fredag 30 maj 2014

Träbröllop

Idag är det fem år sen vi gifte oss, min älskade och jag.





























Det har varit fem underbara år fulla av solsken, pussar och en stor varm famn. Men de här fem åren har också varit tunga, vi har gått igenom fler sorger och besvikelser än vad vi kan räkna.

























Oavsett vad som händer och oavsett hur tungt livet blir så finns vi där för varandra, stöttar varandra, älskar varandra. Kärleken blir djupare och starkare. När det är tungt hjälps vi åt att hitta en solstråle.






































När det är lätt och soligt skrattar vi tillsammans och njuter av livet och varandra.






































Älskade, underbara skatt, jag är så glad att jag får dela mitt liv med dig, tack för att du finns!

måndag 26 maj 2014

Rädslan och hatet

Idag har jag ont i magen. Och det är något långt allvarligare än de svullna äggstockarna som jag är sjukskriven för.

När jag var liten visste jag att det fanns rasister, det var otäcka, rakade stora killar som skrek och slogs och inte tyckte att alla människor var lika värda. Vi demonstrerade mot rasism ibland. Jag kommer ihåg när vi såg att någon skrivit BSS på lekplatsen vid dalen. Min några år äldre kompis förklarade att det betydde Bevara Sverige Svenskt och vi stegade upp ett gigantiskt BSB för Bevara Sverige Blandat i snön.

I skolan pratades det mycket om Förintelsen. Ibland kanske väl mycket, jag menar det pågår ju fruktansvärda saker runt om i världen varje dag och att något liknande skulle hända i Europa igen var ju alldeles otänkbart...

Jag minns att jag frågade min älskade mormor om varför de inte gjorde nåt, de som levde då. Men vad skulle de göra? Ja, oavsett vad vi har haft för idéer så är det dags att göra det nu, för nu händer det igen. Rasister och nazister tar makten i Europa och det är så otäckt att jag har svårt att finna ord. Det måste finnas något vi kan göra, vi kan inte bara stå och se på!

Det självklara förstås: rösta ALDRIG på ett främlingsfientligt parti och ta ALLTID diskussionen med de som gör det eller uttrycker en sådan åsikt. Vad ska vi mer göra? Förslag?

torsdag 22 maj 2014

Gravid

Jodå, än så länge har allt gått bra, jag är gravid. Mitt största problem har ju inte varit att bli gravid utan att få behålla det (även om det inte har varit superduperenkelt att bli gravid heller), så det är bara att hoppas att vi får vara nervösa länge till. Nervös är väl kanske fel ord, livrädd snarare. Jag är förstås väldigt glad att det har gått bra så här långt och jag tror helhjärtat på vår lilla i min mage, men jag vet ju allt för väl hur skört det är, smärtsamt medveten om att det kan vara över. Precis. Vilken. Sekund. Som. Helst.






































Magen då? Jag är ju trots allt bara i femte veckan och inte i femte månaden som det ser ut som. Jo, överstimuleringen har satt fart ordentligt de senaste dagarna. Den gör ju tydligen ofta det om man blir gravid när man är på gränsen att drabbas. Mitt midjemått har ökat 20 cm, jag mår illa, har ont och är trött. Riskerna är bland annat blodproppar, eftersom vätskan samlas i magen och blodet blir tjockare och att äggstockarna vrider sig och dör (för att de är så vansinnigt stora och tunga). Dock ska överstimuleringen inte utgöra någon direkt risk för fostret och det är ju huvudsaken. Jag är sjukskriven tills vidare och ska bara vila. Och vänta. Och hoppas. Och njuta av att jag för första gången i mitt liv ser gravid ut samtidigt som jag är gravid, härlig känsla!

söndag 18 maj 2014

Hållbart liv

Jag fick en fråga:

"Kan du inte skriva och berätta mer om ert "ekologiska liv". Visst var ni med i någon undersökning om att leva med minsta möjliga koldioxidutsläpp? Hur gör ni? Vad undviker ni? Hur började ni?"

Projekten vi var med i har jag skrivit lite mer om här och här. Vi hade som jag skrivit tidigare bra siffror innan och det vi gjorde för att förbättra oss ytterligare var små justeringar som till exempel att äta mer säsongsanpassat, handla ännu mer ekologiskt, försöka snåla mer på varmvattnet och se om vi kunde minska energiförbrukningen lite till (genom att tex komma ihåg att frosta av frysen regelbundet).

