Man hör ju ofta om par som lever jämställt. Tills de får barn. Då ändras allt. Så skulle det inte bli för oss. Vi levde ju jämställt på riktigt så varför skulle det ändras för att vi fick barn? Tja, anledningen stavas väl amning tror jag. På grund av amningen är det jag som är hemma, vilket har gjort att vår dotter är väldigt mammig, vilket i sin tur gör att varken jag eller Jonas känner sig bekväma med att jag rör mig speciellt långt ifrån honom och Lykke. Hon är tre och en halv månad nu och jag har inte varit ifrån henne längre än en halvtimme. Det gör mig inte så mycket, vi har det väldigt mysigt ihop för det mesta. Det jag tycker känns lite jobbigt är att jag och Jonas lever i så väldigt olika verkligheter. För honom är det självklart att kunna träna efter jobbet, duscha, gå på massage, sova hela nätter. Den självklara friheten som jag verkligen inte känner.
Jag beskyller inte Jonas för det här, jag är själv väldigt dålig på att ta mig egentid. Dels vill jag ju vara med mina kära när han väl är hemma och dels vet jag ju att det funkar smidigast om jag är där. På kort sikt i alla fall. Jag tror ju att det där är något vi måste öva på, för hela familjens skull. Min vision innan vi fick barn var att dela på föräldraledigheten redan från början, alltså att jobba ett par dagar var i veckan från att Lykke var kanske nån månad. Jag tror det skulle vara så fantastiskt bra för alla tre. När det väl närmade sig fegade jag ur, amningen är ju så viktig, den vill man ju inte riskera och våra jobb kanske inte skulle uppskatta det upplägget och vad skulle folk säga...
Jag blev väldigt glad när jag läste att Emma hade ganska precis samma vision som jag och verkar fullfölja den dessutom. För mig har amningen aldrig känts jätteviktig. Ersättning är ju bra nuförtiden och anknytning och närhet är jag helt säker på att det går lika bra att ordna ändå. Till två föräldrar dessutom. Visst finns det fördelar med amning, framför allt är det ju väldigt praktiskt att alltid ha lagom tempererad och färdig mat med sig och så är det ju miljövänligt (inget som ska produceras, paketeras, distribueras) och ekonomiskt. Men är det värt det? Att vi hamnar i så väldigt olika situationer så att det tidvis kan vara svårt att förstå varandra? Jonas och jag har en fantastisk relation som klarar det mesta, så det här är verkligen inget stort problem, men det kan bli mer onödigt tjafs än vad jag tycker det borde bli. För att våra världar och villkor är så väldigt olika just nu. Jag tror absolut att både han och jag hade kunnat njuta mer av både jobb och det fantastiska föräldraskapet om vi hade turats om mer med både dagar och nätter. Att få varva bebismys med dagar då man kan gå på toa i lugn och ro och prata med kollegorna över en kopp kaffe en stund, bara det att få tid att längta efter sitt lilla barn hade varit underbart.
Hur tänker ni kring det här och är det någon som har provat att dela ledigheten från början? För- och nackdelar med det?
Tillägg: Jonas är en helt fantastisk pappa som gör allt för sin dotter. Därför gör det lite extra ont i hjärtat när han kommer hem från jobbet, längtandes efter sin gosebebis och så skriker hon (ibland) efter mig. Jag tänker bara att det är konstigt att inte fler delar från början, det kan väl inte bara vara vi som känner så här? Jag känner verkligen ingen stress över att det ska vara jämställt bara för att. Jag bara tror att vi och de flesta andra mammor, pappor och barn skulle må bättre av en sådan delning. Sen att det är Jonas som fixar med datorn och jag som lagar kläder är inget jag störs av, det är inte någon millimeterrättvisa jag är ute efter, bara att alla ska må så bra som möjligt. Kanske är amning det bästa, jag är bara inte helt övertygad om det. Som Kicki skriver i kommentarerna, det handlar ju om barnets rätt till lika tajta relationer med båda föräldrarna.Och tänker jag båda föräldrarnas chans att få vara lika viktiga för barnet. Vi kommer att dela lika ganska tidigt så jag hoppas och tror att vi kommer ifatt då. Det bara känns lite som en omväg.
32 kommentarer:
Jag tänker att du får ge det tid, alltså njut av att vara hemma med Lykke utan att stressa på att det måste vara jämställt med allt från dag ett. Hon är tre och en halv månad, det finns gott om tid för dig att vara med vänner, träna och träffa kompisar när du inte ammar henne längre.
