Låt drömmen leva

Jag bär ett litet, litet embryo inom mig. Det är fem dagar gammalt och sattes in idag vilket betyder att det är nästan två veckor till graviditetstest och det nervösa beskedet. Svaret på om vi ska fortsätta vara nervösa eller om det är dags att sörja. Det såg så fint ut på skärmen vårt lilla embryo, alldeles, alldeles perfekt. Jag tror det ska gå bra nu, jag unnar mig att tro och glädjas precis hur mycket som helst. Jag har trott på det de flesta av våra nio försök och alla hittills har ju slutat i sorg, men ändå, jag tror igen. Jag är lycklig. Vi kanske aldrig kommer närmre vår dröm än så här, då tänker jag inte slösa bort den här klappa-magen-tiden på att oroa mig eller försöka ställa in mig på det värsta. Jag har provat det med och det innebär bara att jag mår dåligt hela tiden istället. Fallet blir inte mjukare, livet blir inte lättare, det blir bara tungt att leva hela tiden.

Sen är det förstås inte alltid lätt att vara glad i så här pressade situationer, man investerar mycket tid, stora summor pengar och framför allt mycket känslor, stora känslor. Jag menar inte att man "ska" vara glad, man är det man är, man känner det man känner och det är just det jag tycker känns befriande när man inser att det är helt okej att tillåta sig drömma fast någon säger att du kanske ska hoppas lite mer försiktigt, tillåta lyckan att pirra i hela din kropp fast många säger att det inte är nåt att prata om innan vecka 12, tillåta sig att njuta av den här tiden fast någon säger att jag kanske blir besviken. Det kanske jag blir, men nu är jag glad.

En annan sak som man inte "ska" göra är ju att skaffa barnkläder och -saker innan barnet är fött eller i alla fall inte innan man kommit långt i graviditeten. Jag tycker ju som bekant att det är fantastiskt roligt med barnkläder och har samlat på mig små fina skatter i ca tio år, kläder som jag sytt, som vänner sytt, loppisfynd, mm. Ibland smyger jag ner i källaren, klappar de mjuka tygerna och drömmer mig bort. Efter vårt andra missfall kändes det bara sorgligt och mellan missfall 2 och 3 samlade jag ingenting. Har sagt att jag har slutat med det, att jag inte borde, att de kanske aldrig kommer till användning. Men så i somras hittade jag den här söta bodyn för en tjuga på en loppis och plötsligt fick jag en så tydlig bild av vårt lilla midsommarbarn, till och med ett namn dök plötsligt upp och drömmen kändes inte alls så avlägsen längre. Jag mår bra av den typen av konkreta bilder och om några små loppisplagg gör mitt liv lättare att leva så finns det väl ingen anledning att avstå? Kanske får vi aldrig något barn. Skulle det bli så fruktansvärt sorgligt så är jag helt säker på att en kasse kläder i källaren blir vårt minsta problem.

Kanske blir det så sorgligt. Kanske får vi vårt efterlängtade barn. Kanske får vi det redan strax efter midsommar. Än så länge lever drömmen. Underbara dröm!

Den finaste gåvan

...kan vara ett höstlöv, hjärtformat, gult och vackert, plockat med kärlek och överräckt av en liten hand. Av någon som ser att det är en gåva värd att ge bort, som liksom du ser skönheten, storheten, dyrbarheten i ett höstgult lindelöv.

Hej igen!

Fina, fina människor! Blev lite överraskad av all kärleksfull respons jag fick på förra inlägget. Jag var trött och skrev några rader om hur det är, inget speciellt, bara den vanliga längtan och sorgen som vi lärt oss leva med. Strax efter att jag publicerat kom en fin granne upp, hon hade läst och ville bara ge en kram. Jag som länge känt mig lite trött på vårt kollektivhus (lågt engagemang från både oss och andra, alla vänner som vi umgås med har flyttat, osv) blev förstås väldigt glad. Men inte nog med det, senare på kvällen kommer en annnan granne. Han har också läst och kommer med fina ord och gul fika (ostbågar och Fanta) och vi pratar i timmar. Efter det känner jag mig så lyckligt lottad som bor i det här huset med de här underbara, omtänksamma människorna. Ni som har skrivit kommentarer här eller hör av er på andra sätt, vänner som delat mitt inlägg, vänners vänners snälla kommentarer, ni anar inte hur mycket ni betyder för mig. Jag har fått massor av ny kraft att fokusera på det positiva, fylla mitt medvetande med tankar på människor som ger mig kraft istället för att fundera över sånt som gör mig ledsen. Vi är ju som sagt inne i en försöksperiod och de är de bästa perioderna tycker jag, när det händer nåt, när hoppet lever och det kan vara så nära att man slipper från den eviga väntan. Också förstås en orolig period, om det inte går bra så kastas man ju snabbt från hoppet och lyckan ner i sorgens avgrund igen, men tills dess: hoppfullt. Och därför bästa perioden. Nu lever jag i den uppfylld av mina medmänniskors värme och kärlek. Stort och innerligt tack för det! 

