I helgen var det dags för en efterlängtad sova-över-helg hos våra kära vänner Anders, Karin och Iris.
Stackars Lykke var febrig och trött och sov mycket, men annars var det ungefär hur underbart som helst. När barnen somnat (Lykke somnade till slut framåt elva efter att ha slumrat mycket under dagen) så kröp vi ner i den varma bubbelpoolen med varsitt glas bubbel och andades in den svala sommarkvällsluften. Nästan overkligt skönt och vansinnigt lyxigt.
På söndagen var vi på ett café vid en gammal kvarn. De hade världens finaste lekhörna för barnen med kaffekoppar och dinosaurier. Det bjöds på mängder av kaffe (och plastmorötter och annat gott).
På vägen hem plockade jag vägkantsblommor till Lykke. Brukar göra det och berätta vad de heter så hon får känna, lukta och bekanta sig med blommorna. Mer, mer, mer säger hon och tycker det är lika mysigt som jag. Hemma blir det mest tusenskönor och maskrosor men här fanns fibblor, baldersbrå, trift, vädd, blodrot, violer, förgätmigej, monke, hundkex, renfana, rölleka och mycket mer.
Innan Lykke kom till oss var det flera som sa att hon kommer att kännas så självklar så fort hon föds. Kalla mig trög, men nu har det snart gått ett och ett halvt år och jag nyper mig fortfarande i armen och har lite svårt att förstå att det är sant. Att det här underbara livet är mitt liv, att jag får gå och plocka blommor med mitt barn, att jag är en av de lyckliga nu. Att jag fick allt jag någonsin kunnat drömma om och så väldigt mycket mer, att just jag fick världens underbaraste lilla dotter, att jag får leva med de två underbaraste människor jag nånsin har mött. Ibland tänker jag att jag kanske drömmer. Eller att jag blev galen av längtan till slut och är en ensam galning som fantiserar ihop ett barn så intensivt att jag tror på det själv. Jag tänker att det spelar kanske ingen roll, för i så fall är jag världens lyckligaste galning.