Jämställdheten får bli att eftersom du tar mer hand om barnet, får Jonas ta mer hand om resten av hemmet. För mig är inte jämställdhet att dela lika på allt, utan att om jag tar hand om tvätten, tar min man hand om städningen, tvättar han bilarna så kanske jag istället duschar barnen.
I korta stunder kan du ta du egentid, låt Jonas gosa med barnet en stund, så kan du ta ett bad i lugn och ro. Sätt dig och läs en tidning om han tar en promenad med barnvagnen.
Det är svårt det där. Kanske man inte kan eller ska vara så jämlik under de första månaderna?
För att skjuta över lite mera av ansvaret på Jonas och Lykke blir mer bekväm med honom, och han med henne, kan han ju ge kvällsmålet med flaska.
Det kan vara bra att hon inte är för hungrig om hon inte är van vid flaskan, det är tydligen en annan sugteknik.
Att han alltid nattar och kanske tar en natt på helgen.
Så att du får sova lite extra och kanske kan gå ut en liten stund.
Ni kan ju ta det sakta och i er takt.
Lycka till!
Kanske ska säga att jag inga barn har och därför inte har en susning om hur det är :)
//Henrietta
Ja... Jo... Visst. Men jobbet tycker jag nog att man kan "glömma bort" under föräldraledigheten. Ingen är ledsen i slutet av livet för att de jobbade för lite. Om du kan pumpa bröstmjölk kan ju pappa testa att ge det i flaska, då kan du få ett par timmar för dig själv nu och då. Annars behöver du bara vänta några månader till så sitter er lilla solstråle förhoppningsvis och slevar i sig päron och batat med god aptit och väntar med mjölken tills hon ser dig igen. Jag hade inte så starka åsikter om amning innan lillkillen dök upp men den blev sedan väldigt viktig för oss och vi håller ännu på, 22 månader senare. Det lugnar ner, tröstar, mättar etc enligt behov. Dock kan han och pappa bra hitta på roligheter tillsammans, amningen är ju inte längre livsviktig. Vissa tycker att jag är "så bunden" med amningen men jag håller inte med - det är ju inte så att jag skulle vara ute och svira dygnet runt utan den, jag vill ju vara hemma med min familj! Men egentid behövs också, och den kommer. Om sovvanorna börjar vara lite stabilare kan du börja med att vara borta när hon sover dagssömn, sen kanske flaskan duger någongång (men inte för alla, tyvärr) eller så väntar ni tills ni börjar med fast föda. Rörig kommentar det här, ber om ursäkt för det.
Med vårt första barn var vi hemma ungefär ett halvår var på heltid. Jag tog första halvåret eftersom jag ville amma. Sista halvåret innan förskolestarten delade vi 50/50. Underbart tyckte vi båda. Skönt att varva barndagar med jobbdagar.
Nu väntar vi andra barnet & tänker oss ett annat upplägg. Jag ska vara föräldraledig 75% & min man 25% till att börja med. Jag har ett sånt jobb att jag kan jobba hemifrån ca två timmar per dag. Jag vill amma den här gången med & jobbar jag hemifrån störs inte det. Sen när amningen trappas ut tänker vi oss att min man successivt tar mer föräldraledighet & jag mindre. Dela 50/50 eller 40/60. Det tror jag är ett bra koncept som kan passa upp.
Jag och min man valde att dela lika på allt med vår fina son från början. Vi flaskmatade, var hemma båda två under några månader och sen delade vi på veckorna 50/50. Den perfekta lösningen för vår familj!
Som fd fackligt aktiv kan jag inte låta bli att inflika att ni som föräldrar har stora möjligheter att påverka hur föräldraledigheten ska förläggas. Det ska göras utifrån barnets behov, inte utifrån vad som är mest praktiskt för era arbetsgivare. De har ganska stora skyldigheter att anpassa arbetstider etc så att det blir bra för Lykke - tänkte bara att du kan plocka ut 'vad säger min chef'' ur ekvationen, ifall ni inte redan visste det här.
För övrigt har jag själv inga barn, så inga erfarenheter att dela, bara fackliga ränder som aldrig verkar gå ur. :-) Era egna känslor och instinkter kommer säkert att leda till en bra lösning för er familj.
Med första barnet kände jag lite stress att den nya lilla människan skulle äta i flaska för att det var bra för jämställdheten. Har med de andra tre kunnat släppa det och ammat så länge de och jag velat. Men vi har i slutändan delat ungefär lika på hur länge vi varit hemma med barnen.