Hej

Jag vill bara titta in och säga hej, säga att jag inte har glömt er även om det är långt mellan inläggen. Säga att jag är trött. Trött av medicinerna, trött av behandlingarna, trött av längtan, trött på ovissheten, trött på att aldrig kunna planera framåt. Säga att jag är glad. Glad att vara igång igen, glad att känna hopp, glad att vi kan vara nära en ny chans att få vårt älskade, efterlängtade barn till oss. Säga att jag är rädd. Rädd att misslyckas igen, rädd att förlora vårt barn igen, rädd för hur vi ska orka. Säga att jag är ledsen. Tyngd av den ständigt närvarande sorgen, sorgen över att vårt barn inte är hos oss, att någon hela tiden saknas, att vår familj är trasig, att vi inte orkar vara glada, att vi mer och mer drar oss undan världen. För att världen gör för ont. För att allt påminner om vårt barn. Som inte finns.

Det var bara det jag ville säga.

Äppelfabriken

Det är full fart i Lövendahls mustfabrik i höst! Eller full fart och full fart, men ett par 90-liters cykelkärror har vi mustat och ett par till hoppas jag vi får gjort. Äpplen finns hur mycket som helst på vår lilla kolonilott, men lite tid får man ju investera.

Vi köpte en råsaftcentrifug med rejält matarrör förra året och det funkar bra tycker jag. Ganska trivsamt att jobba i äppelfabriken tillsammans, skölja i ett stort sköljbad, klyva äpplen, ner i maskinen, hälla av, skumma, pastörisera och tappa upp. Pastöriseringen är ny för i år för oss, förra året frös vi in allt. Men att frysa tar ju plats plus att det är mycket tråkigare att hälla den fina musten på fula plastflaskor. Pastörisering är inte svårt alls, man behöver en hushållstermometer bara, sen hettar man upp musten till 75 grader och håller den där i 15 min, sen tappa på flaskor direkt och låt dem svalna sakta, tex under en filt. Klart!

Provsmakning i mustfabriken. Vi har testat att musta de olika sorterna för sig, men godast blev nog att blanda, det är väldigt kraftig och frisk äppelsmak på den. Gott och uppiggande med ett glas till frukosten!

Vi är inga storätare av äpplen, men lite vill man ju gärna ha att kunna använda under året, i sallader tex tycker jag det är väldigt gott. Vi testar att förvara dem i tidningspapper på kolonin, får se hur det funkar. Får nog lägga över en filt när det blir riktigt kallt.

Fina är de!

Stoltheterna

Kolonin är ju min stora passion just nu och jag vill visa er mina stoltheter: tadaaa, kronärtskockorna:

Jag blev så glad över mina skockor så jag bjöd hem familjen på skördemiddag en tisdagskväll. Jonas är nämligen inte överförtjust i dem och jag ville inte sitta där ensam med mina delikatesser.

Kronärtskockorna blev förrätt, sen ugnsbakade morötter, rödbetor och palsternackor med en sallad på bönor, päron, gorgonzola, valnötter och honung och slutligen vaniljpannacotta med hallon och björnbär. Allt från kolonin utom mjölkprodukterna, honungen och nötterna. Till detta serverades givetvis husets äppelmust, känns fantastiskt bra tycker jag, att odla sin egen mat, jobba för den, följa den från fröet till tallriken, veta att den är odlad nära och utan gifter.

Dukade på favoritporslinet, Olivia och Berså, tycker de är väldigt fina ihop.

Önskar er en fin tisdagskväll!

Vi måste hjälpas åt

Jag är en av dem som flyttat till Landskrona i vuxen ålder och som tagit staden till mitt hjärta. Eftersom jag tycker att Landskrona får oförtjänt mycket negativ publicitet så berättar jag gärna om vad jag gillar med staden en annan gång, men den här gången handlar det inte om kärlek, för något jag inte gillar med staden är dess styre. Torkild Strandberg, vår "starke man" tycker att "vi måste få vara ifred" från bidragstagare och annat pack (inte Torkilds ordval, men ungefär vad han menar). Ja, det blir problem när folk är fattiga och har det dåligt ställt socialt och ekonomiskt. För samhället och framförallt för individen förstås. Vad gör man då? Antingen kan man ju försöka mota bort de icke önskvärda, visa att de inte är välkomna här, försöka dölja det man inte vill se eller så kan man ju försöka skapa lite bättre förutsättningar för de som har det dåligt, inse att vi har mer än vad vi behöver, vi kan avvara lite mer för att jämna ut klyftorna i samhället. Torkild kör uppenbarligen på det första alternativet och det skrämmer mig att styrande politiker kan uttala sig så. Vad hände med "alla människor är lika värda"? Vad hände med medmänsklighet och solidaritet? Okej det kanske aldrig har varit folkpartiets starkaste sidor, men hörrni, kan vi inte hjälpas åt att rösta för ett lite varmare, lite mänskligare samhälle i nästa val? Eller vad säger ni?

