måndag 16 februari 2015

Förlossningen

Det har snart gått en månad nu och jag har velat kring om jag skulle berätta om förlossningen här eller inte. Kanske inte så intressant för andra tänker jag och tyvärr inte en speciellt peppande historia heller. Å andra sidan så älskar jag själv att höra alla typer av förlossningsberättelser så varför inte, ni får ju själva avgöra om ni vill läsa eller ej. Så, så här var det:

Jag var beräknad till söndagen och på måndagen innan satte det igång. Det kom ganska plötsligt när jag just kommit hem från en träff med en vän, jag hade satt mig vid datorn och kände en tydlig värk, tittade på klockan, 17.00, "nu börjar det!" tänkte jag förväntansfullt. Jag var inte rädd för förlossningen, det kändes mest spännande och väldigt häftigt att jag skulle få uppleva detta. Värkarna kom nästan direkt med 5-10 min mellanrum, de var absolut hanterbara men såpass kraftiga att jag inte kunde stå och fick koncentrera mig på att andas igenom dem. Vi pratade med förlossningen (ett antal gånger) och de ville att värkarna skulle vara regelbundna och med 3-4 min mellan innan vi åkte in. Vi väntade otåligt men det fortsatte att vara 5-10 min mellan hela kvällen. Och natten. Och hela tisdagen och hela nästa natt. Sova gick förstås inte och när värkarbetet plötsligt avstannade helt på onsdagmorgon bröt jag ihop. Var allt kämpande förgäves? Jag var helt slut efter all smärta och två nätter utan sömn. Vid lunch på onsdagen hade vi tid på mvc och gick dit. Jag fick en hinnsvepning och redan på vägen hem satte det igång igen. Dock lika segt som tidigare, 5-10 min mellan. Jag tog ett bad på kvällen och sen tätnade de lite och vid tretiden på natten var det äntligen ca tre min mellan. Vi ringde vår snälla vän som lovat köra oss och så bar det av till Lund. Väl där så blev värkarna glesare igen, men som tur var lät de oss stanna ändå efterom det hållit på så länge. Jag fick en spruta morfin för att få sova lite. Det hjälpte inte. Eller dåsig av morfinet var jag borta mellan värkarna men de bröt igenom morfindimman och väckte mig var femte minut. Dessutom började jag må illa och spydde upp allt jag stoppade i mig. Om det berodde på morfinet, smärtan eller den allmänna utmattningen vet jag inte men man kan ju lugnt säga att jag inte var på topp när det väl var dags att ta mig an mitt livs största utmaning. Snurrig av sömnlöshet och tom på energi efter att inte fått i mig en droppe på hela dagen och haft värkar i tre dygn tyckte barnmorskorna att nu måste det hända något. De tog hål på fosterhinnorna och gav mig värkstimulerande dropp på torsdag eftermiddag och då satte det igång i en rasande fart. Under följande 90 minuter, som är de absolut värsta jag nånsin upplevt, gick jag från fyra cm till fullt öppen.

Innan förlossningen hade jag en bild av att jag skulle kunna tänka på det fantastiska målet och vila i pauserna mellan värkarna, men jag var helt borta av smärta, utmattning och lustgas. Jag var inte medveten om att jag födde barn och jag upplevde definitivt inga pauser. Jag varken såg eller hörde och upplevde bara ett kaos av smärta. Tiden fanns inte och jag hade inte kunnat avgöra ifall det handlade om minuter eller veckor. Det enda som ibland bröt igenom kaoset var Jonas trygga röst som sa lugnande ord, känslan av hans trygga famn. Jag kände att han fanns där och det betydde absolut allt för mig då. Ibland hörde jag också att han sa hur jag skulle göra (han vidarebefodrade vad barnmorskan sa men henne märkte jag inte av alls) och jag försökte följa det han sa. Ett par gånger minns jag att bilden klarnade och jag insåg var jag var, första gången såg jag rummet och tänkte "jaha är det här jag är", sen var jag borta igen. Andra gången hann jag se två glada huvuden som konstaterade att jag var helt öppen innan dimman och kaoset tog över igen. När det var dags att krysta togs lustgasen bort och allt som fanns i mitt medvetande var som ett metalliskt dån av smärta. Jag kan inte beskriva det på annat sätt. När lustgasen försvann kom en bit av medvetandet tillbaka och jag minns att jag var livrädd att det fortfarande skulle vara flera dagar kvar (den oerhört sega starten hade satt sina spår). Det var det förstås inte, jag krystade i en kvart ungefär sen var hon ute, dimman skingrades och jag kunde se klart igen. Då var jag mamma och hade fött världens underbaraste dotter. Allt hade gått bra, barnet mådde bra och var helt perfekt på alla sätt och jag klarade mig med några stygn. Jag tyckte förlossningen var hemsk, samtidigt så gav den mig det bästa som hänt i mitt liv och vi kom båda ur det hela utan några bestående men. Dessutom fanns min älskade där och stöttade mig på ett fantastiskt sätt. Det går inte att vara annat än tacksam. Om jag någon gång kommer att få vara med om en förlossning igen så ska jag fundera över annan smärtlindring. Jag reagerar väldigt starkt på alla typer av mediciner och var ju rejält väck trots väldigt låg dos lustgas och det skulle vara roligt att vara lite mer med. Om det blir fler gånger alltså, nu har jag fått uppleva en förlossning i alla fall och det är jag väldigt tacksam för.

Till er som snart ska föda eller ni som bara allmänt tycker att man inte ska sprida dåliga förlossningsupplevelser, förlåt, men tyvärr upplevde jag det så här och vill berätta om min upplevelse. Å andra sidan så är det en väldigt kort period även om det tar tre dygn. Nu upplever jag mitt älskade barn snusandes i min famn, en lycka som inte går att beskriva med ord och som förstås är värd hur mycket smärta som helst.

