I magen

Sådärja, då är vår lilla plutt i tryggt förvar i magen. Underbart. Jag älskar känslan av att veta att det finns ett litet liv inom mig. Så nu är det bara att, just det, vänta och hoppas. Hoppas innerligt på ett positivt test om några veckor, hoppas innerligt att den lilla växer och utvecklas som den ska, hoppas innerligt att det hemska blodet inte kommer och talar om för oss att allt är över. Hoppas innerligt och vänta.

På vägen hem från kliniken gick vi i sakta mak genom Slottsträdgården där det förstås var fint värre.

Såklart att det är, superträdgårdsmästaren John Taylor jobbar ju där. Han var där och påtade och jag blev lite löjligt starstrucked. Trädgårdsmåndag är ett av mina favoritprogram.

Och det här är min absoluta favoritmänniska. Å vad jag önskar att han ska få bli pappa! Är säker på att han skulle bli världens bästa.

Väntar vidare

Ja, det är fortfarande väntans tider... Sju ägg hade i alla fall blivit befruktade så det var ju skönt det. Jag har fortfarande ont men inte så farligt, så jag tror nog att det ska gå att återföra. Vi har preliminär tid imorgon, då är embryona tre dagar gamla. Finns det tillräckligt många kvar då så vågar man odla dem vidare till dag fem och det blir i så fall återföring på lördag. Tidigare har vi alltid återfört blastocyster, alltså embryon odlade till dag fem och eftersom en del faller bort på vägen är det bra att vänta så länge så möjligt för att öka chansen att välja rätt embryo. Men risken är ju att alla faller bort och allra bäst mår de trots allt i livmodern. Läkaren ville vänta med beslutet tills imorgon bitti för att se hur det ser ut då. Så, vi väntar. Väntar och hoppas. Som vanligt.

Uppdatering

Gårdagen försvann i en suddig dimma av smärta, morfin, citodon och andra smärtstillande preparat. Idag ligger jag hemma och väntar på att tiden ska utvisa om jag klarar mig från överstimulering eller inte. 17 ägg fick de fram, men många var små och hade inte hunnit mogna därför är jag lite orolig för hur det ska gå med befruktningarna också. Någon gång under dagen ska de ringa och berätta och jag är så rädd att de ska säga att det inte blev någon befruktning (som vid vårt andra försök). Vila och vänta. Och hoppas.

Hej från kolonin

Är i vårt lilla paradis så mycket som möjligt...

...hämtar kraft och energi.

Här finns massor.

Imorgon är Jonas och jag lediga tillsammans, underbart! Sen jobbar jag hela helgen och på måndag är det äggplock.

Tusen tack för att ni hejar på oss, det gör mig väldigt glad! Önskar er en riktigt fin Valborg, 1a maj och helg!

Den andra äggjakten

...är i full gång. Inte lika festlig som påskvarianten men desto värdefullare skatt om vi nånsin når fram till den. Nu är det två sprutor varje kväll som gäller. Jag är spruträdd och det är definitivt något jag tidigare hade trott att jag aldrig skulle klara. Sprutorna är ganska tjocka, man måste pressa, pressa, pressa innan de går igenom huden. Jonas är beredd att ta över om jag blir svimfärdig. Min mage är blåfläckig och öm och att sticka vassa föremål i den, göra sig själv illa, går verkligen emot allt förnuft. Men det går. Man kan mer än man tror.

Igår var jag på ultraljud och imorgon är det dags igen. Det såg ut ungefär som det brukar, små äggblåsor, men många. Farligt många. Jag är oerhört lättstimulerad vilket ju är ett angenämt problem på många sätt. Jag har följt flera som kämpat, kämpat men aldrig fått fram ett enda ägg. Jag hade 29 på gång just nu. Risken med det är att jag lätt blir överstimulerad vilket hände vid vårt första försök. Jag låg på sjukhus i fyra dagar med magen full av svullna äggstockar som pressade på alla inre organ. Det gjorde förstås vansinnigt ont men det enda jag kunde tänka på var att de inte kunde återföra något embryo pga mitt tillstånd. Jag grät floder.

