Tidens mysterium

Jag kan inte sluta förundras över tiden. Hur otroligt olika den kan vara. Att vi bara har haft vår älskade lillskrutt i ynkliga tre månader. Tänk så många månader vi längtade bort, väntade på besked, på undersökningar, på mens, på det ena och på det andra. Vi tvingades acceptera att allt tog oändligt lång tid, vi vadade i sega massor av tid som bara skulle kämpas igenom.

Och nu är det precis tvärtom. Allt går så fort, varje sekund är dyrbar, plötsligt har vi en liten nyfiken skatt som vill "stå" på benen, sitta i vagnen, spana ut i världen och upptäcka allt. Allt är spännande att titta på.

Igår var vi och hälsade på en alldeles ny liten Iris. Exakt tio veckor yngre än Lykke och så pytteliten så vi blev alldeles tagna. Alltså hon var en ganska rejäl bebis precis som Lykke men ändå tyckte vi att vi aldrig hade sett något så litet. Vi visste knappt hur man skulle hålla en sån liten skör filur. Det går liksom inte att förstå att det bara var tio veckor sen vi var där. Med en skör liten tvåveckors i famnen. Att förlossningen och den där magiska bb-tiden bara ligger tre månader bort. För att inte tala om livet före Lykke. Ett helt annat liv som är svårt att föreställa sig, samtidigt som jag fortfarande ibland har svårt att fatta att vi på riktigt har henne hos oss nu. Det där med barn alltså, det förändrar verkligen hela ens värld.

Jag tycker det är lite svårt att hitta sytid nuförtiden. Visserligen är jag hemma mycket och Lykke sover mycket, men sällan utan min famn... Ett litet set till Iris har jag i alla fall fått ihop. Byxmönstret har jag gjort själv, samma som violbrallorna och bb-byxorna, båda flitigt använda. Mössan har jag härmat en hm-mössa som vi har fått och som blivit Lykkes mest använda. Många bebismössor har ju knytband och jag trodde det var det absolut bästa, men jag tycker faktiskt inte det funkar så bra. Lykke ligger och vrider en massa på huvudet så mössan snurrar runt och den här modellen sitter ju likadant även om den har snurrat runt.

Det är så skönt att kunna bilda mig en egen uppfattning om vad som är bra och dåligt på barnkläder. Jag har hört tidigare att hängselbyxor utan knäppning i grenen är väldigt opraktiska, men det håller jag inte alls med om. Det är ju betydligt lättare att dra upp ett par byxor och knäppa två knappar på axlarna än att knäppa en hel rad knappar i grenen på en liten sprallis. Tycker jag alltså. Och pyjamasar måste absolut ha fötter har jag hört, men oftast tycker jag en mudd och strumpa sitter mycket bättre. I alla fall om pyjamasen är lite stor eller vid. Vad tycker ni, har ni några tankar kring detaljer på barnkläder? Vad funkar och vad funkar inte? Nåt man borde tänka på?

Saker jag är lite trött på, del 2

Det var ju väääldigt länge sen sist, men jag sa ju att det nog skulle komma mera. Den kanske värsta frågan man kan få om ett barn (och som man får förvånansvärt ofta) tycker jag är "Är hon snäll?". Det är ju ganska svårt att säga så mycket om personligheten hos någon som bara levt några veckor, men jag upplever vårt barn som en väldigt snäll liten människa. Hon samarbetar med oss så gott hon kan, hon blir glad när andra är glada och hon känns empatisk och fin. Men jag vet ju att det inte är det de menar. De menar "Är hon tyst och lugn?".

Nu är vår dotter ofta en ganska harmonisk människa som sover gott om nätterna. De första veckorna, innan jag hade förstått att jag behövde avstå mjölkprodukter helt så hade hon ganska mycket magknip och var förstås ledsen på grund av det. MEN, man är ju inte elak för att man har magknip. Det är inte elakt att skrika och protestera. Det kanske till och med är snällt. Vi var på babymassage idag, det brukar vara ganska mysiga och lugna små tillställningar, men om någon bebis börjar skrika så dröjer det inte länge förrän nästa lilla ansikte skrynklas ihop, underläppar darrar, ögon tårfylls och snart är alla ledsna. Jag tycker det känns så tydligt att de små liven blir ledsna om de ser och hör att någon annan är ledsen. Empatiskt och fint tycker jag. Och så är det väl genom hela livet, fint att protestera om man ser att någon inte har det bra. Det är ju viktigt att protestera oavsett om denna någon är en själv eller en medmänniska. Att vara tyst är inte att vara snäll. Det vill jag lära min dotter.

Efterlängtad

Det blev äggjakt i år igen även om den blev lite kortare för Lykkes skull. När Jonas och jag hittade våra ägg låg där förutom varsitt till oss också världens minsta, sötaste lilla påskägg till lillskrutten. I det låg bland annat en liten pinglande boll som mormorn har tovat och som nu hänger i babygymmet.

Finaste mostern hade gjort en alldeles egen liten skattjakt i lägenheten till den lilla. Vid målet fanns en hel massa presenter, bland annat loppisfyndade koloniskor, en pyttevattenkanna och fjärilar som jag ska hänga upp nånstans. Allt som hänger och svänger är väldigt spännande nu.

Det märks att det inte bara är vi föräldrar som har längtat efter Lykke. Hon är första barnet på båda sidor så det är inte bara ett barn, en mamma och en pappa som har blivit till utan också moster, faster, mormor, farmor, morfar och fina farfarn i himlen, och allt det tunga och jobbiga har blivit något positivt. En alldeles vansinnigt efterlängtad unge.

Glad påsk!

Önskar er alla en riktigt god, glad, gul och solig påsk. Vi har firat med många mysiga timmar tillsammans på kolonin hela lilla familjen, både igår och idag. Klippt träd, fikat, plockat påskliljor och bara njutit av livet vid en solvarm vägg med en gosig bebis i famnen. Jag känner att jag har fått allt jag någonsin kan önska av livet, är så nöjd, så lycklig. Fantastisk känsla.

Imorgon blir det påskfirande med Jonas familj och på måndag kommer min familj hit för den årliga äggjakten. Är så väldigt, väldigt glad att vi slipper den andra äggjakten i år. Kan fortfarande få overklighetskänslor över att jag sitter här med mitt barn i famnen, att det faktiskt är sant, att hon kom till slut, att vi får ha en liten skatt att älska över allt annat. Tacksamheten har ingen gräns. Skickar extra många varma tankar till alla er som längtar!