I övrigt så bor vi i lägenhet (betydligt klimatsmartare än hus när det gäller uppvärmning), handlar ekologiskt så mycket det bara går (När det gäller frukt och grönsaker köper jag inte ekologiskt OM det finns utan DET som finns. Börjar få nästan lika mycket avsmak för tex besprutade vindruvor som jag har inför kött. Känner mig äcklad av det, jag vill ju inte äta gift!), vi äter vegetariskt (maten behöver bara ätas en gång), vi cyklar eller åker kollektivt (Vi har varken bil eller körkort, bil är inte ett alternativ för mig.), vi odlar allt mer av vår mat på kolonin (slipper både bekämpningsmedel och transporter), vi har valt miljömärkt el och när det gäller prylar, möbler, kläder handlar vi nästan bara second hand. Jag kan inte säga när vi började tänka på det här, för mig är det ett självklart sätt att leva.


























Jag tänker också att det handlar mycket om att försöka leva hållbart på alla plan, om jag jobbar deltid och har mycket tid för nära och kära, mycket tid för det jag vill göra så känner jag kanske mindre behov av att tröstshoppa nya kläder eller annat jag inte behöver. Om jag lever ett liv som jag mår bra av, inte bara på helgen och några semesterveckor om året utan varje dag så kanske jag inte längtar efter att flyga till Thailand. Att vara snäll mot sig själv, unna sig tid att vara kreativ, träffa vänner, njuta av naturen, god mat eller vad det nu är man mår bra av, att leva så att man är nöjd med livet, det är hållbarhet för mig. Är man nöjd med sig själv och nöjd med livet så finns det ingen anledning att fly eller drömma sig bort och det är ju till stor del det konsumtion handlar om.

Nu vill jag bara vara tydlig med att jag inte menar att man kan välja att vara lycklig. Verkligen inte, den typen av uttalanden provocerar mig väldigt mycket. Mycket i livet kan vi ju inte påverka, men kanske lite mer än vad vi ibland tror. Det jag mest tänker på är när man jobbar för mycket, stressar för mycket, aldrig har tid att stanna upp och njuta av livet. Varför? Vad kan vara viktigare än just det?






































För mig är det väldigt tydligt. Jag blir lycklig av att vara med Jonas och andra människor som betyder mycket för mig, ta det lugnt, äta gott, se knoppar slå ut och fjärilar fladdra. Det är det jag vill ägna mitt liv åt. Enkelt, självklart och väldigt ekologiskt.

torsdag 8 maj 2014

I magen

Sådärja, då är vår lilla plutt i tryggt förvar i magen. Underbart. Jag älskar känslan av att veta att det finns ett litet liv inom mig. Så nu är det bara att, just det, vänta och hoppas. Hoppas innerligt på ett positivt test om några veckor, hoppas innerligt att den lilla växer och utvecklas som den ska, hoppas innerligt att det hemska blodet inte kommer och talar om för oss att allt är över. Hoppas innerligt och vänta.






































På vägen hem från kliniken gick vi i sakta mak genom Slottsträdgården där det förstås var fint värre.























Såklart att det är, superträdgårdsmästaren John Taylor jobbar ju där. Han var där och påtade och jag blev lite löjligt starstrucked. Trädgårdsmåndag är ett av mina favoritprogram.





























Och det här är min absoluta favoritmänniska. Å vad jag önskar att han ska få bli pappa! Är säker på att han skulle bli världens bästa.


onsdag 7 maj 2014

Väntar vidare

Ja, det är fortfarande väntans tider... Sju ägg hade i alla fall blivit befruktade så det var ju skönt det. Jag har fortfarande ont men inte så farligt, så jag tror nog att det ska gå att återföra. Vi har preliminär tid imorgon, då är embryona tre dagar gamla. Finns det tillräckligt många kvar då så vågar man odla dem vidare till dag fem och det blir i så fall återföring på lördag. Tidigare har vi alltid återfört blastocyster, alltså embryon odlade till dag fem och eftersom en del faller bort på vägen är det bra att vänta så länge så möjligt för att öka chansen att välja rätt embryo. Men risken är ju att alla faller bort och allra bäst mår de trots allt i livmodern. Läkaren ville vänta med beslutet tills imorgon bitti för att se hur det ser ut då. Så, vi väntar. Väntar och hoppas. Som vanligt.

tisdag 6 maj 2014

Uppdatering

Gårdagen försvann i en suddig dimma av smärta, morfin, citodon och andra smärtstillande preparat. Idag ligger jag hemma och väntar på att tiden ska utvisa om jag klarar mig från överstimulering eller inte. 17 ägg fick de fram, men många var små och hade inte hunnit mogna därför är jag lite orolig för hur det ska gå med befruktningarna också. Någon gång under dagen ska de ringa och berätta och jag är så rädd att de ska säga att det inte blev någon befruktning (som vid vårt andra försök). Vila och vänta. Och hoppas.