Kreativa vänner

Jag fyllde ju nyligen trettio och vill visa några av de fantastiskt fina presenter jag fick av mina kreativa vänner.

Min fd kollega Susanna, som jag knappt träffat på säkert ett år tog sig, trots att hon har väldigt fullt upp, tid att komma till jobbet på min födelsedag, lämna fina paket och sitta och prata med mig hela lunchen. Väldigt glad blev jag! Susanna är en av de människor jag beundrar allra mest. Hon har eller har haft nästan alla roliga, kreativa jobb man kan tänka sig, hon känner otroligt många människor, hon har en underbar familj, är en av de vackraste människor jag sett och dessutom är hon fantastiskt snäll, gullig, trevlig, omtänksam. Men det jag beundrar henne allra mest för är att hon är så modig, att hon vågar stå upp för sin åsikt och säga vad hon tycker. En fantastisk människa helt enkelt. Och de underbara faten jag fick i present är förstås hennes egna, läs och se mer på Sthål.se

Den här börsen fick jag av min kära vän Nelly. Kastanjemönstret har en alldeles särskild betydelse för mig. Långt innan jag själv började stå på marknader och sälja något jag gjort så gick jag på marknader och beundrade just det mönstret. Tyckte att den där Nelly gjorde så fantastiskt fina saker. När jag av en slump fick jobb på Gudrun Sjödén var det ett mammavik för en Nelly. Jag blev nästan starstrucked när jag insåg att den var DEN Nelly jag vikarierade för. Hon kom tillbaka, jag fick stanna kvar och vi blev förutom kollegor väldigt goda vänner. ♥

Det här är egentligen en upplevelsepresent, men den får vara med ändå för att det är det absolut snyggaste och mest kreativa presentkort jag någonsin sett! En båttur till Hallands Väderö med picknick och trevligt sällskap. Att ge av sin tid och göra roliga saker tillsammans är ju något av det finaste. Från världens bästa lillasyster.

Och sist men absolut inte minst dessa handledsvärmare/halvvantar som min kära vän och kollega Anna har stickat till mig. De är helt fantastiskt fina, perfekt stickade med en så fin slingrande ranka, i det mjukaste ullgarnet, den finaste färgen och med så mycket kärlek. Jag som på sin höjd har tålamod att sticka nåt väldigt

litet med stora stickor och grovt garn blir så imponerad av sånt här finstickeri. Att ha det tålamodet! Att kunna göra det så perfekt! Och att ge bort det! Jag blir alldeles rörd. Tack underbara vänner!

På påsken får jag alltid en sån lust att gå loss totalt på klatschiga färger, blanda hejvilt och bara frossa i det, igår hos mina föräldrar var inget undantag :). Här står jag och blir nostagisk över min barndoms gula lilla favoritgumma som hängde i påskriset. Med det önskar jag er alla en riktigt fin fortsättning på påsken!

Egoism eller altruism?

Jag fick en kommentar med en frågeställning om varför man vill ha barn, en fråga som jag absolut tycker är viktig att ställa sig. Mitt svar blir nog ganska likt många andras, längtan efter en liten människa att ta hand om, ge kärlek och följa genom livet. Längtan efter att få vara någons självklara källa till trygghet. Att få lära någon allt det man tycker är viktigt, få visa sin värld och få se världen genom barnets ögon.

En egoistisk önskan, absolut! Jag kan inte förstå hur det skulle kunna vara något annat. Det är jag som vill ha ett barn, barnet finns ju inte än och vill därför förstås ingenting. Min egoistiska önskan såklart. Samtidigt blir jag lite trött på den synen. Ja, jag önskar ett barn för min skull för att jag tycker det skulle kännas roligt och meningsfullt men samtidigt så handlar det ju om att man vill ge en liten människa ett fint, rikt och lyckligt liv. Jag tycker ju liksom inte att mina föräldrar var egoistiska som "skaffade" mig, jag är väldigt lycklig att jag fick chansen att leva.

Att önska ett barn för att det skulle vara en snygg accessoar till en själv, för att ha någon att bestämma över eller för att ha någon som tar hand om en när man blir gammal skulle väl vara egoistiskt, men att vilja ha ett barn för att ge det ett så gott liv man kan tycker inte jag är egoism. Det känns som om vi väljer att se allt som vi själva mår bra av eller blir glada av som egoism och det känns som en trist syn tycker jag. Jag vill ge ett exempel för att dra egoismtänket till sin spets:

Häromdagen hände något fantastiskt, en person som läst om oss i tidningen ville anonymt och helt utan motprestation ge oss 30 000 kr till en ivf. Vi tackade nej, det kändes som en gåva alldeles för stor för att ta emot. När jag tackade honom i ett mail skrev han bland annat: "det är varesig stort eller generöst - att ge er pengarna skulle mest av allt vara en gåva till mig själv." Fint, ödmjukt, snällt, men allvarligt talat, gör man en sån fantastisk och oerhört godhjärtad sak så får man väl ändå se sig som generös? Även om vi inte tog emot några pengar så har denne altruist för alltid gjort min och vår värld lite vackrare.