En annan risk är att läkarna inte vågar vänta tillräckligt länge pga överstimuleringsrisken och plockar äggen för tidigt. Detta hände vid vårt andra försök, då blev det ingen befruktning eftersom äggen inte var mogna. Det positiva är att vi har ganska stor erfarenhet och kunskap nu om hur min kropp reagerar och kan använda oss av den för att förhindra att det händer igen. Jag är glad att jag inte är läkare och behöver vara ansvarig för de här besluten för det är inga enkla grejer. Det är så mycket som ska stämma och när äggen väl är mogna och plockade så ska de befruktas fint och sen ska de ju fästa och fortsätta att växa och utvecklas fint trots den troliga endometriosen i livmodern (adenomyos heter det visst). Jag tror vi skulle behöva några tummar faktiskt, kanske någon som vill hålla en eller ett par för oss? Det skulle kännas fint.

PS. Vill inte vara störig, men ni som kan bli gravida av att ha sex, jag bara hoppas ni förstår hur lyckligt lottade ni är. DS. 

Äggjakten

Hoppas ni har en riktigt härlig påskhelg allihopa. Det har vi! Fyra lediga dagar tillsammans, känns så lyxigt och att det har blivit sommarväder gör ju inte saken sämre. Igår firade vi påsk med min familj och det var naturligtvis dags för den årliga äggjakten.

Först lade vi ut rundan som vi gjort (till min pappa och farbror den här gången). En av ledtrådarna var en samling växter vars begynnelsebokstäver ledde till nästa ställe.

Det gäller ju att anpassa ledtrådarna efter vem som ska lösa dem, växterna hade nog varit alldeles för lätta för mamma och min syster medan ordflätan med "monarker pre Vasa" hade varit alldeles för svår.

Nytt för i år var att vi var i Landskrona, annars har vi varit i Helsingborg i ja, närmre trettio år och även om området har blivit större och större med åren så har många ställen blivit använda lite väl många gånger så det var kul med en helt ny plats.

När alla hade lagt ut sina rundor var det dags att ses hemma hos oss och överlämna första lapparna och sen satte klurandet igång.

Vi klurade, löste korsord och ordflätor, letade efter lappar och gnuggade geniknölarna intensivt. Och cyklade! Den kära systern och mamman som gjort vår runda skickade oss från ena sidan av stan till den andra och tillbaka igen. Ett antal gånger. Måste ha cyklat över en mil tror jag.

Till slut hittade vi våra ägg, hurra! I ett stort fågelbo som lillasyster byggt och placerat högt upp i ett träd. Vi började leta vid tretiden och klockan åtta var alla färdiga. Då hade vi fått en rejäl dos både hjärngympa, bengympa och solsken och det var väldigt gott med mat.

Jag gillar påsken jättemycket och jag gillar vår äggjaktstradition, tycker det är roligt att den har fått leva kvar och vuxenanpassats när det sen länge inte finns några barn kvar i familjen.

Igår var vi på kolonin hela dagen, jobbade hårt med att gräva trädgårdslandet större och däremellan låg vi i gräset och åt vårt påskgodis. Ljuvliga, ljuvliga helg! Och den är inte slut än, för oss blir det kolonin idag med. Hoppas ni också har en härlig påskhelg!

Tyckande tack!

Bild lånad från CuraÖresunds facebooksida.

Igår var jag på IVF-kliniken CuraÖresund och pratade med Andrea och Linda. CuraÖresund vill utveckla sin verksamhet och fokuserar mycket på patientperspektivet. Jättebra tycker jag och hjälper gärna till. Önskar bara att jag hade mer bra saker att komma med och eftersom jag vet att jag har många kloka läsare med IVF-erfarenhet så undrar jag om ni har några tankar/idéer/åsikter om CuraÖresund eller om IVF-verksamhet överhuvudtaget, vad förväntar man sig, vad kan bli bättre, vad är viktigast? Kommentera gärna här eller skicka mig ett mail så lovar jag att föra det vidare till dem. De lyssnar på oss.

