En vän har dött, en granne i vårt kollektivhus, en kvinna som har levt ett fantastiskt liv. Som liten lämnades hon bort, växte upp på barnhem och i olika fosterhem med en ständig känsla av att inte vara önskad, inte vara älskad. Under sitt liv har hon fått barn, barnbarn och barnbarnsbarn. Hon har engagerat sig för hemlösa, för jämlikhet, för anhöriga, för teater, hon har stickat halsdukar, samlat in kläder, bakat bullar, medverkat i film. Det senaste så sent som en månad innan hon dog. Hon har varit en uppskattad och älskad granne som alltid hade tid för barn och vuxna. Jag såg henne senast dagen innan hon dog, i full fart med rullatorn och i sällskap av ett gäng vithåriga vänninor på väg till kaffekalas i lägenheten. Dagen efter somnade hon in. Jag tror hon hade en fin kväll, den som skulle bli den sista i hennes liv. Jag tror hon hade ett fint liv. Hon levde verkligen fullt ut in i det sista.
På begravningen idag sjöngs "What a wonderful world" och jag tror vi var runt tvåhundra personer i kyrkan. Att ha så många som sörjer och saknar en när man är nästan nittio år, det tycker jag är ganska fantastiskt. Kära E, tack för allt, om du inte kände dig älskad som barn så hoppas jag innerligt att du känner det nu.
1 kommentar:
Så fruktansvärt sorgligt! Men vad fint du skriver om henne. Låter som att hon fick ett bra liv till slut.
Skicka en kommentar