En nyanserad bild

Tack kära människor för all respons på inlägget jag gjorde efter återföringen, er omtanke betyder mycket. Jag har fått höra att jag är positiv, stark och bra på att glädjas, vilket förstås känns fint att höra. Jag tycker själv jag är en ganska positiv människa som är bra på att se det fina i livet och njuta av det. Men jag kanske får nyansera den bilden lite, jag är verkligen ingen sorglös person som aldrig oroar mig.

Nu är det fredag. Testdagen. Tidigt åkte jag till Malmö och lämnade blodprov och nu är det några långa timmars väntan på Telefonsamtalet. Beskedet. Det ödesdigra. Ett grattis eller ett tyvärr. Himmel eller helvete. Eller snarare antingen helvetet med en sorg att ta oss igenom eller så uppenbarar sig en smal och krokig stig mot himmelriket, mot vår dröm, vårt mål, vårt barn. Blir det så fantastiskt så väntar många veckor av oro, rädsla, skräck över att förlora det lilla sköra livet igen. Sex gånger tidigare har vi kommit så här långt, tre gånger har vi fått ett positivt graviditetsbesked och tre gånger ett negativt. Så, fruktansvärt nervöst, men hoppfullt. Efter ett positivt besked har ju dock alla våra tre graviditeter lett till missfall och jag är livrädd över att behöva gå igenom det igen. Så nu är det inte mysigt längre, nu börjar ett antal jobbiga veckor vilket besked vi än får.

Men jag tror fortfarande. På att få fira jul med att ha klarat av de första tolv veckorna, på att få fira midsommar med en fladdrande klänning över min höggravida mage. På att vi ska få ett barn. Att det kommer till sommaren. Jag tror, jag tror, jag tror, jag hoppas, jag önskar av hela mitt hjärta. Jag är livrädd.