Snart

Många gånger har jag gått vägen från busshållplatsen upp mot kvinnokliniken på Universitetssjukhuset i Lund. Jag som tyckte vi gjorde många ultraljud förra graviditeten. Nu är vi nog uppe i ca 15 stycken den här graviditeten tror jag. Man är verkligen noggrannt kontrollerad som tvillinggravid och speciellt med enäggs. Jag gick i vintras och tidigt i våras längs rabatterna där torra blomsterlökar tittade upp och tänkte att, när de blommar då föder jag barn. När jag gick mot förra veckans ultraljud sprakade rabatterna av blommor i alla färger och det slog mig att det faktiskt inte är så långt kvar. Typ tre veckor. Max. Fortfarande så svårt att förstå.

Jag har sytt lite till de små. Kanske mest för att göra det hela lite mer konkret och verkligt. Och så känns det såklart roligt att få göra lite nya saker speciellt för bebisarna, så de inte bara får ärva storasysters kläder. Har fyllt på med lite "nya" loppisfynd och så de här koftorna som jag tycker är så söta. Två av få grejer som är nyköpta. Tänkte att vi kanske behöver lite i strl 50 också. Lykke var en 56a direkt men tvillingarna borde ju vara lite mindre tycker jag. Visserligen ligger de båda fortfarande strax över kurvan för enlingar så de är stora, men de ska ju trots allt ut i v 37 är det tänkt. Förutom två stora bebisar har jag också väldigt mycket fostervatten och läkaren sa att magens stora volym kan göra att det sätter igång snart. Väldigt spännande tider med andra ord. Misstänker nog att jag får bli igångsatt i v 37, men jag hoppas på att det sätter igång av sig själv den här gången. Hoppas också på att slippa snitt, men förra veckan låg tvilling ett såpass långt ner att läkaren inte trodde hen skulle flytta sig så det bådar gott. Framför allt hoppas jag såklart att både jag och bebisarna klarar oss utan några större men. Och att Lykke ska ta det hela på ett bra sätt. Fortfarande är hon mitt allt och den jag tänker på hela tiden. Känns konstigt att hon ska få konkurrans. Antagligen kommer jag ju att älska mina andra barn lika mycket. Det sägs ju att det ofta blir så. Även om det är omöjligt att tänka sig.