Att fylla trettio

Jag har i större delen av mitt liv tänkt mig att jag ska ha mina två barn (jo för två barn skulle jag ju ha) innan jag är 30. Imorgon fyller jag. Livet blir inte alltid som man tänkt sig, men mitt liv är bra ändå så jag ska inte klaga allt för mycket. Jag tycker det är mysigt att fylla år och nästa söndag blir det middag med familjen för att fira mig och mamma som fyller samma dag. Ett tag tänkte jag mig en större fest, men senaste tiden har jag inte alls haft lust att planera nåt sånt. Om jag känner för det till sommaren så bjuder jag in alla vänner på tårtkalas till kolonin, det låter som en trevlig idé tycker jag. Vi får se hur det blir.

Helsingborgs Dagblad/Landskronaposten var här och gjorde ett fint reportage om mig apropå födelsedagen. En hel sida fick jag och fint blev det tycker jag, kul!

Min TwoPiece

Jag har sytt mig en somrig klänning av ett helt underbart tyg som jag fått av en vän. Som vanligt har jag inte använt nåt mönster utan bara mätt, räknat, klippt, sytt lite, provat lite och sytt lite till. Tycker det är roligast på det viset. Blev riktigt nöjd med resultatet, ser fram emot att gå på picknick, fika på kolonin och cykla till havet tillsammans med den här i sommar. Hur bra tycker ni förresten vår vägg passade till den här fotograferingen?

För att göra klänningen lite mer användbar gjorde jag den tvådelad. Det är ju inte alltid man vill ha hela badsemester-på-mallorca-på-50-talet-med-en-ananasdrink-i-handen-känslan, som jag får av den. Allra mest kommer jag troligen att använda kjolen. Typ så här:

Den premiäranvände jag faktiskt redan idag när vi var på avslutning av vårt KlimatVardag-projekt. Det har varit en utmaning att  minska våra koldioxidutsläpp eftersom vi redan innan åt vegetariskt, åkte kollektivt och bodde i lägenhet, men med små åtgärder som att äta mer rotfrukter och säsongsanpassat, handla ännu mer ekologiskt, bli bättre på att ta vara på mat så den inte blir för gammal, duscha kortare tid, frosta av frysen och dra ut sladden till datorn på nätterna så lyckades vi minska våra utsläpp från 3,5 till 2,9 ton koldioxid per person och år. Medelsvensson ligger på 8. Vill du testa hur du ligger till så kan du göra det på klimatkontot.se.

Solig unge och kolonipremiär

I veckan hade jag en fin dag med en god vän och hennes fina tvillingar. Väldigt uppmärksamma läsare kanske kommer ihåg tvillingbrallorna jag sydde för ett år sen. Den lite mindre tvillingen kunde fortfarande ha sina och hon var förstås helt bedårande söt i dem! Okej det beror ju inte direkt på byxorna, men de passade fint i alla fall.

Och så har det ju blivit riktigt vårigt sen sist också, helt underbart! I söndags var vi på kolonin, öppnade upp, släppte in solen och våren i den lilla stugan.

Och så beskar vi ett par av de vildvuxna äppelträden. Fint att sitta uppe i trädkronan i solens sken med utsikt över halva koloniområdet. Sen fikade vi kladdkaka med grädde på verandan, inte så dumt det heller faktiskt.

En vän kom förbi med händerna fulla av vintergäck och snödroppar. Underbara vår!

Som små solar av hopp

Stort och hjärtligt tack för all respons på förra inlägget, er omtanke värmer verkligen. Jag fascineras av hur mycket kärlek det finns i den här världen, som jag får från folk jag aldrig har träffat. Något av det finaste jag hört kan vara detta, i ett mail från en annan kämpe, om vad hon tänkte "en månad då mensen åter var där att "det är okej, det var säkert ett annat par som fick bli lyckligt lottade denna månad", och jag tänkte då helt och fullt på er."

En annan sak jag fascineras av är hur starkt hoppet är. Jag kan fortfarande inte tänka mig annat än att det ska gå. På något sätt. Jag är verkligen inte nere på botten, långt ifrån. När man upplever en riktigt stor sorg eller kris så blir det så tydligt tycker jag hur mycket det man faktiskt har betyder. Jag har kärlek, jag har Jonas (och även mycket annat att vara tacksam över: familj, vänner, en kropp som ändå funkar bra på många sätt, jag kan se och höra, gå och stå. Jag har jobb och fina kollegor). Jag lever i en kärlek starkare än allt annat, jag tror vi klarar nästan vad som helst tillsammans. Det är omöjligt att inte känna tacksamhet över det. Mitt i sorgen.

