Sliter sönder själen

Igår kväll kom den. En ny blödning. När jag sen gick på toa och torkade mig kom en blodig klump på pappret. Hematomet skulle vara ca tre gånger en och en halv cm och det stämde ganska bra med klumpen. Men det är ju också ungefär så stort som vårt foster borde vara! Jag satt där med klumpen på pappret i min hand och tänkte "Är det här vårt barn?" Jag tänkte nog inte bara förresten, jag skrek till Jonas genom tårarna. Det kom inget mer blod på kvällen och vi försökte tänka att det nog var hematomet som kommit ut och att allt var bra.

På morgonen rann blodet och hoppet med det. Den totala tröttheten och tomheten kom över mig, jag kände att det nästan inte spelar någon roll hur det går, för jag orkar inte mer i alla fall. Jag orkade inte tro mer, orkade inte hoppas, kände bara uppgivenhet. Vi ringde kliniken så fort de öppnade och fick komma på UL igen och här vill jag ge ännu mer kärlek till Nordic IVF-center, de är helt fantastiska. De finns där hela tiden, lugnar och stöttar, men förstår att deras lugnande ord inte spelar någon roll utan låter oss alltid komma dit för en kontroll. På skärmen syntes först ingenting, bara en tom, mörk fläck, men plötsligt dyker det upp en liten krabat som viftar och vinkar ivrigt till sina oroliga föräldrar som för att säga "Här är jag! Allt är bra!"

Jonas grät, sköterskan grät och jag grät mest av alla. Som vanligt. Jag blöder fortfarande lite, hematomet finns kvar och vi får kanske vänja oss vid att den här graviditeten kommer att vara kantad av blödningar. Jag fick tabletter för att stoppa det nu i alla fall. Hoppet har återvänt men hos mig finns rädslan kvar. Och det där om att det inte skulle spela någon roll hur det går stämmer förstås inte. För oss är det ungefär det enda som spelar någon roll.