12 kommentarer:

bente sa...

Hej förstår att det var tufft. Men nu har ni er lilla dotter.

Är så otroligt glad för att allt gick bra. Synd bara att du reagerade så kraftigt på medicinerna. kram bente

Berit sa...

Ja förlossningar är ju inte kul men man får ju något för smärtan, första gången var för mej som för dej , för mycket lustgas och jag märkte inte när jag fick min första son, andra förlossningen var underbar..helt utan någon bedövning, jag och barnmorskan jobbade oss genom tillsammans men då visst jag ju vad som väntade.
Det underbara är ju att man får något så fantastiskt för sina smärtor och allt arbete och då är allt bortglömt i ett nafs..fast man har lite svårt att sitta ett tag efter...1000 kramar till mamma, pappa och lilla tösen

handelsevis sa...

Ojoj, stackare! Jag hade en liknande upplevelse som din i början, min förlossning började klockan 5 på morgonen på måndagen och min lille gosse är född precis efter midnatt på fredagen. Det kändes ju helt galet långt men när jag frågade runt i familjen visade det sig att flera andra kvinnor haft samma upplevelse. Kanske är det ärftligt? Hur var det för din mamma?

När det evighetslånga värkarbetet var över för mig var det dock inte alls så jobbigt för mig som det verkar varit för dig. Jag lider med dig! (i efterhand)

Men som du säger så är det ju värt allt sedan när bebisen väl är född!

Ta hand om er!

Tracy sa...

Åh vad jobbigt! Tack för att du delar med dig. Min första fick jag också värkstimulerande och har fått reda på nu i efterhand att en biverkning kan vara att en inte får värkpauser. Andra var av sig själv och helt annorlunda så jag tänker att det inte blir samma någon gång.

Anna sa...

Vilken fin förlossningsberättelse trots att det var en väldigt jobbig upplevelse för er. Självklart ska man, om man vill, dela med sig av sin förlossningsberättelse oavsett hur det gick. Det är bra att få läsa om både enkla och svåra förlossningar tycker jag så man är förberedd på många olika scenarion. Dessutom har jag känt att även om förlossningen har gått bra är det en så stor och livsomvälvande upplevelse att bearbeta att jag var tvungen att skriva om det. Har själv har två snabba och förhållandevis lätta förlossningar men kan verkligen känna igen din känsla av att man undrar hur länge det ska fortsätta, första var jag helt inställd på att jag hade ett dygn kvar när krystvärkarna satte igång, det hade jag såklart inte.

lovisa sa...

väldigt intressant att läsa om din upplevelse. tycker inte det är rätt att bara sprida positiva förlossningshistorier, såg något klipp på en tjej som födde barn och var helt panikslagen; hon var säkerligen inte alls beredd på smärtan och vad som skulle kunna hända. tack för läsningen. kramar!

Casa Annika sa...

Usch, vad tufft det blev för dig!
Min egen förlossning slutade i kejsarsnitt, men dygnet innan det var hemskt. Jag blev igångsatt med värkstimulerande och hade så täta värkar att det inte var någon paus alls mellan dem. Tänkte att så här skulll det ju inte vara, enligt profylaxmetoden ska man anda sig igenom värkarna och vila mellan dem, men det gick alltså inte. Jag hade en ful tavla på en bebis framför sängen, och det var bra, för då blev jag påmind om varför jag befann mig i det där rummet med mina smärtor. Det var bebis på väg.
Stort, stort grattis till den lilla!

Alexandra sa...

Åh, jobbig upplevelse! Jag har fött mina två barn utan smärtlindring och de var helt olika förlossningar. Första tog över 50 timmar med hjälp av värkstimulerande och sugklocka, andra tog lite drygt fyra timmar utan något värkstimulerande. Det kan bli så olika, en förlossning har liksom inte med en annan att göra, inte ens hos samma kvinna! Skönt att det är klart nu iaf. Och jag som då har fött två barn kan tänka mig att göra om det en tredje gång, fastän jag tycker det är hur läskigt som helst att föda... men det är ju ganska häftigt också!

Åsa Löfvendahl sa...

Din beskrivning låter väldigt mkt som den första av mina två. Men det är ungefär som högskoleprovet.. bara på det igen;)

Annan sa...

Jag tycker det är lättare och mer intressant att läsa sånt här när jag gått igenom min egen förlossning faktiskt. Och som du säger, det är ju bara att välja att inte läsa. Tack för att du delade med dig! Även om min var seg och slutade i akut kejsarsnitt så resulterade även den i ett underbart barn - värt!
Sen försöker jag också tänka som någon skrev här att det inte kommer bli detsamma nästa gång, om det blir någon nästa gång.

Tuvilda sa...

Vad fint! Tack för att du delar med dig. Det låter tufft men jag tycker inte att din berättelse avskräcker. Kram!

Anonym sa...

Blev igångsatt med mitt tredje barn och upplevde också det där att det gick fruktansvärt fort, man fick ingen chans att arbeta _med_ kroppen utan allt bara hände. Mycket obehagligt.
Jag har tre barn och tre helt olika förlossningsupplevelser - första fruktansvärd, andra fantastisk och tredje någonstans mittemellan. Att prata/skriva om sina negativa upplevelser hjälper otroligt mycket (eller har hjälpt mig i alla fall), särskilt i sammanhang där men inte hela tiden känner tvånget att tona ner och försköna. Efter min första förlossning hade jag den otroliga turen att träffa en person med en upplevelse väldigt lik min och vi kunde älta våra upplevelser och känslor tillsammans i timmar utan oro att den andra skulle tröttna eller döma. Det var en fantastisk terapi :)
/sara