Idag hade min mormor fyllt år. 25 år. Hon fyllde alltid 25. Vi stod varandra väldigt nära, min mormor och jag. Jag var hennes Toto, hon var min Momo. Det är mer än fem år sen hon dog och jag saknar henne fortfarande så att det gör ont ibland. Ibland när saknaden är stor så går jag runt i hennes lägenhet i tankarna. Jag kan se varenda golv, varenda garderobsknopp, jag kan känna strukturen på varenda tapet och varenda möbel, till och med de olika dofterna finns kvar i minnet.
Momo och jag 1986.
Det finns tusentals minnen av Momo, frukosten när jag var liten, hemma fick man hembakt surdegsbröd med getost, hos Momo fick man franskbröd med strössel i regnbågens alla färger. Jag satt på bordet med fönsterkarmen som bord. Momo satt med armen om mig och så spanade vi ner på bussarna och gissade hur många som skulle kliva av och vad det var för några människor.
Jag bläddrar bland mina gamla teckningar som hon sparat och hittar en anteckning från en stolt mormor.
Jag saknar våra många turer till Helsingör, när vi köpte hårda karameller i en plåtburk på färjan och suddgummin och annat fint när vi kom fram. Om det var vår köpte vi en bunt mimosa hem till mamma.
Vi åkte förstås ofta till Bökebäck, det gamla huset vid havet där min mormor växt upp och där jag var senast i helgen och njöt av en underbar midsommar med goda vänner. Jag och Momo åkte dit och beundrade de första snödropparna och plockade de första vitsipporna. Den 28 juni varje år tassade jag, mamma och mina systrar ut i det daggvåta gräset, fortfarande iklädda våra nattlinnen, och plockade vildrosor till Momos födelsedagsbricka. Jag önskar så att jag fortfarande fick plocka rosor till henne.
Finaste Momo, du är oändligt älskad och saknad.
