Varje gång vi är ute på promenad med solvagnen så kommer folk fram och säger att den är så fin, att de blir glada av att se oss, att vi lyser upp det gråa. De blir glada, jag blir glad, leendena sprids, tänk vad lite färg kan göra! I förra veckan var en av dem en journalist på hallå och vi hamnade i tidningen.
Som ni kanske kan se så blev det en liten Lykke. Hennes första vecka kallade vi henne för Ines och jag hade lite svårt att släppa det sen, men Jonas fick inte riktigt det till att vara hennes namn. Nu är hon i alla fall Lykke för oss båda. Det känns bra. Vårt lilla lyckogryn.
torsdag 26 februari 2015
onsdag 25 februari 2015
Mera finheter
Mäniskor är så himla snälla och ger oss så fina saker. Av min kära vän (och extrastorasyster, en sån kan man behöva ibland) Nelly fick vårt lilla hjärta en tavla med Nellys alldeles underbara handtryckta ballerinor. Tack finaste!
En bloggläsare och medbloggare som gläds med oss har sytt ett riktigt fint och soligt set till vår lilla. Tack snälla, snälla du, fantastiskt fint av dig!
Vill också visa detta soliga set som kom med posten idag:
Det är inte en present utan ett traderafynd. Visserligen syr jag ju egna jackor men denna är kanske lite tåligare om man ska rulla runt bland blöta löv och ruttna äpplen på kolonin. Och det kanske man ska.
Jag gillar märket. Vårt lilla gryn kommer att bli tuffast i lövhögarna i höst. Och soligast.
Vill också visa detta soliga set som kom med posten idag:
Det är inte en present utan ett traderafynd. Visserligen syr jag ju egna jackor men denna är kanske lite tåligare om man ska rulla runt bland blöta löv och ruttna äpplen på kolonin. Och det kanske man ska.
Jag gillar märket. Vårt lilla gryn kommer att bli tuffast i lövhögarna i höst. Och soligast.
onsdag 18 februari 2015
Vår
Vintergäck i koppen,
violbrallorna på...
...och idag kom mormor med lunch och snödroppar. Vi gick en promenad med solvagnen, till ett par loppisar och på hemvägen köpte vi semla på konditoriet. En alldeles underbar vanlig dag i paradiset.
måndag 16 februari 2015
Förlossningen
Det har snart gått en månad nu och jag har velat kring om jag skulle berätta om förlossningen här eller inte. Kanske inte så intressant för andra tänker jag och tyvärr inte en speciellt peppande historia heller. Å andra sidan så älskar jag själv att höra alla typer av förlossningsberättelser så varför inte, ni får ju själva avgöra om ni vill läsa eller ej. Så, så här var det:
Jag var beräknad till söndagen och på måndagen innan satte det igång. Det kom ganska plötsligt när jag just kommit hem från en träff med en vän, jag hade satt mig vid datorn och kände en tydlig värk, tittade på klockan, 17.00, "nu börjar det!" tänkte jag förväntansfullt. Jag var inte rädd för förlossningen, det kändes mest spännande och väldigt häftigt att jag skulle få uppleva detta. Värkarna kom nästan direkt med 5-10 min mellanrum, de var absolut hanterbara men såpass kraftiga att jag inte kunde stå och fick koncentrera mig på att andas igenom dem. Vi pratade med förlossningen (ett antal gånger) och de ville att värkarna skulle vara regelbundna och med 3-4 min mellan innan vi åkte in. Vi väntade otåligt men det fortsatte att vara 5-10 min mellan hela kvällen. Och natten. Och hela tisdagen och hela nästa natt. Sova gick förstås inte och när värkarbetet plötsligt avstannade helt på onsdagmorgon bröt jag ihop. Var allt kämpande förgäves? Jag var helt slut efter all smärta och två nätter utan sömn. Vid lunch på onsdagen hade vi tid på mvc och gick dit. Jag fick en hinnsvepning och redan på vägen hem satte det igång igen. Dock lika segt som tidigare, 5-10 min mellan. Jag tog ett bad på kvällen och sen tätnade de lite och vid tretiden på natten var det äntligen ca tre min mellan. Vi ringde vår snälla vän som lovat köra oss och så bar det av till Lund. Väl där så blev värkarna glesare igen, men som tur var lät de oss stanna ändå efterom det hållit på så länge. Jag fick en spruta morfin för att få sova lite. Det hjälpte inte. Eller dåsig av morfinet var jag borta mellan värkarna men de bröt igenom morfindimman och väckte mig var femte minut. Dessutom började jag må illa och spydde upp allt jag stoppade i mig. Om det berodde på morfinet, smärtan eller den allmänna utmattningen vet jag inte men man kan ju lugnt säga att jag inte var på topp när det väl var dags att ta mig an mitt livs största utmaning. Snurrig av sömnlöshet och tom på energi efter att inte fått i mig en droppe på hela dagen och haft värkar i tre dygn tyckte barnmorskorna att nu måste det hända något. De tog hål på fosterhinnorna och gav mig värkstimulerande dropp på torsdag eftermiddag och då satte det igång i en rasande fart. Under följande 90 minuter, som är de absolut värsta jag nånsin upplevt, gick jag från fyra cm till fullt öppen.
