Tusen tack alla fina människor för responsen på mitt förra inlägg! Först vill jag bara säga att jag genom att berätta om det här verkligen inte menar att alla borde berätta. Det är ju helt upp till var och en (eller i de här fallen ofta två) vad som känns bäst. Själv skulle jag inte klara av att hålla det för mig själv, jag tycker det känns så mycket lättare om folk omkring vet varför jag mår dåligt och när man kan utbyta erfarenheter med andra. Dessutom tänker jag att om vi som vill berättar, kanske vi kan öka förståelsen och medvetenheten om vilket stort och vanligt problem ofrivillig barnlöshet är och därigenom kanske göra att de som inte vill prata om det slipper höra tjatet om att "barn är meningen med livet" och "ska ni inte skaffa barn snart", osv.
Jag fick frågan ifall jag blir provocerad av det ena och det andra. Det blir jag ju förstås, man blir ju som någon också skrev oerhört fixerad och fokuserad på sitt problem. Klart det då provocerar med föräldrar som inte verkar bry sig speciellt mycket om sina barn, föräldrar som gnäller och klagar över de mest triviala saker. Sen förstår jag ju såklart att det inte alltid är enkelt och roligt att ha barn. Jag förstår att det kan vara jättejobbigt om barnet är sjukt, om det förtvivlat skriker sig igenom natten, om det blir retat och är ledset och en massa andra saker. Det jag blir kanske mest provocerad av är nog när föräldrar eller andra tar barn för givet. Många säger ju med innerlig önskan och förhoppning att "det kommer att gå!". Det tycker jag bara är fint, men de som på allvar och nästan lite nonchalant menar att "det är klart att det kommer att gå" eller till och med "ni vet ju att det kommer att gå förr eller senare", de provocerar mig. Tyvärr är det precis det vi inte vet. Det finns inga garantier, alla som vill får inte barn. Tyvärr. Som någon skrev så berättar ju de flesta först efteråt. När den långa längtan är över, när de har det lilla barnet i sin famn och de förstår att just den lilla fina var meningen med deras väntan. De historierna är underbara, Klara Zimmergrens sommarprat, David Batras för några år sen. Så fint, så starkt, som jag har gråtit. Problemet med att alla berättar efteråt är ju att folk får en bild av att alla de här historierna har lyckliga slut. Barn är något man vet att man får. Vissa måste bara vänta lite längre. När det i själva verket är så att det bara är de historierna vi får höra. För för de andra, de som aldrig fick något barn så finns det inget efter.
Ni kanske tycker jag är väldigt negativ, men jag vill bara att problemet tas på allvar och inte förminskas och att ni som har haft den stora lyckan att få barn förstår att ni är lyckligt lottade. På det planet. Själv är jag väl medveten om att jag är oerhört lyckligt lottad som får uppleva en så fantastiskt stor, stark och varm kärlek som jag gör. Jag känner tacksamhet och glädje över det varje dag. Många skriver om vikten av att njuta under tiden och jag måste nog ge oss själva en liten klapp på axeln där, för är det något vi är bra på så är det att njuta av livet, ta vara på stunden, ha tid för varandra.
Nu blir det mycket text här, jag fortsätter en annan dag. Ta hand om er kära medmänniskor och till er som kämpar önskar jag all lycka och styrka!
