Trodde aldrig det skulle kännas så underbart att vara "normal"

Alltså, jag har aldrig känt mig speciellt konstig eller annorlunda (eller jo när jag var liten och önskade att vi hade haft en ny bil istället för vår gamla skramliga folkabuss, att vi hade normala, vita möbler istället för mammas hemmasnickrade soffa och att jag hette Jennifer istället för mitt namn som alla barn tyckte var så konstigt, men förutom den lilla perioden...) men det var ändå känslan av att vara helt vanlig som kändes så underbar idag när vi var på vårt första besök hos mvc. Gå till helt vanliga mvc, sitta i väntrummet och vara en av de gravida, gå och kolla upp graviditeten som vilken graviditet som helst. Eller nästan i alla fall. Vi fick såklart berätta vår historia och barnmorskan, som jag tyckte kändes väldigt bra, tyckte att vi skulle göra ett smyg-ultraljud redan nästa gång vi ska dit, om tre veckor. Tio IVF-försök och tre missfall gör de flesta ganska ödmjuka och jag upplever att vi blir väldigt väl bemötta överallt nu.

Nu är vi ju fortfarande barnlösa, det är långt kvar, allt kan hända, men vi är ändå (hittills) på den andra sidan, den glada sidan, den där allt går bra och allt ser ut som det ska. Det känns väldigt ovant och jag tänker mycket på alla er som kämpar, som får de negativa beskeden, missfallen, den oönskade mensen, sorgen, tårarna. Skickar mängder med kärlek och kraft till er, önskar jag kunde göra något mer, säg till om ni kommer på nåt. ♥

Slänger med en ljuv bild från midsommar. Vårt numera traditionsenliga tredagarsfirande med ett stort gäng vänner i vårt kära Bökebäck kändes för stort i mitt tillstånd, väldigt trött, illamående och nu är jag ju dessutom sjukskriven för att ta det lugnt. Vi firade hos några andra av vännerna istället, plockade blommor längs hagarna, gjorde en liten majstång, dansade (försiktigt för min del) åt en god knytismiddag vid långbord i trädgården och sen var jag och Jonas väldigt nöjda med att åka hem till lugnet på kolonin och tillbringa natten där. Hoppas ni har en skön sommar!