Pluggar nu till barnmorska och hörde om en studie att de som ammar länge ofta är MER jämställda (i det långa loppet) än de som flaskmatar eller slutar amma tidigare. Det hade jag behövt höra med min förstfödda. Sen vet man ju inte vad som beror på vad, men ändå! Man kan ju alltid lita på forskningen när den passar med det man tror på :-).
Tack för en fin blogg
Det har varken med jobb, amning eller jämställdhet att göra öht tycker jag utan ett barns rätt att ha lika tajta relationer till båda sina föräldrar.
Jag ammade E i över två år men började jobba efter ungefär ett halvår. Då delade vi dagarna så jag jobbade fm och C em. En riktigt bra lösning för oss och plötsligt blev den här skittröttheten jag hade haft ett halvår verklig för C på ett helt annat sätt än tidigare. Är man inte hemma själv med ett litet barn under en lång tid kan man inte föreställa sig hur jobbigt det kan vara.
Nu är ju vårt barn rätt stor, vi är skilda sedan många år men han har verkligen en riktigt bra relation med oss båda, trots att han periodvis varit enormt mycket mer på mig än på C. Men då har vi bara väntat ut det och låtit han få ha sin jag-sitter-på-dig-som-ett-slickat-frimärke.
Men jag tycker att man missar just det här med barnets rätt i diskussionen, det är lätt att det fastnar på amning, jämställdhet etc. Jag hade ju LÄTT kunnat vara hemma hela FL och av rent egoistiska skäl hade jag önskat det också men jag greppade att det inte skulle gynna vårt barn i långa loppet.
Lycka till hur ni än väljer! hälsar Kicki i Dalby
Alltså, måste skriva någonting känner jag. Det är bara så att bebisar behöver sin mamma mer än sin pappa i början. Det är ju inte så konstigt! Vi har burit på dem, och har ett naturligt band. De känner igen våra hjärtljud och andetag. Sen är det ju det där med amningen också. Kan och vill man amma så är det ju det bästa. Har en kompis som började plugga på deltid ganska tidigt, och därför började med ersättning vissa dagar. Det innebar tyvärr att amningen blev avslutad, eftersom barnet hellre ville ha den "snabba" maten. Inget fel om man väljer det såklart, men det kan vara värt att tänka på.
Hoppas jag inte låter dryg nu, men vi mammor behövs väldigt mycket i början. Tror att pappornas tid kommer sen, och det är då man får försöka ta egentid.
Helt jämställt blir det ju inte, eftersom vi bär och föder barnet, och för det mesta står för maten den första tiden.
Det är intensivt, och ljuvligt, och tärande ibland. Men allt har sin tid, och snart kommer pappa vara superpoppis! Kram ♥
För mig är inte jämställdhet att göra exakt samma saker eller ha exakt rättvisa. Såklart tycker andra något annat men för mig är det viktigare att vi som familj känner att det finns en balans och att vi delar på vardagens sysslor på ett sätt som passar oss. Jag har också känt mig instängd och 6 månaders helamning med en bebis som alltid vill vara nära är tuff, men det är en så kort tid sett över en hel barndom. Pappans tid kommer och det dröjer inte så lång tid innan ni båda är lika viktiga för er dotter. När mina bebisar börjat äta vanlig mat vid 6 månader har det lgått att öka bortatiden, pappan har fått ge smoothie på påse och de matfavoriter som alltid funkat och ganska snart blir halvtimmen ett par tre timmar. När de varit 1-1,5 har jag kunnat vara borta 7-8 h, typ en arbetsdag. När vi återförenats har de ammat ikapp och det går fint att fortsätta att amma trots att mamma jobbar, det är väldigt mycket mysigare och enklare att amma barn som äter annan mat också, den där bundenheten blir inte alls lika jobbig. Testa att lägga på 10 minuter till halvtimmen, passa på att få korta stunder ensamtid, du kanske inte hinner så mycket men jag tyckte det var jätteskönt att bara få ha min kropp ifred en stund och att få tänka på annat några minuter. En promenad till kvarteret eller en sväng till affären. Och vill du gå på massage så boka en tid när det är troligt att hon kommer sova i vagn eller sele med pappa och be dem möta dig när massagen är klar om det känns stressigt. Jag har hyfsat tidigt gjort den typen av saker men alltid haft barn och pappa i närheten ifall jag/brösten behövts.
Jag hade tänkt att amma, men det fungerade inte så det blev flaskmatning. Pappan var hemma hela första månaden tack vare sommarlovet (han är lärare) så vi fick den första tiden med lilla Disa tillsammans. Det var toppen! De första veckorna gjorde han allt eftersom jag hade ont av kejsarsnittet och inte ens vågade hålla flickan. Han gick upp på nätterna, tröstade, badade... Han och dottern fick en tight relation från direkt. För mig tog anknytningen till dottern längre tid.
