Utanförskapet

Jag läste en text nånstans av en medlängtare som skrev att ofrivilligt barnlösa är föräldrar utan barn. Det kan jag verkligen känna igen mig i. Jag kan känna ett visst avstånd till många som inte har barn, själv har jag bara barn på hjärnan och kan liksom inte engagera mig i den där världen utanför barnbubblan. Samtidigt så har jag ju inga barn så jag är ju också långt ifrån de som har. Visst vill jag engagera mig helt och fullt i mina vänners barn och föräldraskap, men jag är ju inte en av dem. Jag har inget barn som deras barn kan leka med, jag hänger inte på lekplatsen eller får följa med på barnkalasen. Och får jag det så blir längtan efter vårt barn ofta svår att uthärda. Visst kan vi leka med barnen, ha roliga diskussioner med dem, putta fart på gungorna och läsa sagor. Men när sagorna är slut och gungorna har stannat så går barnen hem med sina föräldrar och vi går hem till vår tysta, städade lägenhet. Gråter och kramar tygapan i soffan.

Handla inte på Kitchen house!

Ett gott råd så här medmänniskor emellan: handla aldrig på Kitchen house i Helsingborg! Sämsta servicen och otrevligaste bemötandet jag nånsin har varit med om. Vi fick presentkort och strax efter jul köpte vi en rejäl stekpanna med fem års garanti. 900 kr kostade den, vilket jag tyckte var sjukt mycket pengar, men vi köper sällan nytt och den var stor och superbra, inget fastnade. På några veckor. Sen började ytan bli mer och mer ojämn och snart fastnade allt.

Idag gick jag till butiken med den. Tänkte att så ska det ju inte vara, den måste ju hålla mer än några månader. Jag var trevlig mot tanten och förklarade läget. Hon menade att det var vårt fel, den var bränd, vi hade haft plattan på högsta värme och det kan man ju inte ha! Jag kanske är helt dum i huvudet som inte visste att man inte kan steka på högsta värmen i en stekpanna men jag hade ingen aning. "Nåt ansvar har man faktiskt som konsument" tyckte tanten. Det har man förstås men jag tycker man borde informera ganska tydligt om en sån sak. Tror inte det är självklart för alla att en stekpanna inte tål hög värme. Tanten sa att de alltid informerar om det, trots att det inte var hon som hade sålt den till oss så var hon helt säker på att säljaren hade informerat oss. Jag var alltså inte bara dum i huvudet och totalt okunnig, jag var en lögnare också eftersom jag sa att vi inte fått information om det.

Det slutade med att jag lämnade den eländiga stekpannan hos den eländiga tanten och gick därifrån, så arg och ledsen så jag skakade. Det är faktiskt inte okej att få sina kunder att må så dåligt som jag gjorde när jag gick därifrån. Utan stekpanna. Sånt här bemötande ska inte löna sig. Bu för Kitchen house!

Solig helg

Vi hade en efterlängtad helledig helg tillsammans och hoppades på koloniväder, och vilket väder vi fick! I lördags sattes vattnet äntligen vattnet på i kolonin vilket ju gör det lättare att vara där. Vi åkte dit när vi vaknat, åt frukost i solen, njöt av blommor och fågelkvitter, jobbade oss svettiga, grävde upp hela landet, tömde ett par gamla komposter, röjde och gjorde så fint. Härligt!

Till lunch åt vi en jättefruktsallad och det var så varmt och skönt i solen (och visst är mina loppisfyndade dynor fina! Och Nellys bricka förstås.). Sen fortsatte vi greja där ända till kvällen, vi åkte till närmsta affär och köpte 250 liter gödsel och jord som vi tog hem på våra två cyklar och jag avslutade det hela med att cykla och köpa 30 små penséplantor och 10 10-litershinkar till tomatplantorna hemma på takterassen. Även detta fraktades hem med cykel, vem säger att man behöver bil för att handla?

