Solig&Jonas-samarbete

I fredags var det begravning, i lördags fick vi träffa en ny liten människa för första gången. Ett liv slutar, ett annat börjar, så som det är. Den nya lilla människan var bara två veckor gammal och förstås hur fin som helst. Vi hade gjort en liten fotofilt till henne.

Förutom att jag tänker att det kan vara ett gulligt minne och kan kännas fint att värmas av bilder på familjen så känns det som en bra present från mig och Jonas. Roligt att vi båda kan vara delaktiga, han bidrar med bilderna och jag med tyger och sömnad. Ett har vi gjort tidigare till en liten vän, det såg ut så här om ni vill se.

Det var ju första gången vi träffade den lilla, men vi snodde en bild av henne från föräldrarna så att hon också skulle få vara med på sitt täcke, övriga bilder har Jonas tagit.

Bilderna har vi gjort med hjälp av transferark från Panduro. Man skriver ut bilderna på dem och stryker sen fast dem på tyget, lite kul att leka med tycker jag.

Hoppas ni har en skön och solig tisdag!

Från ensam till älskad

En vän har dött, en granne i vårt kollektivhus, en kvinna som har levt ett fantastiskt liv. Som liten lämnades hon bort, växte upp på barnhem och i olika fosterhem med en ständig känsla av att inte vara önskad, inte vara älskad. Under sitt liv har hon fått barn, barnbarn och barnbarnsbarn. Hon har engagerat sig för hemlösa, för jämlikhet, för anhöriga, för teater, hon har stickat halsdukar, samlat in kläder, bakat bullar, medverkat i film. Det senaste så sent som en månad innan hon dog. Hon har varit en uppskattad och älskad granne som alltid hade tid för barn och vuxna. Jag såg henne senast dagen innan hon dog, i full fart med rullatorn och i sällskap av ett gäng vithåriga vänninor på väg till kaffekalas i lägenheten. Dagen efter somnade hon in. Jag tror hon hade en fin kväll, den som skulle bli den sista i hennes liv. Jag tror hon hade ett fint liv. Hon levde verkligen fullt ut in i det sista.

På begravningen idag sjöngs "What a wonderful world" och jag tror vi var runt tvåhundra personer i kyrkan. Att ha så många som sörjer och saknar en när man är nästan nittio år, det tycker jag är ganska fantastiskt. Kära E, tack för allt, om du inte kände dig älskad som barn så hoppas jag innerligt att du känner det nu.

Finaste

Igår fyllde jag ju då år (efter det här inlägget lovar jag att inte tjata mer om min födelsedag på länge, kanske inte förrän nästa år). Jag var ju väl firad så vi skulle bara äta och vara tillsammans (inte så bara såklart!). Då hade min kära fixat mat med alla mina favoritgodsaker till, som marinerade kronärtskockor, oliver, soltorkade tomater, mm. Han hade köpt blommor, omsorgsfullt valt olika sorter som skulle passa mig och vara fina ihop. Någon gång i vintras stötte jag på fantastiska House of Rym när jag surfade runt och jag blev alldeles förälskad i deras fina koppar och fat med gula blad, bruna eklöv och andra fina mönster. Jag hade helt glömt bort det själv, men Jonas kom ihåg, letade upp det, hittade en återförsäljare i Malmö (verkar vara en fantastiskt fin butik som jag aldrig sett, formfröken heter den), åkte dit och köpte presentkort (finheterna hade inte kommit in än) och jag blir så rörd av att han anstränger sig, tänker efter, lyssnar, uppmärksammar, vet vad som gör mig glad och ordnar det åt mig. Det, skulle jag säga, är kärlek.

Kärlek är förstås också att förstå att den andre kanske inte alltid orkar fixa den fantastiska presenten, att bli glad för en kram om det är allt orken räcker till för tillfället. Tack älskade, underbara vän för att jag får leva med dig, älskar dig så mycket!

Sötsaker

Min helt vanliga 31-årsdag har redan firats två gånger trots att jag inte fyller förrän på tisdag. Inte mig emot, jag gillar firande! Idag var min storasyster hemma hos mig på fölsefika och med sig hade hon världens sötaste lilla tårtkartong (och ljuvliga tussilago som hon plockat på sin mopperesa genom Skåne).

Inuti tårtkartongen fanns...