När han började jobba tog jag nätterna så att han kunde gå till jobbet utvilad.
När dottern var två och en halv månad började jag göra lite jobb igen. Pappan jobbar förmiddagar, jag jobbade litegrann på eftermiddagarna, och snart var jag igång och jobbade mer (egen företagare, dessutom är föräldraledigheten bara fyra månader i Spanien). Det har kännts väldigt bra att komma ifrån och tänka på annat en stund och få längta efter lillan. Det här har betytt att vi båda har tagit hand om henne, att vi delar upp tiden.
Pappan spelar i ett par grupper och var ifrån repen den första månaden, sedan började han repa som vanligt. Vi hade sagt innan att jag också måste ha någonting, för att komma ifrån, så att det inte alltid är jag som stannar hemma, och nu går jag en kurs i trolleri och det är fantastistk roligt att lära sig nya saker och ha ett liv utanför hem och barn, och underbart att få träffa de båda senare. Jag får energi av att komma ifrån en liten stund.
Det låter nästan som om jag bara vill bort, men så är det naturligtvis inte. Disa är det finaste och viktigaste jag har, och jag tycker så gränslöst mycket om henne, men det är så klart krävande också, och energin måste fyllas på. Med vårt upplägg har lillan nästan alltid en glad förälder hos sig.
Ibland ser jag lite avundsjukt på vänner som ammar. Det verkar så enkelt och smidigt. Är barnet lite gnälligt? Fram med bröstet. Är barnet hungrigt äter det, är det inte hungrigt stoppas bröstet tillbaka. Klart. Jag måste ta med mig så mycket varje gång jag går ut med D. Flaska med kokt varmt vatten, ersättnings- och tilläggspulver i doseringsburkar, haklappar, extra vattenflaska för att lillan äter lite och behöver mer vätska, ren nappflaska... (så lätt det är att glömma något!) Toalett där jag kan skölja flaskan efter att ha skakat om den eftersom den läcker, vatten där jag kan skölja flaskan efter matningen så att det inte börjar bildas en massa bakterier. Om lillan inte har lust att äta får ersättningen ofta slängas (men vi trotsar rekommendationerna och sparar flaskan några timmar), så jag gör inte i ordning en flaska bara för att testa om lillan vill ha. Med flaskbarn går man ganska mycket efter klockan. Dyrt är det också, när vi hade specialersättning mot lillans reflux kostade varje burk nästan 30 euro, och en burk räckte bara i sex dagar.
Mycket krångel.
MEN. Den stora fördelen, som jag är så tacksam över, är förstås att pappan kan ge mat precis som jag! Det finns ingenting som vi inte gör båda två med barnet ellr i hemmet. Han vet lika väl som jag vad som behöver göras i alla situationer, hur jobbigt det kan vara att vara själv med barnet en hel dag, han känner till tröttheten. Vi är helt jämställda där. Lillan har förresten blivit pappig, han är hennes favorit.
Om vi skulle få fler barn i framtiden skulle jag försöka med amningen, för att se hur det är, men jag är tveksam till helamning...
Varför inte prova att lära Lykke att äta från flaskan också? Varva amning med flaska? Eller bara flaska?
Jag rekommenderar också att komma ifrån lite mer, göra saker på egen hand, för att få längta, tanka energi, komma ifrån och känna efter, och samtidigt låta pappan och barnet lära känna varandra bättre. Och, jag vet inte alls om det är så i ert fall, men jag har kompisar där pappan har känt sig osäker i relationen och omhändertagandet av barnet eftersom mamman har gjort allt (hon har varit hemma med barnet på heltid, delvis på grund av amningen), och han inte hunnit få lära sig själv, så att säga.
Lycka till med vad ni än bestämmer er för att göra.
Har du hört Agnes Wolds sommarprat från i somras förresten? Jag rekommenderar det. Önskar att jag hade hört det tidigare, för väldigt många har åsikter om att barnet måste ammas och att det alltid är det bästa alternativet! Det var jobbigt i början.