Igår var vi mest hemma och fixade inomhus, men vädret var härligt så lunchen fick bli en picknick vid havet.

Jonas hade på sig en tröja som jag sydde till honom i julklapp och som jag kom på att jag inte har bloggat om. Herravdelningen här på solig är ju inte jättestor så jag får ju se till att visa upp det lilla jag syr förstås. Tröjan är sydd utan mönster som vanligt, men jag använde nån passande tröja för att se hur stor den skulle vara. Den är senapsgul med petrolfärgade dekorsömmar och bruna knappar på axeln och han är så fin i den!

Herreminje vad jag älskar den här mannen!♥

Farfar har blivit vuxen

Jag har ju sytt massor av farfarsskjortor i barnstorlekar och nu tyckte jag det var dags att göra en till mig.

Det här rosmönstret är en riktig favorit som jag har beundrat länge när det dykt upp här och var. Jag har det i en ljusgul variant och i blått, de blåa använder vi som påslakan. Men den här färgställningen är min absoluta favorit, av dem jag sett i alla fall. Nån som har flera? Fick i alla fall två påslakan i den här färgen för en helt okej peng nyligen på tradera. Underbart!

Jag valde att göra en förlängd skjorta, alltså en tunika/klänning med två stora fickor.

Gillar!

Loppissäsong

Även om det fortfarande är kallt så har loppissäsongen kommit igång ordentligt, roligt! Jag brukar inte shoppa så mycket men den senaste veckan har varit en riktig köpfest. Får ta det lite lugnare tror jag så jag inte fyller lägenheten alldeles, å andra sidan så har vi en kolonistuga också att fylla nu... :)

I söndags var mamma och jag på bakluckeloppis i Helsingborg, den är varje söndag och är helt gigantiskt stor. Jag köpte mig en orange klänning och en stor plåtburk. Burken från Svea choklad är ju en klassiker som man ser då och då, men oftast betydligt dyrare. Jag kunde inte motstå, fast jag inte har kommit på vad jag ska ha den till än. Bullburk på kolonin kanske?

I onsdags slutade jag tidigt och unnade mig en sväng på de fasta loppisarna i Malmö. På Myrorna hittade jag denna fantastiska pepparkvarn. Eh nej, den behövde vi inte, pepparkvarn har vi redan. Inte så här snygg i och för sig men ändå. Jaja, den ena får flytta till kolonin och peppra våra sommarsallader, klart man måste ha en pepparkvarn på kolonin! Jag hittade även tröjan/jackan från Vamlingbolaget, hurra! Blev så glad när den dök upp, kändes nästan som när jag hittade en Berså-skål, bingo liksom. Och så var den gul till och med, matchar pepparkvarnen perfekt. Får ha den på mig när det ska peppras. :)

Jag tror jag kommer att rösta för att den gula kvarnen får stanna i lägenheten, den verkar trivas så bra på kryddhyllan tycker jag. Där trivs även en liten kopp som jag köpte på Emmaus samma dag.

Små udda koppar med fina blommor i kan man aldrig ha för många av tycker jag. Jonas och jag är inte helt eniga om det, men några till kan vi nog ha plats för i alla fall... Om man blir glad av nåt så enkelt som en loppad kopp för en tia så är det ju ganska billig och harmlös lycka i alla fall.
Trevlig helg på er!

Sol, vind & vatten

På väg hem från jobbet igår åkte jag inom Lund för att besöka en aktionsdag mot kärnkraft, för förnybara energikällor. Jag stannade inte länge, men hann höra pappa tala, lyssna på lite musik, bjudas på kaka och köpa mig en knapp.

den där solen jag är döpt efter

Att man fortfarande håller på med en verksamhet där följderna blir alldeles katastrofala om nåt går snett, där resterna är extremt farliga längre fram i tiden än vi ens kan tänka oss att mänskligheten finns kvar, det känns inte tryggt. Det är inte hållbart, det är faktiskt helt vansinnigt.

