tisdag 23 oktober 2012

Skam och drömmar

Jag läste just en artikel i Amos om Klara Zimmergrens känslor kring barnlösheten. Besvikelsen, avundsjukan, skammen. Jag kände efter en stund, letade efter de där känslorna. Besvikelsen var lätt att hitta, våra senaste år har varit kantade av besvikelser. Avundsjukan- absolut. Visst är man jätteglad för alla vänner som får positiva tester, växande magar och underbara små ungar, men ja avundsjukan finns också där. Absolut. Men skam? Letar och känner, men nej, jag känner ingen skam över att vara ofrivilligt barnlös. Det är något jag inte kan påverka, då kan jag inte heller skämmas över det.

"Barnlöshetens tabu handlar väldigt mycket om synen på kvinnan, säger Klara Zimmergren. Att kvinnans värde är så kopplat till hennes kropp och reproduktion. En riktig kvinna är en fruktbar kvinna, en kvinna som varit med om en förlossning. -Jag kände mig defekt och tystnade i skam."

Min kropp fungerar inte fullt ut. Jag har pco, vilket i mitt fall betyder ingen ägglossning, dessutom har jag blockerade äggledare efter läkarmissar, som ledde till ett antal operationer pga brusten blindtarm, för tio år sen. Ja, jag har fysiska defekter, men för mig är man kvinna om man känner sig som en kvinna oavsett om man har livmoder, äggledare, penis...

Tänk så mycket bättre världen skulle vara om vi skämdes över dåliga handlingar, som skadar oss själva eller någon annan, men slutade skämmas över våra kroppar, över sånt som vi inte kan påverka.























Klara säger också: "En dröm är i sig inte fel. Faran är att se den som lösningen på allt. Det är den inte." Jag tänker mycket på det, att komma ihåg hur bra vi har det nu och njuta av det. Ibland tänker jag att nu kanske är vår lyckligaste tid. Visst är det sorgligt och svårt och rädslan över att kanske aldrig få bli föräldrar är tung, men samtidigt så har vi en så stor och stark dröm, ett gemensamt tydligt mål att sträva mot.

Jag är tacksam över att vi har fått kämpa, det har gett oss mycket. Det har gjort oss starkare, gjort vår kärlek starkare, gjort oss mer ödmjuka inför livet, lärt oss att inte ta saker för givet och jag tror att det är saker vi bär med oss och som kommer att göra det lättare för oss att fortsätta vara lyckliga när livet är fullt av vaknätter och bajsblöjor. Om vi kommer dit. Jag tycker det är dags nu. Jag tycker att vi har lärt oss tillräckligt.

19 kommentarer:

fante sa...

Du skriver så klokt. Tänk om lite fler kunde vara lika kloka.

Emmas dagar sa...

Fint :-)

finnkids sa...

Håller med de andra att du skriver så fint och så kloka ord!

Ulrika sa...

Ja! Fint skrivet! Jag håller på er, det vet du!

Anonym sa...

Så klokt tänkt. Så fantastiskt välformulerat. Mitt hjärta och själ önskar er verkligen ett barn.

Hälsar "en där ute"

re.do sa...

Mycket bra skrivet! Mycket tänkvärt.

bente kjaersgaard sa...

Jag håller med som skrev anonymt innan.Hoppas att ni till slut får bli föräldrar, är säker på att ni blir fantasiska..

Cia sa...

Hej gumman! Tittade hit precis, fy så fint du skriver. Klok som en bok och mer därtill:) Kram Cia

Jo sa...

Kloka ord. Och fina! Visst är det så som du skriver: Att skaffa barn eller inte kan inte vara det som avgör huruvida ett liv blir komplett eller inte. Det vore ju förfärligt sorgligt och även lite nedvärderande mot de som av olika (för det finns många) anledningar inte har barn.
Men jag hoppas att ni en dag kommer dit ni vill och att ni blir föräldrar, men jag hoppas också att ni inte känner er mindre som människor innan dess. Det vore att slösa bort den tiden som passerar.
Jag håller tummarna för er!

Solveig Lövendahl sa...

Tack fina ni!

Henrietta sa...

Jag har tänkt en del på det du skrev. Så sorgligt att känna skam för att man inte kan få biologiska barn! Vilken hemsk värld vi lever i som skapar skam.
Jag har aldrig tänkt på att en kvinna som inte kan få vara barn skulle vara mindre kvinna för det.

Hoppas det löser sig för er!!
//Henrietta

Anonym sa...

Jag har följt din blogg, mest för mitt syintresse. Nu läser jag ännu ivrigare, ämnet ofrivillig barnlöshet ligger mig varmt om hjärtat. Jag är moster till adoptivbarn och har själv också pco och är ändå mamma till tre barn. Jag beundrar dig för din öppenhet, vilja och mod att tala om saken.

/en från grannlandet i öst.

Fiff sa...

Tack för att du grattade mig. Jag förstår att det inte är lätt att göra det, jag har ju själv varit där! Men jag tyckte alltid det var lite lättare att höra om framgångar hos de som hade kämpat länge, precis som en själv. Hoppas du kan se det så också. För mig hjälpte det att en bloggkompis (som har två barn nu) berättade om deras försök och kämpande. Jag har också pco förresten. Hoppas verkligen det fixar sig för er snart, på något sätt! Jobbigt om du ska lida för en gammal läkarmiss. Men jag hejar ju på jättemycket! Kram!

Kiiromi sa...

Mycket fint och jag önskar er all lycka till.

/Mia

Medea sa...

Så fina och kloka tankar. Önskar av hela mitt hjärta att ni får vara med om ett eget barn. Kramar i cybern

Åsa Löfvendahl sa...

Den där bilden du valt är fantastiskt och passar såå bra med dina fina ord i inlägget.
Är det du själv som tagit den?

Solveig Lövendahl sa...

Och tack ni med för fina kommentarer!

Henrietta, eller hur!

Fiff, jag är jätteglad för din skull, vet att ni har haft det väldigt tufft och kämpat länge.

Min efternamnsnamne Åsa, tack! Kul att du gillar den. Ja, den tog jag på en fin höstpromenad förra helgen.

sofia sa...

<3

Anonym sa...

Så otroligt fint skrivet! kram