Hmmm... Har inga barn men funderar ändå på huruvida det verkligen är så nödvändigt att det är 110% mamma första tiden? Är inte det bara ngt som vi kvinnor blivit itutade från början? För inte så himla länge sen var det livshotande att föda barn o många mödrar dog oxå i barnsäng. Ammor sattes in eller så fick man övergå till flaska direkt. Betyder det då att dom barnen på ngt sätt är mindre/sämre utrustade för livet bara för att mamman inte funnits där? Handlar det inte mer om vilka förutsättningar man kan ge det lilla livet? Jonas verkar vara är en redig karl som växer med uppgiften. Jag är övertygad om att du kommer att kunna släppa taget för kortare o längre stunder o jag tror att bebisarna mår bra av att bonda med sin pappa redan i mycket späd ålder. Tror att tröskeln blir lägre dels inför pappaledigheten men även om ngn i familjen kanske har bebisen i sin famn. Du vill ju bygga trygghet i Lykke oavsett i vilken famn hon är i så jag tror att det är bra att tona ner amningen o se att det finns andra vägar framåt. Ge din magkänsla en chans - den verkar leda dig åt rätt håll. Kram /pia
Bra beskrivning av de första tre månaderna. Men jämställdhet är inte att dela lika på allt rakt av. Det är det Lykke visar er. Det finns forskning som pekar på att ett barn behöver en huvudperson att knyta an till mest de första åtta månaderna. Sedan spelar det ingen roll vem det är, men oftast blir det då den som ammar/diar. Detta påverkar INTE den framtida relationen med den andre föräldern. Snart kommer hon att nonchalera dig totalt så fort pappa kliver över tröskeln!
Och ja barn som inte ammas blir sämre rustade. Varje modern familj får göra som de vill men man skall inte vifta bort de antikroppar bröstmjölken innehåller. Jag kunde inte amma mitt första barn och det kan jag inte gå runt och må dåligt över. Men jag funderar i alla fall på om det är därför han är den ende i familjen som är allergiker. Ägg, mjölk, fisk, skaldjur och baljväxter. Jo han påverkas.
Hej
Man kan amma och vara föräldraledig och ändå bli alldeles jämställda. Vad nu jämställdhet är? Att amma i lugn och ro är så mycket värt om det fungerar.
Jag kunde inte skriva mer i rutan utan börjar på en ny. Pappan kan vara så närvarande ändå i sitt barns liv fast man inte delar från början. Jag tycker Åsa här ovanför skriver så klokt. Jag har haft upplevelser av en stressad föräldraledighet p.g.a att jag inte hade fast jobb och ville hålla mig kvar. Ångrar så min val nu. Kroppen och själen tycker jag har behövt kanske minst ett års hemmaliv. Grattis så mycket till bäbisen.
Efter åratal av missfall, ofrivilliga aborter, behandlingar m.m ska vi förhoppningsvis bli föräldrar genom ett surrogatmödraskap till tvillingar. Tyvärr innebär det att jag inte kommer kunna amma dem, och flaskmatning verkar vara enda alternativet från start och därmed direkt delning av matbiten med min man. Alla inlägg gör att man får sig en rejäl tankeställare, och mkt dåligt samvete för att inte kunna amma.
Jag vill återigen förtydliga - lycka till hur ni än väljer. Välkommen till en värld full av pekpinnar och åsikter från oss andra föräldrar men i slutänden är det ni och bara ni som tar vad ni tycker känns bäst för er. Låt säga att du tar hela FL, jamen då väljer ni det. Eller om du börjar jobba i morgon och Jonas är föräldraledig på heltid, ja då väljer ni så istället. Men skit egentligen i vad jag eller någon annan tycker ;)
Vi hade förmodligen den mest trångsynta bvc-syrran man kunde vaska fram. En av mammorna ville inte amma öht och ååååååh, vad hon fick kommentarer om det. Jag som ammade såååå hiiiiiiiimla länge tyckte syrran (äh, två år är inte särskilt överdrivet) fick kommentarer om det också. Men käre glenn....
Nu har min stora lilla tioåring sprungit ut för att leka med grannpojken. Hade jag varit envåldshärskare hade han spenderat nästan varje vaken minut med mig men....det är ju inte riktigt så livet ser ut. Han ska i sin egen takt bli mer och mer självständig, forma egna tankar och idéer och välja sin egen väg i tillvaron. Den kanske inte alls blir vad jag ser framför mig men så är det ju just hans liv, inte mitt.
Jag hade önskat att jag hade kunnat slängt in en bild på våra fina tulpangerillaplanteringar här, dem hade du gillat haha
Ha en toppenhelg önskar Kicki i Dalby igen
Åh vad jag känner igen det hela. Våra ville inte ta flaska men började å andra sidan äta "vanlig mat" runt 5-6 månader och totaldissade sen rätt snart amningen. Med första barnet var jag hemma heltid 6 månader, sen delade vi 50/50 i 6 månader (tror jag det var) och sen var pappan hemma heltid 6 månader. Så vi var hemma lika mycket totalt sett. När tvåan kom efter 19 månader så var vi båda lediga i 4 månader (april-augusti). HELT fantastiskt. Sen var jag hemma två månader heltid och efter det delade vi 50/50 resten. Underbart att ibland få vara hemma och ibland få jobba.