Innan förlossningen hade jag en bild av att jag skulle kunna tänka på det fantastiska målet och vila i pauserna mellan värkarna, men jag var helt borta av smärta, utmattning och lustgas. Jag var inte medveten om att jag födde barn och jag upplevde definitivt inga pauser. Jag varken såg eller hörde och upplevde bara ett kaos av smärta. Tiden fanns inte och jag hade inte kunnat avgöra ifall det handlade om minuter eller veckor. Det enda som ibland bröt igenom kaoset var Jonas trygga röst som sa lugnande ord, känslan av hans trygga famn. Jag kände att han fanns där och det betydde absolut allt för mig då. Ibland hörde jag också att han sa hur jag skulle göra (han vidarebefodrade vad barnmorskan sa men henne märkte jag inte av alls) och jag försökte följa det han sa. Ett par gånger minns jag att bilden klarnade och jag insåg var jag var, första gången såg jag rummet och tänkte "jaha är det här jag är", sen var jag borta igen. Andra gången hann jag se två glada huvuden som konstaterade att jag var helt öppen innan dimman och kaoset tog över igen. När det var dags att krysta togs lustgasen bort och allt som fanns i mitt medvetande var som ett metalliskt dån av smärta. Jag kan inte beskriva det på annat sätt. När lustgasen försvann kom en bit av medvetandet tillbaka och jag minns att jag var livrädd att det fortfarande skulle vara flera dagar kvar (den oerhört sega starten hade satt sina spår). Det var det förstås inte, jag krystade i en kvart ungefär sen var hon ute, dimman skingrades och jag kunde se klart igen. Då var jag mamma och hade fött världens underbaraste dotter. Allt hade gått bra, barnet mådde bra och var helt perfekt på alla sätt och jag klarade mig med några stygn. Jag tyckte förlossningen var hemsk, samtidigt så gav den mig det bästa som hänt i mitt liv och vi kom båda ur det hela utan några bestående men. Dessutom fanns min älskade där och stöttade mig på ett fantastiskt sätt. Det går inte att vara annat än tacksam. Om jag någon gång kommer att få vara med om en förlossning igen så ska jag fundera över annan smärtlindring. Jag reagerar väldigt starkt på alla typer av mediciner och var ju rejält väck trots väldigt låg dos lustgas och det skulle vara roligt att vara lite mer med. Om det blir fler gånger alltså, nu har jag fått uppleva en förlossning i alla fall och det är jag väldigt tacksam för.
Till er som snart ska föda eller ni som bara allmänt tycker att man inte ska sprida dåliga förlossningsupplevelser, förlåt, men tyvärr upplevde jag det så här och vill berätta om min upplevelse. Å andra sidan så är det en väldigt kort period även om det tar tre dygn. Nu upplever jag mitt älskade barn snusandes i min famn, en lycka som inte går att beskriva med ord och som förstås är värd hur mycket smärta som helst.
