Hemma hos oss, del 1- Köket

Jag har ibland fått önskemål om fler bilder från vårt hem, vilket jag mer än gärna visar, speciellt nu när vi har fått ommålat och fint. Så jag startar en liten hemma hos-special här, först ut är köket. De andra rummen ska ni få se efter hand.
Vi har alltså målat om, vita väggar, rödorange luckor och världens minsta fondvägg tapetserad med Josef Franks eldblomma. Ganska dyr tapet, men en rulle kan man ju kosta på sig. Annars är jag inte den som lägger massor av pengar på inredning (inte på nåt annat heller egentligen...). PH-lampan är ärvd från Jonas pappa, den oranga stolen är loppad och målad, de andra stolarna, kryddhyllan och bordet (gammalt, med bara träpluggar) har jag hittat i vårt gamla sommarhus. Lyxigt jag vet, och då har jag ändå inte tömt huset på saker, allt detta har legat bortglömt i verkstad och på vind.
Tehyllan. Fina plåtburkar med teer får samsas med Saltå Kvarns paket, som får stå framme för att de är så himla fina.

Och den upphittade kryddhyllan. Kanna, plåtburk och små kryddburkar är loppis. Förstås.

Mera fina burkar.

Och blommor från mina föräldrars, min barndoms trädgård. Krasse och ringblommor, några av mina absoluta favoritblommor.

Får väl visa hur köket såg ut innan också. Såhär:

Lite som ett åskväder med ett golv, en plastmatta som försöker leka medelhavsinspirerat kakel eller nåt. Nästan alla som kom in i vår lägenhet innan sa "Å vilket fint golv!" Jag håller inte med och tycker vårt kök har blivit väldigt, väldigt mycket finare nu. Vad tycker ni?

Drömlikt

Vi hade en fin helg, Jonas och jag. Besökte goda vänner som just flyttat över sundet till Köpenhamn. Först tyckte jag det var synd att de skulle flytta, även om Köpenhamn inte är så långt bort, men det kanske nästan blir så att vi ses mer nu, man stannar ju gärna lite längre när man ändå åker. De bodde i ett riktigt drömhus, gammalt tegelhus med solrosor i trädgården, högt i tak och fina trägolv. En riktig drömbebis har de också, världens gulligaste lilla Märta som besvarar varje leende med ett stort solsken.

Ett par små hängselbyxor hade vi med till den lilla drömbebisen.

Vi besökte Köpenhamns botaniska trädgård, den kan jag rekommendera för dem som har vägarna förbi, väldigt fint det med. Så nu känner jag att det är riktigt trevligt att ha vänner att hälsa på i Köpenhamn faktiskt.

Sen har jag en fråga, har nämnt det förr, det funkar inte att kommentera på blogger för mig. Jo, på min egen blogg och på vissa andra, men på de flesta inte. Nån som vet nåt om det, kan man göra nåt åt det? Jag ser mycket fint och läser spännande saker på många bloggar och det känns tråkigt att inte kunna kommentera. Kanske dum fråga, för har man det problemet så kan man antagligen inte kommentera här heller...

Sagan om solveigårebecka

Det var en gång två små flickor som började första klass. De tittade lite skeptiskt på varandra, "Rebecka Revben" tänkte den lite knubbigare flickan om den lite spinkigare. "Konstig typ som går till skolan i mjukisbyxor" tänkte hon som hette Rebecka om hon som hette Solveig. Det fanns inte så många tjejer i klassen och hur det var så började Rebecka och Solveig leka en dag. Och som de lekte!

De lekte kaniner, de räddade barn från vattenfallet, de tvättade vantar i bäcken och värmde bullar på elementet. De hade hemliga klubbar och hemliga samlingar, de lekte med femlingarna och sina kära Josefinor.
En dag gick det inte att leka längre. Det kom en massa fniss i vägen. Då började de va istället.

De spelade yatzy, kokade mannagrynsgröt, spelade dataspel, kollade mailen och gjorde blandband. Pratade länge länge, med eller utan telefonen i handen.. Tiden gick och en dag slutade de nian. De hade bävat för denna dag, hur skulle det gå? Skulle de glida ifrån varandra?

De började på olika skolor. I olika städer. Fick nya vänner. Hon som hette Rebecka var ute ganska mycket. Hon som hette Solveig med. Fast mest för att demonstrera, gå på djurrättsmöten och cheera med radical cheerleaders. De förut så oskiljaktiga vännerna hade fått nya intressen, nya vänner, pojkvänner. De fortsatte att ses ibland. Insåg att de var väldigt olika och det blev bara av att ses kanske ett par gånger om året. Trots det hade de alltid mycket att prata om när de väl träffades och någonstans, några år efter 20 fann de varandra igen i deras gemensamma barnlängtan. Det blev tätare träffar, långa fikor och promenader.


En sommardag 2011 så gifte sig Rebecka. Det kändes så fint att de båda vännerna hade följt varandra sen den första skoldagen och nu var vuxna och gifta och fortfarande fina vänner. Och hur olika de än skulle bli och vad som än skulle hända så skulle de alltid någonstans finnas där för varandra.

(Och hon som hette Solveig hade förstås sytt sig en klänning till bröllopet också som hon gärna ville visa upp. Klippt, sydd och formad allt eftersom, med ballongkjol och smala axelband.)

Höstlängtan

Det var längesen igen. Konstigt, jag längtar efter att blogga, ändå så kommer hela tiden annat emellan. Nu har jag i alla fall en massa saker jag vill visa er. Vår nyrenoverade lägenhet, en klänning som jag sydde mig till en fin väns bröllop och en massa annat. Jag börjar med några bilder från gårdagen så bloggar jag mer snart:
Jag och mamma åkte till landet för att tapetsera och fixa lite. Det råkade visst vara en stor loppis en knapp mil bort och den kunde vi förstås inte motstå. Vi gjorde inga superfynd, men fick i alla fall en ordentlig dos motion. Vi råkade nämligen cykla till Himmelstorp istället för Björkeröd först så det blev till att trampa upp och ner för Kullaberg en extra gång. Men vad gör det när det är så vackert överallt?
Jag blir så lycklig av alla underbara höstfärger. Rönnbär, renfana, plommon i alla färger. Fortfarande tror jag på några varma sommardagar till, men jag har nog aldrig längtat så efter hösten som i år. Anledningen till det får vara en hemlis ett tag till, men jag lovar berätta så småningom. Tills dess njuter jag av varma koftor och sjalar, klar höstluft och lite sensommarsol. Hoppas ni gör detsamma så hörs vi snart igen!