Vad hände här?

Jo det ska jag berätta. En enorm trötthet hände, en trötthet som gör att jag sover lika gott som Lykke ett par timmar mitt på dagen med nosen i hennes hår. Som gör att jag sover djupt på tåget till och från jobbet de dagar som jag jobbar, som gör att jag somnar tidigt på kvällarna. Skönt på sitt sätt, men noll tid för allt annat än mitt barn. Bloggen till exempel.

Jaha, och vad beror tröttheten på då? Låt mig ta det från början. Vi har alltid velat ha ett syskon till Lykke. Ungefär tre år tyckte vi var lagom mellan barnen, tänkte att vi kanske försöker nåt år eller så, så om vi börjar när det skulle bli 2,5 år mellan så blir det nog bra. Det lär ju ta ett tag. Ungefär så planerade vi livet. Det där livet som inte går att planera. Inte ens med ivf. För ivf fick det ju bli. Man har ju hört tusen historier om att "när de väl hade fått ett barn med ivf så blev de gravida såå snabbt efter, hur lätt som helst!". Men icke. Inte någon naturlig graviditet för oss inte (nej, det är ju svårt utan vare sig ägglossning eller fungerande äggledare). I alla fall, när sommaren började gå mot sitt slut var det dags. Och det gick bra. Gravid på första försöket. Tja, det blev jag ju på vår första ivf också och sen tog det ju ändå nio försök till innan det blev ett barn så vi hoppades inte så jättemycket. Helt ärligt så tänkte jag löjligt lite på det. Fullt fokus på Lykke och så får vi se vad som händer. Verkligen enorm skillnad mot sist när det inte fanns något annat i mitt liv än hoppet om ett barn, när varje liten blödning brutalt kastade mig från det högsta himmelriket rätt ner i den hårdaste stenen i den djupaste dalen. När ångesten och sorgen höll på att slita mig itu och jag grät floder av sorg och floder av glädje om vartannat. Nu. Jag ryckte på axlarna och tänkte att det blir som det blir. Funkar det inte så lever jag världens mest underbara liv ändå. Egentligen har jag aldrig haft någon egen längtan efter ett till barn. Jag har känt att jag har precis allt jag nånsin kan begära och mer än så. Jag önskar inget mer. Definitivt var jag inte sugen på en graviditet till. Jättetacksam att jag fått uppleva det en gång, men det räckte gott. Tyckte kort sagt det var jättejobbigt och sneglade lätt avundsjukt på lesbiska vänner som kunde "ta" en graviditet var. Men, jag tänkte att syskon är bra att ha och jag ville att Lykke skulle ha ett syskon. Det kändes bra. Två barn. Lagom.

Dagarna gick, veckorna gick och så var det dags för ultraljud. Då kom chocken. Det var inte ett litet hjärta som slog. Det var två. Tvillingar. Innan vi fick Lykke tjatade vi oss blåa för att få sätta in två embryon. Det fick vi aldrig, de var av för bra kvalitet och risken för tvillingar var för stor. Frustrationen var stor när de sa samma sak efter nio försök. Kvaliteten verkade ju helt kass och vadå, RISK för tvillingar?! Två barn hade väl varit toppen. Tänkte vi då. Nu satte vi som vanligt in ett embryo. Det blev visst två ändå och tyvärr blev vi inte glada alls. Det känns så hemskt att säga det. Efter alla år, all kamp, vetskapen om vilken fantastisk gåva, vilket mirakel varje barn är, så känner vi ändå så, att vi inte vill. Inte två. Det är ju ett för mycket. Rädslan över att inte räcka till för Lykke är det absolut värsta. Visst tror jag att vi kommer att klara det, men jag vill inte att livet ska handla om att ta sig igenom vardagen, hantera kaoset. Jag vill kunna göra det där lilla extra med och för mina barn, guldkanten på vardagen, allt det där som vi kanske inte kommer att orka framöver. Det gör ont i hjärtat när jag tänker på omställningen för Lykke. Från oändlig uppmärksamhet till... väldigt mycket mindre. Oron över att vi ska ha tre barn som sover som krattor (kommer vi nånsin mer få sova??) och oron över alla risker en tvillinggraviditet medför. Risker för olika typer av skador på barnen som gör att de kräver ännu mer tid. Jag tänker inte så mycket på tvillingarna. De finns i min mage, men de finns inte riktigt i mitt hjärta än.

Idag var vi på nytt ultraljud och när jag såg de små fina varelserna där inne sprattla runt för fullt så veknade allt hjärtat lite. Så söta de är! Tänk att de ligger i min mage. Mina små barn. Våra små barn. Visst har vi hjärterum och kärlek för tre små barn. Det kommer antagligen att bli några väldigt tuffa år med tre barn på drygt två år, men det kommer nog att bli bra till slut. Tror jag. Hoppas jag.

PS: Guldstjärna till Nordic IVF-center i alla fall. Tre barn på två försök mot Rmc:s noll av nio.