Jag var beräknad till söndagen och på måndagen innan satte det igång. Det kom ganska plötsligt när jag just kommit hem från en träff med en vän, jag hade satt mig vid datorn och kände en tydlig värk, tittade på klockan, 17.00, "nu börjar det!" tänkte jag förväntansfullt. Jag var inte rädd för förlossningen, det kändes mest spännande och väldigt häftigt att jag skulle få uppleva detta. Värkarna kom nästan direkt med 5-10 min mellanrum, de var absolut hanterbara men såpass kraftiga att jag inte kunde stå och fick koncentrera mig på att andas igenom dem. Vi pratade med förlossningen (ett antal gånger) och de ville att värkarna skulle vara regelbundna och med 3-4 min mellan innan vi åkte in. Vi väntade otåligt men det fortsatte att vara 5-10 min mellan hela kvällen. Och natten. Och hela tisdagen och hela nästa natt. Sova gick förstås inte och när värkarbetet plötsligt avstannade helt på onsdagmorgon bröt jag ihop. Var allt kämpande förgäves? Jag var helt slut efter all smärta och två nätter utan sömn. Vid lunch på onsdagen hade vi tid på mvc och gick dit. Jag fick en hinnsvepning och redan på vägen hem satte det igång igen. Dock lika segt som tidigare, 5-10 min mellan. Jag tog ett bad på kvällen och sen tätnade de lite och vid tretiden på natten var det äntligen ca tre min mellan. Vi ringde vår snälla vän som lovat köra oss och så bar det av till Lund. Väl där så blev värkarna glesare igen, men som tur var lät de oss stanna ändå efterom det hållit på så länge. Jag fick en spruta morfin för att få sova lite. Det hjälpte inte. Eller dåsig av morfinet var jag borta mellan värkarna men de bröt igenom morfindimman och väckte mig var femte minut. Dessutom började jag må illa och spydde upp allt jag stoppade i mig. Om det berodde på morfinet, smärtan eller den allmänna utmattningen vet jag inte men man kan ju lugnt säga att jag inte var på topp när det väl var dags att ta mig an mitt livs största utmaning. Snurrig av sömnlöshet och tom på energi efter att inte fått i mig en droppe på hela dagen och haft värkar i tre dygn tyckte barnmorskorna att nu måste det hända något. De tog hål på fosterhinnorna och gav mig värkstimulerande dropp på torsdag eftermiddag och då satte det igång i en rasande fart. Under följande 90 minuter, som är de absolut värsta jag nånsin upplevt, gick jag från fyra cm till fullt öppen.
Innan förlossningen hade jag en bild av att jag skulle kunna tänka på det fantastiska målet och vila i pauserna mellan värkarna, men jag var helt borta av smärta, utmattning och lustgas. Jag var inte medveten om att jag födde barn och jag upplevde definitivt inga pauser. Jag varken såg eller hörde och upplevde bara ett kaos av smärta. Tiden fanns inte och jag hade inte kunnat avgöra ifall det handlade om minuter eller veckor. Det enda som ibland bröt igenom kaoset var Jonas trygga röst som sa lugnande ord, känslan av hans trygga famn. Jag kände att han fanns där och det betydde absolut allt för mig då. Ibland hörde jag också att han sa hur jag skulle göra (han vidarebefodrade vad barnmorskan sa men henne märkte jag inte av alls) och jag försökte följa det han sa. Ett par gånger minns jag att bilden klarnade och jag insåg var jag var, första gången såg jag rummet och tänkte "jaha är det här jag är", sen var jag borta igen. Andra gången hann jag se två glada huvuden som konstaterade att jag var helt öppen innan dimman och kaoset tog över igen. När det var dags att krysta togs lustgasen bort och allt som fanns i mitt medvetande var som ett metalliskt dån av smärta. Jag kan inte beskriva det på annat sätt. När lustgasen försvann kom en bit av medvetandet tillbaka och jag minns att jag var livrädd att det fortfarande skulle vara flera dagar kvar (den oerhört sega starten hade satt sina spår). Det var det förstås inte, jag krystade i en kvart ungefär sen var hon ute, dimman skingrades och jag kunde se klart igen. Då var jag mamma och hade fött världens underbaraste dotter. Allt hade gått bra, barnet mådde bra och var helt perfekt på alla sätt och jag klarade mig med några stygn. Jag tyckte förlossningen var hemsk, samtidigt så gav den mig det bästa som hänt i mitt liv och vi kom båda ur det hela utan några bestående men. Dessutom fanns min älskade där och stöttade mig på ett fantastiskt sätt. Det går inte att vara annat än tacksam. Om jag någon gång kommer att få vara med om en förlossning igen så ska jag fundera över annan smärtlindring. Jag reagerar väldigt starkt på alla typer av mediciner och var ju rejält väck trots väldigt låg dos lustgas och det skulle vara roligt att vara lite mer med. Om det blir fler gånger alltså, nu har jag fått uppleva en förlossning i alla fall och det är jag väldigt tacksam för.