...en bit prinsesstårta, en bit jordgubbstårta, en budapestrulle och en semla, alla virkade av min syster och i form av örhängen, helt underbara! Hon är så pysslig min syster, jag förstår ärligt talat inte hur det ens är möjligt att virka en så liten jordgubbe som det är på tårtan! Lägg också märke till hur tårtkartongen är gjord, med de invikta flikarna.

Alltså jag vet inte om ni förstår hur små de är! (Svar: minipyttesmå)

Söta systern.

Och söta sakerna, det blev favorit i repris med minisemlorna. Den här gången hann jag dock fota innan fatet var tomt. Det fina fatet förresten, det har min lillasyster gjort till mig till en födelsedag för några år sen. Det är två kreativa systrar jag har.

Vad sa ni, tycker ni det verkar vara mycket kakor till två personer? Eh, ja, kanske det. Gott! (Det blev några kvar till Jonas.)

Hoppas ni får en finfin och solig helg!

Ett beslut och en underbar värme

Tanken var att vi skulle påbörja vårt nästa försök om ett par, tre veckor. Men så fick vi erbjudande om att göra en hysteroskopi för att kolla livmodern ordentligt, det innebär några månaders väntetid och sen några veckors läktid vilket gör att vi troligen inte kan påbörja vår nästa IVF förrän till hösten vilket känns alldeles för långt bort. Vi har redan väntat i månader på andra undersökningar och trodde det började bli dags. Men vi vill verkligen kolla upp allt som kan kollas upp, så så får det bli. Tålamod, tålamod, tålamod, vänta, vänta, vänta. Och leva under tiden.

Vi hade en väldigt fin söndag, först på kolonin och sen på kalas. Det har ju blivit alldeles fantastiskt varmt! Nästan försommarkänsla trots att det inte ens är mitten av mars.

Mina föräldrar bjöd på nässelsoppa till förrätt, gjord på de första späda nässlorna och gräslök från trädgården, så gott.

Jag älskar verkligen den här tiden på året, hur det spirar och blommar, solen som värmer och man vet att allt det underbara, våren, sommaren, värmen ligger framför en. Älskar att bara sitta på vår lilla altans uppvärmda trägolv, känna solen värma ljuvligt skönt, ha doften av vår omkring sig och känna lycka över att finnas till.

Glad fettisdag!

Vi har haft vänner på besök ikväll, och har man besök på självaste fettisdagen känns ju semlor lägligt att bjuda på. Jag tänkte att en stor semla efter middagen kanske känns lite mastigt så jag bestämde mig för att göra minisemlor. Jag delade degen i tre och gjorde chokladsemlor, saffranssemlor och vanliga med kardemumma...

Jag fotade inte innan och i ett nafs hade vi satt i oss alla utom de här tre, gott var det! Kul med lite olika varianter. Det blev nog inte mindre semla ätet för att de var mini, men det blev fler: ). Hoppas ni har haft en god och glad semmeldag!

Vill inte

Livet känns ganska tungt nu. Vi har varit på första besöket på nya kliniken efter nästan fyra månaders paus från alla behandlingar. Det kommer troligen att dröja ett par månader till innan vi kan påbörja nästa behandling, men det närmar sig i alla fall. Just nu känns det jättejobbigt, tanken på att vi kanske kommer att gå igenom missfall/misslyckad behandling igen ger mig stark ångest. Jag vill inte vara där igen, jag vill inte vara så förtvivlad så jag gråter tills jag kräks, jag vill verkligen inte. Jag känner också stor motvilja mot att utsätta mig för sprutor, hormoner, smärtsamma äggplock... Men jag vill inte heller fortsätta leva utan barn, det vill jag minst av allt. Jag hör genast kommentarerna om adoption, men är det något jag absolut inte vill så är det att påbörja en process som i bästa fall ger oss ett barn om ungefär 5-6 år.

Jag låter som ett trotsigt barn, vill inte, vill inte, vill inte. Vad vill jag då? Jo, ha ett barn förstås. Vi kämpar vidare mot det målet även om chanserna känns små. Det kan ju gå och jag hoppas att den lilla spillran av hopp kan växa sig större och göra livet lite lättare. Jag hoppas att jag känner mig lite mer positivt inställd när det är dags att sätta igång igen. Jag jobbar på det.