Det där med att mamman ammar barnet, det är ju inte hela tiden utan jag tror att när man inte ammar så kan den andre föräldern ta det mesta. Ha bebisen på sitt bröst för att ha närheten etc.
Jag var superdålig på att ta egentid med ettan, så när tvåan var 4 månader skaffade vi båda gymkort och så fick vi träna varannan dag typ. Perfekt!
Gå på magkänsla helt enkelt. Tycker du är så klok i många andra saker du delar med dig av på bloggen!
Jag har två barn, en tre-och-ett-halvt-åring och en bebis som är lika gammal som din. Jag känner igen mig i att tankarna om jämställdhet som fanns innan jag blev förälder inte var helt lätta att omsätta i praktiken.
Vi hade redan från början tänkt att vårt barn skulle få amma åtminstone två år om han ville det (och det ville han sannerligen) men jag var inte beredd på att det BARA var jag som skulle duga. Många, många gånger har jag längtat efter att han någon enda gång skulle välja pappan istället för mig, men de tre första åren har han varit som ett plåster på mig dag som natt. Vi har låtit honom vara det. Och nu har han börjat ty sig till sin pappa lika mycket som till mig.
Jag tänker att vi som föräldrar inte kan välja åt våra barn vem de ska känna sig tryggast med, eller helst bli tröstade av, eller komma till ro hos, även fast vi så klart vill duga lika bra. I början verkar många barn som ammas välja mamman/bröstet som tröst och trygghet, och det passar förstås dåligt ihop med jämställdhets- och dela-lika-tänk. Jag har valt att försöka se mitt barn och göra det som känns rätt i magen. Jaha, här är du och du vill vara vid bröstet. Då får du det även om jag hade tänkt något annat.
Pappan har såklart också varit mycket med barnen från början, men när de är ledsna och han inte kan trösta har de fått amma för att de visat att de vill det, istället för att vi försökt "tvinga" dem att lika gärna kunna äta ur flaska eller vaggas till sömns av honom.
Jag tycker också att det känns tydligt när och hur länge det går bra att vara ifrån barnet i början. Känner jag mig orolig och olustig trots att jag vet att barnet har det bra hos pappan, då är det kanske inte dags än. Känns det som att "det här går såklart bra, jag kommer hem igen om en timme", då är det också lagom.
Kort sagt: jag tror att det är bra att tillåta sig att vara djur och gå på sina känslor snarare än sitt intellekt i början :)
Åh vad det gjorde mig ont att läsa det sista, att du får dåligt samvete över att inte kunna amma. Att du tillslut ska få bli mamma (hoppashoppashoppas) är det viktigaste. Amningen är INTE det som gör mamman och INTE nödvändigtvis det som skapar anknytningen (nej den blir inte kanon när det ska pumpas varannan timme från såriga blödande bröstvårtor och man måste, ja faktiskt, bita i en trasa för att inte vråla rakt ut). Dina barn kommer inte per automatik att blir friskare om du hade ammat dem, vi har goda vänner som helammade sina barn där de alla tre blev mycket allergiska mot såväl djur som pollen och nötter.
Du kan ha dina barn lika nära dig, lika mycket, oavsett om du ammar eller ej. Snälla ha inte dåligt samvete, att vara en fantastisk mamma hänger inte på amningen!
Jag känner igen mig i din det du skriver. Även jag hade en bild av att vårt jämnställda liv skulle fortsätta som innan när vi fick barn. Vi valde att dela på föräldraledigheten på mitten och vara helhemma när vi var hemma. Delvis för att vi båda brinner för våra arbeten och kännde att det skulle vara svårt att verkligen släppa jobbet och njuta de dagar vi var hemma om vi skulle della 50/50 på veckorna. Nu kunde vi säppa jobbet helt och fokusera på familjen den tid vi var hemma. Om ni delar på tiden som vi gjort kan jag lova att Jonas kommer att bli förälder nr. ett när han är hemma och få njuta avdet men även få känna den bundenhet du upplever nu (även om det inte blir lika då han inte ammar).
