Inskolning -uppföljning

Tack för alla råd och fina konversationer, här, på mail, sms och i verkliga livet. Jag har fortfarande en väldigt positiv bild av vår förskola och av personalen. De är fantastiska och verkar ha ett helt enormt tålamod (vem som helst kan ju bli tokig av ett barn som skriker konstant i timmar). Grejen är att jag är ganska säker på att Lykke också tycker om stället. Hon pratar gott om det och om hennes inskolningsfröken som är jättefin. Sen kan hon plötsligt komma på det hon inte gillar med det hela, nämligen att vi lämnar henne och då börjar hon skrika och gråta av bara tanken på det. Men, jag känner mig fortfarande väldigt trygg med personalen och känner att Lykke har det bra med dem också. Eller kommer att få när hon kommit över sorgen över att vi inte alltid ska vara tillsammans. Vi lämnar ganska snabbt. Kramas och säger hejdå och sen sträcker sig Lykke (skrikandes och gråtandes men ändå) efter sin Eva. Hon vet vad som gäller och jag tänker att det ändå betyder att hon tycker om och accepterar Eva. Att ringa efter en stund, be att personalen skickar sms när hon slutat gråta och liknande funkar ju bara OM hon slutar gråta, vilket hon inte gjort hittills. Förrän igår. Ska ju inte säga att hon var glad som en speleman, men hon grät i alla fall inte konstant. Hon hade ätit lite lunch och när jag kom så låg hon och sov gott. Helt underbart. Hoppas innerligt att det håller på att vända. Jag tror fortfarande att det kommer att bli bra, jag tror hon kommer att få det roligt och att det kommer att vara nyttigt för henne att gå där.

Någon nämnde Petra Krantz Lindgren som jag tycker känns som en person med mycket kloka och fina tankar. Hennes text om att lämna på förskolan har ju delats massor. Det var flera år sen jag först läste den, men jag tänker mycket på det nu, att respektera alla känslorna och låta dem få utrymme. Man vill ju så gärna avleda, prata om annat, göra glad igen. Men känslorna finns ju där och måste få finnas. Vi pratar mycket om förskolan, bearbetar, gråter, kramas, håller om varandra, är nära. Några dagar provade vi att inte alls prata om den hemma, vi orkade inte, ville njuta av att allt var bra, men det blev bara värre sen när vi väl skulle lämna. Någon skrev så fint om att ha gråtit färdigt innan de kom till förskolan, att låta sorgen finnas där och kännas som den känns. Så tänker jag också. Det får ta tid, vi sörjer att vi måste vara ifrån varandra ibland, men sen kommer det nog att komma ut något bra av det till slut.

Jag tänker som sagt fortfarande att det blir bra så här, vi kör på, men jobbigt är det. Jag är så glad att min dotter har en stark vilja och mycket känslor och att hon kan uttrycka det. Jag är så ledsen över att jag kör över henne, inte lyssnar på hennes ihärdiga protester. Kanske hade det varit möjligt att vara hemma ett par månader till, pussla med passningar och prova förskolan igen lite senare när hon kanske är mer mogen, har kommit ur någon jobbig fas eller vad det nu kan vara? Jag tycker det är en svår balansgång, att vara lyhörd och respektera sina barns känslor men ändå vara den vuxna som är tydlig, trygg och visar vägen. En av föräldraskapets stora utmaningar.