Till er som snart ska föda eller ni som bara allmänt tycker att man inte ska sprida dåliga förlossningsupplevelser, förlåt, men tyvärr upplevde jag det så här och vill berätta om min upplevelse. Å andra sidan så är det en väldigt kort period även om det tar tre dygn. Nu upplever jag mitt älskade barn snusandes i min famn, en lycka som inte går att beskriva med ord och som förstås är värd hur mycket smärta som helst.
söndag 8 februari 2015
Hälsning från bebisbubblan
Det är verkligen en bubbla vi lever i, en väldigt speciell tid. Utanför tiden på något sätt. Allt känns som ett ögonblick och en evighet på samma gång. Kanske är det därför det har känts mysigt att ha en hel del besök (trots att nästan alla avråder från det), för att liksom behålla en fot i verkligheten. Det känns som vi ändå har hur mycket tid som helst att vara bara vi. Vår lilla familj. Mina älsklingar. Den stora och den lilla. Å vad jag önskar att jag alltid fick ha de båda hos mig! Vill aldrig att Jonas ska jobba, vill leva i den här underbara bubblan jämt. Känns hemskt att tänka att den ska ta slut, men jag antar att man blir redo för det också. Vi har ju hela livet tillsammans med vår underbara dotter framför oss. Fint. ♥
Något annat som är väldigt fint är alla fantastiska människor som gläds med oss och som skickar tankar, kommentarer, blommor, gåvor. Tack för att ni delar vår glädje! Här visar jag upp ett litet urval av presenter, helt utan värdering. Väljer att fokusera på de hemmagjorda. Nedanför lillskattens säng ligger en matta som en fin Kicki har virkat av sitt efterlängtade barns avlagda kläder. Den är varm och solig och passar alldeles perfekt. Över sängen hänger luftballongmobilen som jag har gjort, den lilla mjukissolen som jag hade när jag var liten, affischen "Majas cirkus" och en solflicka som den nyblivna mostern har nåltovat till sin lilla systerdotter.
Här syns den fina solflickan bättre tillsammans med en härlig yllefilt som samma moster tovat blommor på. Så fin och så full av kärlek!
Även den nyblivna stolta farmodern har lagt ner massor av tid och kärlek i sin present, en helt underbart fin kofta och mössa.
Från min kära vän Anna kom ett paket med den ljuvligaste lilla mössa i mjukaste ull/silke.
Kom på att jag bara visat den gula lapptäckesfilten. Sydde en grön också innan hon kom. Sen har vi fått flera filtar och jag trodde vi hade alldeles för många men jag har insett att små bebisfiltar kan man nog nästan inte ha för många av.
Jag har funderat en del på hur jag ska blogga om henne. Helst vill jag ju visa varje leende, berätta om allt, men hon är en egen liten individ som inte har valt att leva sitt liv på nätet och det måste jag respektera känner jag. Det kommer att komma en del bilder och jag kommer att berätta en del om vårt liv. Mina känslor kan jag ju skriva om hur mycket jag vill, men när det gäller henne ska jag försöka hitta nån slags väg som känns lagom, som inte blir för utlämnande men där jag ändå kan fortsätta blogga om mitt liv för det vill jag gärna. Nu är ju hon det allra viktigaste i mitt liv så det blir kanske inte en helt enkel balansgång. Hur tänker ni andra som bloggar eller läser bloggar om det här med barn och bloggande?
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)