Ett tips är att om ett tag när ni börjar med någon typ av kvällsrutin så försök att inte köra pyamas-amma-somna utan välj en rutin där trygheten och insomnandet inte hänger ihop så starkt med bröstet, typ amma-pyamas-mys-sova. På så sätt kommer ni kunna turas om med läggningen och på sikt kommer du känna dig mindre bunden. Med nummer ett fastnade jag i den första rutinen vilket innebar att bröstet var det enda som dög för att hon skulle varva ner och somna på kvällen vilket innebar att även om hon inte helamade så var jag tvungen att vara hemma vid läggning, med tvåan valde vi en annan rutin där båda kunde mysa tills han somnade (även om jag ammade strax innan så länge jag helamade).
Jag brukar tänka att man får se på jämnställdheten utifrån hela föräldraledigheten och att båda föräldrarna kan ha perioder när de tar större ansvar för barnet.
/Ida
Jag tror du måste tänka ur ett helhetsperspektiv. Vi har delat föräldraledigheten runt 50/50 och jag som mamma har varit hemma först och har fått möjligheten att ta hand om den lilla bebisen medan pappan fick förmånen att vara hemma med barnen när de var lite äldre. Vi lever hyfsat jämställt (väldigt jämställt i andras ögon) och har ett delat föräldraansvar men eftersom vi är olika som personer så blir kontakten med barnen olika även om den s a s är lika bra. I efterhand kan jag tänka att det varit bra om jag tagit de första sex lånaderna av ledigheten pga amning, sedan pappan sex månader och att vi sedan delat på de sista månaderna (var hemma 24 resp 17 mån med barnen). Jag är avundsjuk över att jag aldrug fick vara hemma med en ettåring för det är ju en annan tillvaro än med en liten bebis.
Om du nu tänker att ditt barn spenderat nio månader med dig innan födseln och du är hemma nu så kan ju både du och bebisen behöva anpassa er till ett liv där pappan finns med för visst blir det en oerhörd symbios mellan mamman som när barnet och barnet. Redan i magen har man ju full koll på barnets dagsrytm tex vilket den andre föräldern inte har. Om ni tillsammans jobbar för att pappan ska få komma in och ta mer och mer plats i barnets liv så kommer det att gå jättebra. Och jag tycker definitivt man ska prioritera amning om den fungerar för det är smidigt och mysigt.
Många ammningsföresåpråkare har kommenterat ser jag. Många som ammar ser ammning som det enda, självklara alternativet, och det är lite synd, att ge ersättning är inte sämre. Det finns utmärkt ersättning, och det leder inte heller till mer allergier. (Och flaska är toppen för att barnet ska få en fin relation till båda föräldrarna med en gång, och det där med den enorma tröttheten som många pratar om har jag inte upplevt, för vi har kunnat dela på nätterna.)
Jag tror att ammningspressen är lite värre i Sverige än i Frankrike (efter vad jag har hört) och i Spanien, och det har kanske att göra med den generösa föräldraledigheten som gör det möjligt att amma barnen så länge i Sverige. I Spanien tittar ingen snett för att man ger flaska,. Jag har aldrig fått några negativa kommentarer om att mitt barn får ersättning och inte ammas.
Här skickar jag en länk till vad Hanna Hellqvist har skrivt i en krönika på ämnet: http://www.dn.se/nyheter/sverige/hanna-hellquist-fordomarna-kring-icke-ammande-morsor-gor-mig-morkradd/
Tänker att om alla gör det som känns rätt i magen och hjärtat, för sin familj, utifrån sina förutsättningar och slutar förespråka sin egen lösning som det bästa tror jag att mycket press skulle försvinna. Amning kan vara jättebra och helt vedervärdigt (har tre diametralt olika upplevelser med tre barn) och ingen ska behöva be om ursäkt, vare sig man tycker amning är Guds gåva eller plågor from hell. Känn efter, instinktivt vet man vad som är rätt och när man gör det som känns rätt kan man göra det helhjärtat och då blir det bra för föräldrar och barn.
Mycket amningsromantik i kommentarsfältet...
Av olika orsaker kunde jag inte amma mitt första barn fullt, utan hon fick också ersättning. Det gjorde att pappan och jag kunde dela på matningen, vilket gjorde otroligt mycket för deras anknytning och familjens välbefinnande (att vi tex kunde turas om att gå upp och mata på natten och att jag slapp känna mig så bunden). Det var också bra för min relation till barnet, eftersom jag då slapp känna att jag alltid behövde vara "matstation" utan också kunde fylla andra funktioner. Har man möjlighet, så tror jag det är en jättebra lösning att kombinera amning och ersättning på det sättet (eller att barnet ibland ammas och ibland får utpumpad bröstmjölk av den andra föräldern). Det gynnar båda föräldrarnas anknytning till barnet och också relationen mellan föräldrarna och det tror jag i det långa loppet är viktigare för barnet än den mycket marginella positiva effekt heltidsamning har (för svenska barn som lever under normala hygieniska förhållanden).
