En klasskompis har dött. Vi gick i samma klass från förskolan till nian. Han och jag har aldrig varit nära vänner, knappt ens vänner. Efter skolan har vi bara haft varandra på facebook, skickat nån kommentar nån gång, gillat nåt, som med de flesta andra gamla klasskompisar. Nu finns han inte mer. Så oerhört sorgligt. Att det är slut nu. Det blev inte mer än så.
Plötsligt finns den gamla klassen igen. Vi, som i de flesta fall inte ens setts på nästan 14 år, skickar meddelanden, skriver om att ses, prata, hedra hans minne, skicka blommor (vad som blir av det vet jag inte, men tankarna finns i alla fall). Konstigt, kanske vissa tycker, varför ska man göra det när man inte umgås annars? Fint tycker jag. För det är ju så i livet, alla har sina vänner, familjer, jobb, intressen. Jag har inte så mycket gemensamt med så många av mina gamla klasskompisar, men en sak har vi gemensamt nu. En klasskompis som dött, minnena av honom och då finns vi där för varandra. Oerhört fint om ni frågar mig.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar