En vecka gamla

I onsdags hade 37 veckor gått och vi hade fått tid för igångsättning på torsdagen. Vi vaknade båda två vid fyratiden på natten och hade svårt att somna om, mycket tankar, så spännande och lite oroligt. Dessutom hade jag ont i magen, inte alls som värkar men rätt ont på ena sidan. Klockan fem kände jag som en hård dunk inifrån och tänkte "kan det vara vattnet?", nej det verkade inte blött alls. Efter en liten stund reste jag mig för att värma en vetekudde till magen och jodå, det var vattnet! Det forsade när jag ställde mig upp. Jag var lugn men fylld av glad förväntan , ruskade Jonas som precis slumrat till och berättade att vattnet gått. Han blev kanske lite mer nervös, packade ner de sista grejerna medan jag ringde förlossningen och sen mina föräldrar som hoppade ur sängen, på cyklarna och sen på tåget från Helsingborg. Ringde även vår vän Henrik som numera är van vid att köra oss till förlossningen på nätterna, eller alltså han körde när vi väntade Lykke också. Snälla vänner har vi. En halvtimme efter att vattnet gått satte värkarna igång och när mina föräldrar kom strax efter klockan sex så var det redan bara 1,5 minut emellan. Funderade lite på om vi borde ringa en ambulans istället, men då var Henrik redan där och det bar av till Lund. Jag höll Jonas hand, andades igenom värkarna och det kändes bra och rätt lugnt det hela.

Så anlände vi till förlossningen strax före sju och när jag en liten stund senare blev undersökt var jag 5-6 cm öppen. Med min förra förlossning i minnet då jag hade hemska värkar i mer än två dygn innan vi kom in och jag då var öppen en enda ynka cm så var det förstås väldigt skönt att höra. Jag bad att få sitta på en boll för sängen kändes så obekväm. Jag hann sitta på bollen kanske ett par minuter, men ctg:n krånglade och jag fick landa i sängen igen så barnmorskan kunde sätta en skalpelektrod. Då konstaterade hon att jag var tio cm öppen och ja, sen kom krystvärkarna. När man föder tvillingar är det gynställning och fullt med folk i rummet som gäller. Kanske inte roligaste upplägget, men det kändes ändå skönt att vara ordentligt övervakad. Och det var ju verkligen en drömförlossning på alla vis, så oerhört snabb och smidig. Så fort jag tänker på den blir jag alldeles lycklig över att jag har fått uppleva en sån förlossning. Förra gången var jag helt väck efter det långa värkarbetet, efter att knappt ha varken ätit eller sovit på ett par dygn och när de till slut satte värkstimulerande dropp samtidigt som de tog hål på hinnorna var resten av förlossningen en enda evighetslång mardrömsvärk där jag varken såg eller hörde och inte var medveten om att jag födde barn. Hemskt var det.

Och så nu detta. Värkar som kom och gick. Jag andades, tänkte "låt kroppen jobba", "nu är vi ett steg närmre" och "snart är denna värken över". Helt underbart att få uppleva en så fantastisk förlossning. Jag kände inte ens något behov av smärtlindring. Lägger ingen värdering i det, det är ju tur att det finns när det behövs, men jag känner mig så lyckligt lottad som fått uppleva en så fin förlossning, som gick så bra så det faktiskt inte behövdes. Alltså såklart gjorde det väldigt ont, men ändå hanterbart. Och ja ursäkta min långa utläggning. Ni kanske undrar hur det gick? Såhär gick det:

Världens sötaste, finaste små tvillingar som tog sig rakt in i våra hjärtan. Två pojkar på 3,5 kg var så inte alldeles små, 7 kg bebisar i magen! Den första hade navelsträngen runt halsen och kom ut rätt medtagen men hämtade sig snabbt. Tvåan kom i säte trots läkarnas ganska brutala vändningsförsök, men annars gick allt verkligen helt otroligt bra. Nu längtar vi bara efter att de ska lära sig sova lite på natten också. Vi är väääldigt trötta, men väääldigt lyckliga. Precis som det ska vara.