Jag får slagord från barsebäcksmarscherna i huvudet: "Vad ska väck? Barsebäck! Vad ska in? Sol och vind!".  Nu är ju Barsebäck stängt, men andra finns ju kvar. Väck med dem också och in med lite fräschare grejer tycker jag.

En bitter kärring med ny frisyr

Många som månar om oss säger ofta att vi borde ta en paus. Jag önskar att vi kunde men för mig är det inte ivf-försöken, sprutorna, hormonerna, inte när jag blivit riktigt dålig och hamnat på sjukhus, inte ens missfallen och de negativa beskeden som är jobbigast. Eller jo, det är ju då sorgen är som mest koncentrerad och jag hoppas innerligt att vi aldrig mer behöver gå igenom det, men all den andra tiden, månaderna, åren, pauserna, väntan, när vi inte kommer ett dugg närmre vårt mål, det tycker jag är jobbigast. När man liksom förväntas funka, leva, jobba, orka som vanligt men hjärtat värker av längtan och sorg. Om man kunde ta en paus från sorgen och längtan så skulle jag mer än gärna göra det, men det går ju tyvärr inte. Jag känner hur jag allt mer blir någon jag inte vill vara, en ledsen, bitter kärring som har allt svårare att glädjas åt andras lycka. Det är inte kul.

Då är det skönt att prata med nån som vet precis hur det är att längta och vänta. Idag har jag haft en lång, fin pratfylld lunch med en sån person. Hon är en kompis till en kompis under gymnasietiden och under åren har vi stött på varandra då och då men aldrig umgåtts eller egentligen känt varandra. Ändå kändes det helt naturligt att vi hittade varandra och plötsligt kunde dela tankar och känslor över en sallad. Fint!

Annars får man ju göra vad man kan för att pigga upp sig, som att fixa en ny frisyr till exempel. För ett par veckor sen klippte jag av en dryg halvmeter hår och nu ser jag ut så här:

Jag gillar det!

Kreativa vänner

Jag fyllde ju nyligen trettio och vill visa några av de fantastiskt fina presenter jag fick av mina kreativa vänner.

Min fd kollega Susanna, som jag knappt träffat på säkert ett år tog sig, trots att hon har väldigt fullt upp, tid att komma till jobbet på min födelsedag, lämna fina paket och sitta och prata med mig hela lunchen. Väldigt glad blev jag! Susanna är en av de människor jag beundrar allra mest. Hon har eller har haft nästan alla roliga, kreativa jobb man kan tänka sig, hon känner otroligt många människor, hon har en underbar familj, är en av de vackraste människor jag sett och dessutom är hon fantastiskt snäll, gullig, trevlig, omtänksam. Men det jag beundrar henne allra mest för är att hon är så modig, att hon vågar stå upp för sin åsikt och säga vad hon tycker. En fantastisk människa helt enkelt. Och de underbara faten jag fick i present är förstås hennes egna, läs och se mer på Sthål.se

Den här börsen fick jag av min kära vän Nelly. Kastanjemönstret har en alldeles särskild betydelse för mig. Långt innan jag själv började stå på marknader och sälja något jag gjort så gick jag på marknader och beundrade just det mönstret. Tyckte att den där Nelly gjorde så fantastiskt fina saker. När jag av en slump fick jobb på Gudrun Sjödén var det ett mammavik för en Nelly. Jag blev nästan starstrucked när jag insåg att den var DEN Nelly jag vikarierade för. Hon kom tillbaka, jag fick stanna kvar och vi blev förutom kollegor väldigt goda vänner. ♥

Det här är egentligen en upplevelsepresent, men den får vara med ändå för att det är det absolut snyggaste och mest kreativa presentkort jag någonsin sett! En båttur till Hallands Väderö med picknick och trevligt sällskap. Att ge av sin tid och göra roliga saker tillsammans är ju något av det finaste. Från världens bästa lillasyster.