Lite jobbigt men också ganska bra

Idag har vi varit på hysteroskopi och det gick väl inte riktigt som jag väntade mig. Jag hade tre tänkbara scenarier i huvudet:
1. Vi får höra att allt ser bra ut, alltså ungefär det vi brukar få höra vilket ju förstås är lite jobbigt att höra när det ändå inte går som man vill, men också skönt.
2. Läkaren hittar nån stor polyp/sammanväxning/nåt annat som är förklaringen till våra missfall och som kan opereras bort. Det här alternativet hade varit det skönaste (även om jag inte var så sugen på det när jag låg där bland alla räliga instrument).
3. "Oj, jag har aldrig sett så mycket sammanväxningar, det här går inte att operera bort, du kommer tyvärr aldrig att kunna bära ett barn." Vet inte hur sannolikt detta scenario är, men det fanns i alla fall i mitt huvud och jag tänkte att i så fall, skönt (och jättejobbigt förstås) att i alla fall få veta det och kunna gå vidare med adoption.
Men som sagt nu blev det inte som jag tänkt mig. Det visade sig att jag hade endometrios. Såklart. Vad gör det svårt att få barn? Sammanväxta äggledare, jodå det har jag. PCOs? Check. Endometrios? Varför inte, vi tar det också! Suck! Det var i och för sig ganska väntat med tanke på min väldigt kraftiga mensvärk, men läkaren sa att det troligen skulle göra mer skada än nytta att försöka operera bort. Vad innebär det då? Jo att det är svårare att bli gravid och lättare att få missfall och det är ingenting man kan göra åt det. Inte riktigt det beskedet jag hade hoppats på, men vi ger inte upp för det. Han var också tydligt med att det absolut kan gå. Så vi kämpar på och behöver extra hårt hållna tummar inför nästa försök om några veckor.

Efter besöket på kliniken behövde vi muntra upp oss lite och vi gick till Formfröken så att jag kunde välja ut min mycket efterlängtade födelsedagspresent.

Alltså, att man kan bli så glad av vackra ting! Det här är något av det finaste jag sett tror jag och vilken oerhörd lyx att få gå och bara välja ut vad jag ville ha, precis vad jag behövde idag.

De gula bladen tycker jag är allra finast som ni kanske ser, så det blev två koppar och två fat av dem så kan man ha dem som de är om man är två eller blanda hejvilt om man känner för det. Jag kan nästan inte sluta titta på dem, tycker de är så himmelens fina! Kommer alltså från House of Rym om någon undrar.

Sen lunchade vi lite innan vi åkte hem till Landskrona igen. Tänk om baristan vetat hur väl en ledsen nalle passade idag, lite för bra nästan... I alla fall, en väldigt fin dag trots allt. De flesta dagar när vi får vara tillsammans, min älskade och jag, är väldigt fina dagar. Vi är glada över våra liv som de är idag trots allt, men vi fortsätter förstås kämpa för det vi önskar så innerligt. Det kan ju gå.

Visst har den växt

Den lilla spillran av hopp alltså. Kalla mig dum, naiv, obotligt optimistisk men jag tror igen. Jag känner hoppet och lyckan pirra i kroppen och kan inte vara annat än glad över det. Jag ser vårt lilla barn så tydligt framför mig, anar doften och kan nästan känna den lilla handen krama mitt finger. Längtar så jag nästan tappar andan. Kanske nån gång. Kanske snart.

Vi har fått tid för hysteroskopin redan nu på torsdag och om det ser bra ut eller är något som kan åtgärdas så blir det försök snart igen. Är så glad att vi fick tid så snabbt, nu är det bara att hoppas på ett bra besked på torsdag.

Lillapan som vi köpte av vår vän och min bordsgranne på Good Jul 2011, Gunilla på Green&grejerna. Då var jag gravid för första gången, nu sitter lillapan i soffan och väntar tålmodigt på ett litet barn att leka med.

Solig&Jonas-samarbete

I fredags var det begravning, i lördags fick vi träffa en ny liten människa för första gången. Ett liv slutar, ett annat börjar, så som det är. Den nya lilla människan var bara två veckor gammal och förstås hur fin som helst. Vi hade gjort en liten fotofilt till henne.

Förutom att jag tänker att det kan vara ett gulligt minne och kan kännas fint att värmas av bilder på familjen så känns det som en bra present från mig och Jonas. Roligt att vi båda kan vara delaktiga, han bidrar med bilderna och jag med tyger och sömnad. Ett har vi gjort tidigare till en liten vän, det såg ut så här om ni vill se.

Det var ju första gången vi träffade den lilla, men vi snodde en bild av henne från föräldrarna så att hon också skulle få vara med på sitt täcke, övriga bilder har Jonas tagit.

Bilderna har vi gjort med hjälp av transferark från Panduro. Man skriver ut bilderna på dem och stryker sen fast dem på tyget, lite kul att leka med tycker jag.

Hoppas ni har en skön och solig tisdag!