Låt drömmen leva

Jag bär ett litet, litet embryo inom mig. Det är fem dagar gammalt och sattes in idag vilket betyder att det är nästan två veckor till graviditetstest och det nervösa beskedet. Svaret på om vi ska fortsätta vara nervösa eller om det är dags att sörja. Det såg så fint ut på skärmen vårt lilla embryo, alldeles, alldeles perfekt. Jag tror det ska gå bra nu, jag unnar mig att tro och glädjas precis hur mycket som helst. Jag har trott på det de flesta av våra nio försök och alla hittills har ju slutat i sorg, men ändå, jag tror igen. Jag är lycklig. Vi kanske aldrig kommer närmre vår dröm än så här, då tänker jag inte slösa bort den här klappa-magen-tiden på att oroa mig eller försöka ställa in mig på det värsta. Jag har provat det med och det innebär bara att jag mår dåligt hela tiden istället. Fallet blir inte mjukare, livet blir inte lättare, det blir bara tungt att leva hela tiden.

Sen är det förstås inte alltid lätt att vara glad i så här pressade situationer, man investerar mycket tid, stora summor pengar och framför allt mycket känslor, stora känslor. Jag menar inte att man "ska" vara glad, man är det man är, man känner det man känner och det är just det jag tycker känns befriande när man inser att det är helt okej att tillåta sig drömma fast någon säger att du kanske ska hoppas lite mer försiktigt, tillåta lyckan att pirra i hela din kropp fast många säger att det inte är nåt att prata om innan vecka 12, tillåta sig att njuta av den här tiden fast någon säger att jag kanske blir besviken. Det kanske jag blir, men nu är jag glad.

En annan sak som man inte "ska" göra är ju att skaffa barnkläder och -saker innan barnet är fött eller i alla fall inte innan man kommit långt i graviditeten. Jag tycker ju som bekant att det är fantastiskt roligt med barnkläder och har samlat på mig små fina skatter i ca tio år, kläder som jag sytt, som vänner sytt, loppisfynd, mm. Ibland smyger jag ner i källaren, klappar de mjuka tygerna och drömmer mig bort. Efter vårt andra missfall kändes det bara sorgligt och mellan missfall 2 och 3 samlade jag ingenting. Har sagt att jag har slutat med det, att jag inte borde, att de kanske aldrig kommer till användning. Men så i somras hittade jag den här söta bodyn för en tjuga på en loppis och plötsligt fick jag en så tydlig bild av vårt lilla midsommarbarn, till och med ett namn dök plötsligt upp och drömmen kändes inte alls så avlägsen längre. Jag mår bra av den typen av konkreta bilder och om några små loppisplagg gör mitt liv lättare att leva så finns det väl ingen anledning att avstå? Kanske får vi aldrig något barn. Skulle det bli så fruktansvärt sorgligt så är jag helt säker på att en kasse kläder i källaren blir vårt minsta problem.

Kanske blir det så sorgligt. Kanske får vi vårt efterlängtade barn. Kanske får vi det redan strax efter midsommar. Än så länge lever drömmen. Underbara dröm!