Igår var vi en liten sväng på kolonin och jag fick tårar i ögonen, som om jag hade glömt hur mycket jag saknat den, hur underbart det känns att komma dit. Otroligt att man kan känna så mycket för en liten plats som inte ens fanns i ens liv för bara två år sen. Vår älskade lilla koloni, den är verkligen mitt paradis. Vi beundrade vintergäck, snödroppar, krokus och blåsippor och tittade nyfiket på alla knoppar som var på väg upp, drack varm choklad, åt ostmackor och kände lycka över att våren och sommaren ligger framför oss. Det blir ljusare. Det blir varmare. Det känns väldigt skönt.

Vårkänslor, finkrukor och 14:e februari

Jag har snöat in lite på krukor den senaste tiden, det har nästan blivit det första jag tittar efter på loppisar.

De senaste veckorna har jag haft lite tur och hittat både en Gabriel (den randiga, från Gabrielverken) och en Gunilla (den rutiga, från Upsala-Ekeby). De är ju inte ovanliga, men det är inte ofta man hittar dem för 15 respektive 35 kr.

Den lilla med bladmönster vet jag inte vad den heter, men jag tycker den är väldigt söt (nån kanske vet?), den lilla gula är vad jag kan förstå en Jenny från Steninge och den enda av mina krukor som har sitt rätta fat. De fina snödropparna har min kära mamma hämtat i Bökebäck och nu blommar de tillsammans med vintergäck, pärlhyacinter och snart minipåskliljor på vår fönsterbräda, härligt!

Och så var det det där med 14:e februari. Alla hjärtans dag, kärlekens dag, dagen då vårt lilla barn var beräknat till om vår senaste graviditet hade gått bra. Det gjorde den ju inte så det är ju bara att glömma, men det är lättare sagt än gjort. Vi har haft så många datum genom åren, som vi drömt om och hoppats på. Det här har varit lite ovanligt svårt att glömma av flera anledningar, dels gick vi längre än vi gjort tidigare den gången och dels följer vi våra kära vänners graviditet som är väldigt nära vår i tid. Det hade ju varit så fantastiskt roligt om vi fick barn ungefär samtidigt och det är så lätt att fastna i hur det kunde varit. Men jag försöker se framåt och jag gläds åt vår nya lilla vän som borde komma snart, en ny liten människa, så spännande och jag ser verkligen fram emot att få lära känna henne.

Och imorgon firar vi kärleken, för där har vi mycket att fira. Önskar er en kärleksfull och fin fredag. ♥

Vintergäck, goda grannar och en massa fikande

Vi har haft, eller har, söndagskvällen är ju kvar, en ledig oplanerad helg tillsammans. Underbart! Igår gick vi en vårspaningspromenad, beundrade trollhasselns vackra blommor...

...och hälsade vintergäcken välkomna.

Vi flanerade runt lite innan vi värmde oss på ett kafé och funderade och planerade hur sommarens land ska se ut, vad vi ska köpa för fröer och vilka växter som trivs bra ihop.

I förmiddags kom grannarna in på brunch och sen valde ett par av barnen tyger till varsin mössa. När jag sen satt och sydde mössorna trillade en korsordstidning in genom brevinkastet. Pappan i familjen är nämligen korsordskonstruktör! Vi löste hans kryss till söndagsfikat och sen har jag suttit uppkrupen i soffhörnan med nya Retro-tidningen.

Helt fantastiskt skön, lugn, vilsam helg alltså. Väldigt fint med goda grannar och väldigt fint med en älskling som har precis samma uppfattning som jag om hur en perfekt helg kan se ut.

Längtan

Njuta av stunden, fånga dagen och alla årstider har sin charm? Absolut, men vintern är definitivt årstiden med minst charm om ni frågar mig. Kylan letar sig in under alla lager av långkalsonger, raggsockor och tjocktröjor och jag längtar, längtar, längtar efter sol och värme, efter ogräsrensning tillsammans på kolonin till Sommar i P1, cykelutflykter med picknickkorg och ljum bris i håret, salta bad och solvarma klippor, långa korsordsfrukostar uppe på takterassen och sena middagar i solnedgången. Jag längtar efter att gå barfota i trädgårdslandet, se allt som växer: frodiga squashplantor, slingrande ärtor och skira morotsblad och känna dofterna av lavendel, schersmin och rosor, av ringblommor, krasse och kaprifol.

Så länge man vet att det man längtar efter kommer att bli verklighet så är längtan ett ganska trivsamt tillstånd tycker jag. Fint att vänta och drömma och tänka på och förstå hur mycket man uppskattar saker och ting. Kanske lite präktigt sagt, men sant och jag tror att vi i dagens stressade allt-finns-tillgängligt-alltid-samhälle mår bra av lite längtan.