Och sist men absolut inte minst dessa handledsvärmare/halvvantar som min kära vän och kollega Anna har stickat till mig. De är helt fantastiskt fina, perfekt stickade med en så fin slingrande ranka, i det mjukaste ullgarnet, den finaste färgen och med så mycket kärlek. Jag som på sin höjd har tålamod att sticka nåt väldigt

litet med stora stickor och grovt garn blir så imponerad av sånt här finstickeri. Att ha det tålamodet! Att kunna göra det så perfekt! Och att ge bort det! Jag blir alldeles rörd. Tack underbara vänner!

På påsken får jag alltid en sån lust att gå loss totalt på klatschiga färger, blanda hejvilt och bara frossa i det, igår hos mina föräldrar var inget undantag :). Här står jag och blir nostagisk över min barndoms gula lilla favoritgumma som hängde i påskriset. Med det önskar jag er alla en riktigt fin fortsättning på påsken!

Egoism eller altruism?

Jag fick en kommentar med en frågeställning om varför man vill ha barn, en fråga som jag absolut tycker är viktig att ställa sig. Mitt svar blir nog ganska likt många andras, längtan efter en liten människa att ta hand om, ge kärlek och följa genom livet. Längtan efter att få vara någons självklara källa till trygghet. Att få lära någon allt det man tycker är viktigt, få visa sin värld och få se världen genom barnets ögon.

En egoistisk önskan, absolut! Jag kan inte förstå hur det skulle kunna vara något annat. Det är jag som vill ha ett barn, barnet finns ju inte än och vill därför förstås ingenting. Min egoistiska önskan såklart. Samtidigt blir jag lite trött på den synen. Ja, jag önskar ett barn för min skull för att jag tycker det skulle kännas roligt och meningsfullt men samtidigt så handlar det ju om att man vill ge en liten människa ett fint, rikt och lyckligt liv. Jag tycker ju liksom inte att mina föräldrar var egoistiska som "skaffade" mig, jag är väldigt lycklig att jag fick chansen att leva.

Att önska ett barn för att det skulle vara en snygg accessoar till en själv, för att ha någon att bestämma över eller för att ha någon som tar hand om en när man blir gammal skulle väl vara egoistiskt, men att vilja ha ett barn för att ge det ett så gott liv man kan tycker inte jag är egoism. Det känns som om vi väljer att se allt som vi själva mår bra av eller blir glada av som egoism och det känns som en trist syn tycker jag. Jag vill ge ett exempel för att dra egoismtänket till sin spets:

Häromdagen hände något fantastiskt, en person som läst om oss i tidningen ville anonymt och helt utan motprestation ge oss 30 000 kr till en ivf. Vi tackade nej, det kändes som en gåva alldeles för stor för att ta emot. När jag tackade honom i ett mail skrev han bland annat: "det är varesig stort eller generöst - att ge er pengarna skulle mest av allt vara en gåva till mig själv." Fint, ödmjukt, snällt, men allvarligt talat, gör man en sån fantastisk och oerhört godhjärtad sak så får man väl ändå se sig som generös? Även om vi inte tog emot några pengar så har denne altruist för alltid gjort min och vår värld lite vackrare.

Att fylla trettio

Jag har i större delen av mitt liv tänkt mig att jag ska ha mina två barn (jo för två barn skulle jag ju ha) innan jag är 30. Imorgon fyller jag. Livet blir inte alltid som man tänkt sig, men mitt liv är bra ändå så jag ska inte klaga allt för mycket. Jag tycker det är mysigt att fylla år och nästa söndag blir det middag med familjen för att fira mig och mamma som fyller samma dag. Ett tag tänkte jag mig en större fest, men senaste tiden har jag inte alls haft lust att planera nåt sånt. Om jag känner för det till sommaren så bjuder jag in alla vänner på tårtkalas till kolonin, det låter som en trevlig idé tycker jag. Vi får se hur det blir.

Helsingborgs Dagblad/Landskronaposten var här och gjorde ett fint reportage om mig apropå födelsedagen. En hel sida fick jag och fint blev det tycker jag, kul!