En bitter kärring med ny frisyr

Många som månar om oss säger ofta att vi borde ta en paus. Jag önskar att vi kunde men för mig är det inte ivf-försöken, sprutorna, hormonerna, inte när jag blivit riktigt dålig och hamnat på sjukhus, inte ens missfallen och de negativa beskeden som är jobbigast. Eller jo, det är ju då sorgen är som mest koncentrerad och jag hoppas innerligt att vi aldrig mer behöver gå igenom det, men all den andra tiden, månaderna, åren, pauserna, väntan, när vi inte kommer ett dugg närmre vårt mål, det tycker jag är jobbigast. När man liksom förväntas funka, leva, jobba, orka som vanligt men hjärtat värker av längtan och sorg. Om man kunde ta en paus från sorgen och längtan så skulle jag mer än gärna göra det, men det går ju tyvärr inte. Jag känner hur jag allt mer blir någon jag inte vill vara, en ledsen, bitter kärring som har allt svårare att glädjas åt andras lycka. Det är inte kul.

Då är det skönt att prata med nån som vet precis hur det är att längta och vänta. Idag har jag haft en lång, fin pratfylld lunch med en sån person. Hon är en kompis till en kompis under gymnasietiden och under åren har vi stött på varandra då och då men aldrig umgåtts eller egentligen känt varandra. Ändå kändes det helt naturligt att vi hittade varandra och plötsligt kunde dela tankar och känslor över en sallad. Fint!

Annars får man ju göra vad man kan för att pigga upp sig, som att fixa en ny frisyr till exempel. För ett par veckor sen klippte jag av en dryg halvmeter hår och nu ser jag ut så här:

Jag gillar det!