Hopplös kund och hoppfull brunch

I förmiddags var min kära vän Elina hos oss på brunch, mycket trevligt! Jag känner mig glad och inspirerad, sugen på att skapa, rita, sy, trycka... Har varit trött, trött, trött så länge och nu tror jag inte det kommer några stordåd av denna inspirationsvind, men det är väldigt härligt att känna den en liten stund i alla fall. En bra förmiddag! Och den blev ju inte sämre av att Elina hade med sig de här:

Helt underbara!

Och det där med hopplös kund då? Jo det är jag. Jag shoppar inte så mycket nytt och när jag väl vill handla så vet jag oftast exakt vad jag vill ha. Nu i höst är jag jättesugen på en senapsgul, flätstickad nätt liten tröja, helst med raglanärm och i bomull eller ull. Visst låter det fint? Har googlat och hittade en fin på en blogg:

Men ingen som finns att få tag på nu förstås, så jag tänkte höra med er, ingen som har nåt liknande som ni vill sälja dyrt till en hopplös kund? Man kan ju alltid försöka :).

Det onda och det goda

Jag är lite splittrad nu, det finns så mycket jag upprörs över och blir väldigt ledsen av, rasismen i samhället som tar sig groteska uttryck som tex våldet mot pappan och det lilla barnet häromdagen, att var fjärde man i Asien anser sig vara våldtäktsman, att man har börjat sälja könsstereotypa ägg i Norge till exempel. Jag tänker att jag vill skriva ett blogginlägg, men hittar inga ord, får inte till det, känner mig dränerad på ork. Känner att jag måste fokusera på fina, positiva saker just nu. För min skull, för att orka.

En av de finaste, genomgodaste människor jag vet är Nelly, nåt av det finaste man kan vara med om är ju bröllop, vad kan då vara bättre att fokusera på än Nellys bröllop? Nelly säger jag för att det är henne jag känner bäst, men Jesper som hon gifte sig med i lördags är förstås fin han med. Så här kommer lite bilder från underbara Jellys underbara bröllop:

Det vackra paret kom farandes på en tandemcykel, i full fart for de förbi alla församlade glatt plingandes. Som tur var kom de tillbaka igen. :)

Och så vigdes de, under ett stort träd pyntat med färgglada vimplar och bollar, bland massor av vänner och med en sol så strålande varm så man knappt trodde det var möjligt på ett septemberbröllop.

Här med yngsta dottern, för ett par barn har de hunnit få, de har nämligen redan varit ett par i imponerande 18 år!

Jag skippar bilder med andra än brudparet på eftersom jag inte har frågat, men det här paret vill ju alltid vara med på bloggen så det är lugnt. Världens vackraste, mest fantastiska, snällaste, finaste, underbaraste man...

...och hans fru, som också är ganska trevlig. Ibland i alla fall.

Många ville hylla brudparet med fina tal, sång och kärlek. Denna kör hade åkt långväga för att överraska paret. Lägg märke till Nellys vimplar i håret, och blomman och den praktfulla dahliabuketten. Å de var så fina!

Nelly är ju konstnär och det syntes verkligen på hela bröllopet, hon hade till och med gjort ett eget tryck dagen till ära, två fåglar som prydde allt från inbjudningskorten till servetterna (och stora planscher som vi fick ta hem sen, hurra!). Det var dukat med fantastiskt fint udda porslin och blommiga dukar, taket var fullt av vimplar och pompoms och så dahlior och astrar till det. Underbart, underbart fint!

Och finast av allt var ju de här förstås. Tack käraste finaste ni för att vi fick dela denna dag med er!

För er som funderar på att gifta er eller behöver en fotograf till nåt annat så kan jag tipsa om världens underbaraste man, Jonas Lövendahl, som har tagit de flesta bilder i det här inlägget (han var inte officiell fotograf den här gången och hans vanliga kamera var är tyvärr på reparation men jag tycker han fick till finfina bilder ändå). Andra bilder han tagit kan ni se här.

Dagens

Har jag sagt att jag tycker väldigt mycket om vår koloni? Tror jag kan ha nämnt det nån gång kanske... Bloggar en dagens skörd, istället för dagens outfit. (Fast egentligen är det häromdagens för i helgen har vi varit på fantastiskt fint bröllop!)

En sak som jag tycker är väldigt rolig med att odla grönsaker är att man kan välja färger på dem. Våra morötter och mangolden är snyggt flerfärgade. Till den här dagens skörd hörde också ett par rejäla burkar hallon och björnbär.

Annars är ganska många av våra grönsaker gula, tänka sig. Squashen till exempel.

Och de små söta tomaterna, lika goda som fina.
Hoppas ni har haft en fin helg och får en fin start på veckan så ska jag försöka höra av mig snart igen, det hann ju gå ett tag sen sist.