Tycker det låter lite konstigt att din man så självklart tränar och annat efter jobbet och att han sover hela nätter. Även om du ammar, så ammar du väl inte precis hela tiden? All tid barnet inte äter, så är det väl fritt fram för pappa att engagera sig. Tycker det borde vara självklart att pappa också trappar ner sina fritidsintressen under barnets första tid, särskilt om han jobbar och inte träffar barnet på dagarna.
Hm detta är absolut ett ämne som engagerar! Håller inte med om att det är mkt amningsromantik i kommentarerna här utan tycker de flesta är härligt öppna för att var och en gör vad som blir bäst för deras fam. Många aspekter att ta hänsyn till för varje familjebildare. Bara tråkigt när ni som anser att flaskmaten kan jämställas med eller är bättre än bröstmjölk är så tvärsäkra. Smidighet och mys tycks rättfärdiga amningen men inte att man tror på barnets fysiologiskt bästa. Mys ska vi ha, fria lyckliga mammor och pappor ska vi också ha men jag vågar också tro att minst fyra månaders amning är toppen i de fall det fungerar.
Jag har bara en sak att säga som gäller amning (utan att läsa alla andras kommentarer). Det är att man gör som man vill:-) Sen kan det vara bra att veta att det ena inte behöver utesluta det andra. Man kan amma lite ibland, på deltid/heltid/alltid/kort tid/ingen tid. Man kan fortsätta amma trots att man jobbar och är borta många timmar eller man kan låta bli. Man kan resa bort en dag och ändå amma när man kommer hem. Det finns liksom inga mer begränsnigar än vad man själv sätter. Därmed inte sagt att alla har dessa val. Det fungerar av olika anledningar olika för alla av oss utan att det ena är mer rätt än det andra.
Utan att läsa om någon annan sagt detsamma ovan...
Vi har inte delat lika och prioriterat ammningen. Jag tror att det är viktigt och bra med ammning det finns ju till och med studier som visar massa positivt med att amma och amma länge. Men jag tror barn som inte ammar klarar sig hur bra som helst också. Jag känner att jag som mamma tycker det fungerar bra med ammning och då vill jag ge mitt barn det. Just nu (9.5 mån) känner jag att jag önskar att han får fortsätta tills han inte vill mer, men det kan ändras :). Dock så har vi ändå haft det ganska jämt från början. Vår son föddes med akut kejsarsnitt och jag fick infektioner m.m. i början, så de första timmarna i hans liv spenderade han med pappa. Vi var kvar på bb en vecka efter förlossning och då spenderade han stor tid med sin pappa. Även hemma fick pappa ta mycket, han bar i sjal och tog hand om allt som inte var ammning. Jag tycker att vi har ett ganska jämnt förhållande till vår son, även om jag är hemma och ammar. Det kan bero på att jag var tvungen att släppa ifrån mig detta i början, men det kan också bero på andra saker. Hans pappa nattar honom ofta och jag låter honom ta hand om vår son även om min första instinkt är att springa dit så fort han blir ledsen, så väntar jag iallafall en liten stund för att ge min sambo chansen.
Helgerna så har vi sagt att min sambo är mest ansvarig för sonen, också det för att lyckas få det någorlunda jämnt.
Jag tror alltså inte att man behöver stunta i att amma för att det ska bli jämnt, men jag tror man behöver ge mycket pappatid, låta pappan hitta sina lösningar. Nu äter ju vår son vanlig mat också, så då blir det ev. mer jämlikt. När han är som allra ledsnast så funkar ammning bäst, men det är inte det enda som funkar.
Hoppas ni får till det så ni känner er nöjda och alla andra.
Jag kommer aldrig säga åt någon annan vad som är rätt och fel, bra eller dåligt, man gör det som känns bäst för en själv.
Det finns ggr man vill amma, i vissa fall inte, och det finns kvinnor som inte kan.
Jag tycker det är farligt att sitta på höga hästar och säga att bröstmjölk är bättre för barnet än ersättning, då det sätter kvinnor som inte kan i en väldigt jobbig sits av dåligt samvete.
Jag är adopterad och kom till Sverige när jag var 6 veckor gammal och är inte ammad. Jag har inga allergier, och har under min uppväxt inte varit mera sjuk än något annat barn.
Jag har många vänner som också är adopterade och inte ammade ( 16st) och dom har samma "sjukvårds" historia som mig.
Varför inte enas om att man gör det som känns bäst för en själv, utan att komma med pekpinnar, om man nu tycker någonting annat!
Skicka en kommentar