Det var längesen känns det som. Sommaren har gått och blivit höst. Träskorna har bytts ut mot kängor och gummistövlar. Jag har börjat jobba. Det känns faktiskt jättebra. Visst saknar jag min älskade plutt när jag är borta (första dagen trodde jag jag skulle svimma och gå sönder) men nu efter några dagar så känns det helt rätt. Det är väldigt roligt att jobba, helt underbart att vara med mina älsklingar de fyra dagarna varje vecka som jag faktiskt är ledig och framförallt alldeles fantastiskt att se hur Jonas och Lykke får en närmre relation för varje dag som går. Hur de tittar på ankungar, picknicklunchar, busar med andra barn på babycaféet och Jonas säger saker som "det här är en guldtid som aldrig kommer tillbaka". Jag riktigt hör hur hans pappas ord på vårt bröllop, om att ta vara på tiden, ekar i hans huvud. Vi har det fantastiskt fint helt enkelt.
Alla i världen har det ju tyvärr inte så bra som vi. Jag är skamligt oengagerad i omvärlden känner jag. Jag blundar hårt när det dyker upp bilder på ilandflutna barn, jag tittar bort men hinner ändå se rubriker om att det kunde varit mitt barn. Det är lätt att komma med undanflykter om att jag har nog med mitt, men det finns förstås inga ursäkter när världen brinner. Känner du som jag så kan vi väl komma överens om att i alla fall göra det allra minsta vi kan göra, skänka en slant för att hjälpa? Det kan vara så enkelt som att skicka ett sms och ge ett par hundralappar. Det kan vi alla göra. Här är ett sätt. Inte för att döva något dåligt samvete utan bara för att något trots allt är bättre än inget. Gör det nu. Okej?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar