid om man har anställning eller inte, men jag vet att konkurransen är väldigt hård och att ekonomin är en faktor de tittar mycket på. Det finns ju som sagt väldigt många fler som vill adoptera än vad det finns barn ute till adoption, så att det är svårt vet jag. Kan bara hoppas att de fokuserar mer på hur man är som person och tex hur mycket tid man har för sitt barn än hur mycket pengar man har till det. Och jo 40 är nog den övre gränsen för kvinnor på många håll (eller vad jag läst 40 års skillnad på mamma och barn, alltså kan man kanske få adoptera ett äldre barn om man är äldre). Jag fyller 30 snart så vi har ett tag kvar.

Solveig Lövendahl sa...

MalinM, ja jag har lyssnat på det och gråtit mycket. Det var fint. Läste även en intervju med henne i Amos, som jag nämnde här på bloggen nån gång. Klicka på kategorin "barnlängtan" i högerkanten om du vill läsa mer.

Ingrid sa...

Mitt hjärta gråter när jag läser om din/er kamp. Önskar att det löser sig till slut... Stor kram!

Helga sa...

Jag läser till socionom och för några terminer sen läste vi adoptionslag bland annat. Minns inte allt men tex så har Sverige en del lagar som gäller för oss då (man måste vara gift eftersom alla länder har det som krav för att adoptera bort). Sen har de bortadopterande länderna en massa egna regler. Tex har Kina väldigt mycket krav på att ingen i familjen ska ha en sjukdom osv så det kan vara olika svårt från olika länder. I Sverige får man inte vara över 42 eftersom äldsta åldern för att få ett barn är 44 och de räknar med 2 års väntetid. Det var lite av vad jag minns iaf.

Det är inspirerande att läsa om hur du ändå kan hålla modet uppe. Jag hoppas verkligen att ni får ert barn till slut!

Fiff sa...

Sofia sa...

Jag är så otroligt ledsen över det tråkiga beskedet :( Hoppades så mycket med er, och trodde verkligen att det var er tur nu! Men jag slutar aldrig hoppas med er! Tänker på er och kommer så göra till den dagen då allt ordnar sig! För det ska det bara göra!

Tills dess hoppas jag att livet bjuder på mycket solsken på annat vis så att ni båda orkar med denna orättvisa resa <3

Kärlek och mängder med styrkekramar från Sofia

Ps. Vad glad jag blir att mina ord värmde så mycket! Kommer hålla tummarna för er så hårt att de blir blåa! Ni ska bara bli en av de lyckligt lottade, ni ska bara det! <3 <3 <3