Inget

Jag gjorde allt jag kunde, jag åt ordentligt och nyttigt, drack varken kaffe eller te eftersom läkaren sa att det var bäst att avstå helt. Jag ansträngde mig inte, lyfte ingenting, kramade min lilla lyckobebis i fickan, var försiktig men ändå inte orolig, jag var avslappnad, glad och positiv och trodde på det. Av hela min själ och hela mitt hjärta. Trodde på vår lilla bebis som skulle komma i oktober.

Men den kommer inte.

Och nu är våra försök slut. Jag vet inte hur vi ska gå vidare. Nu kommer jag att få många tips om adoption så jag svarar direkt, vi skulle gärna adoptera och kommer troligen försöka, men det är inte stor chans att lyckas med det. Jag har läst att det går tre par adoptivföräldrar på varje adoptivbarn. Ca 30% chans att lyckas med det alltså. När ingen av oss har fast heltidsjobb är chanserna betydligt mindre.

Jag har fått så många kommentarer och mail från fina människor, stort tack till er, det betyder oerhört mycket. Nu efterlyser jag någon som fått adoptera utan fast anställning om det finns någon sådan och någon som velat ha barn med tvingats acceptera att leva utan. Någon som vill maila mig om det? Jag skulle behöva ditt stöd och dina tankar.

Presenttips

Upplevelser är ju som bekant en bra present till de som har allt. Jonas mamma fick en prova-på-silversmideskurs av oss i julklapp och förra helgen var det dags. Vi var med alla tre, svärmor, Jonas och jag och fick en riktigt rolig söndagsförmiddag tillsammans.

 

Vi skissade, sågade, hamrade, filade och lödde i tre timmar och kom hem med varsitt riktigt fint smycke tycker jag.

Det var folkuniversitetet som höll i kursen, så kolla upp vad det finns i närheten av där du bor om du är intresserad. Just de här prova-på är ju en fantastiskt bra idé om man just vill testa lite och väldigt bra som present.

Jag har förresten gjort om bloggen lite (eller ok, Jonas har gjort under mitt överinseende), mest för att kunna ha lite större bilder. Tidigare låg liksom allt i en smal remsa i mitten och det var en massa outnyttjad plats i kanterna. Får se hur det här blir, vad tycker ni? Det ser fortfarande lite tomt ut överst i bloggen, tänker mig nån slags bild där. Ska bara fundera på vad...

Ta aldrig ut sorg i förskott

Jag tror så oerhört starkt att det ska gå bra den här gången (ivf-behandling för er som inte är trogna läsare). Vi har inte kommit så långt än, men jag är så otroligt glad över att jag kan känna hopp igen, att jag orkar hoppas och verkligen innerligt tror att det ska gå bra den här gången. Jag har trott så många gånger förr och blivit besviken lika många. Men ändå, plötsligt så bara finns det där igen. Hoppet. Det gör livet så mycket lättare att leva, dagarna av väntan och nervositet så mycket skönare.

Det sägs ju att man inte ska hoppas för mycket. Det tycker jag är trams. Ju större hoppet och tron, att det ska bli som man vill, är desto bättre mår man/lyckligare blir man. Går det sen inte som man vill så är det sjukt jobbigt oavsett om man deppat innan eller ej. Det går liksom inte att förbereda sig på sorgen, kommer den så kommer den, bäst att vara glad så länge man kan.

Och nu menar jag inte att man "ska" vara glad och hoppfull. Är man inte det så är man inte det, det går ju inte riktigt att bestämma över. MEN är man det så finns det verkligen ingen anledning att försöka att inte "ta ut glädjen i förskott". Gör det! Ta ut all glädje du kan, det kommer att fyllas på med ny förr eller senare.

När det känns tungt så kommer såna här bilder till mig med solsken. En underbar liten en som fått en solig-mössa i present av en kund. Hon blev tydligen så nöjd att hon behöll mössan hela dagen, ända till läggdags. Om den då blev nattmössa vet jag inte riktigt, men hon gillade den i alla fall och det värmer mitt hjärta.

Ljuvliga rävar

Det här underbara ekologiska tyget från Strömming kunde jag inte motstå. Det var det fler som inte kunde, två rävmössor blev beställda innan tyget hade kommit. Jag gillar det så mycket, vill helst sy en massa saker till mig i det fast jag är inte riktigt säker på om det känns lika kul till vuxna. Får hoppas att vi snart har en liten unge att klä i rävkläder...