Idag har vi haft en underbar och välbehövlig eftermiddag med bad och picknick vid havet hela familjen tillsammans. Det var så härligt. Lykke sprang glatt ut i vågorna, vi tittade på maneter, snäckor och en stor krabba som kom förbi. Dagens lek var att Lykke gick en bra bit ifrån oss och sa att hon skulle jobba, vi sa "hejdå, ses snart igen" och sen blev förstås alla glada när hon kom tillbaka. (Vi frågade vad hon jobbade med. Svaret kom snabbt: "bajs!" Ja, det är ju många som gör det, städar toaletter, jobbar på förskola, i laboratorium eller kanske med renhållning?) Mycket som ska bearbetas. Hon funderar så mycket vår lilla skatt. Och känner så mycket. Och kan uttrycka det. Det är jag väldigt glad över, men jag önskar vi kunde underlätta för henne lite nu.
Ljuva sommardagar!
8 kommentarer:
Så jobbigt för er alla tre!
Jag har inga bra råd tyvärr, vår lilla har ännu inte börjat förskolan (och i Spanien där vi bor betyder inskolning att man lämnar barnet själv bara två timmar de tre första dagarna innan de måste vara själva hela tiden, vilken inte är så länge, förskolorna där är bara fem timmar). Jag tänker, att om ni har möjlighet kanske det vore bättre att vänta med förskolan ett pa rmånader? Då kanske hon känner annorlunda inför att vara där utan sina föräldrar. Min unge, två år, har haft perioder då det har varit omöjligt att lämna henne någonstans, sedan har det vänt. Lycka till, och hoppas att du får några bra råd av dem som har erfarenhet.
Min kompis hade det likadant med sin dotter. De kom fram till att dottern var rädd för just den fröken som var "hennes" inskolningsfröken. När det bytte vilken fröken som tog hand om henne under inskolningen så gick det strålande. Och något år senare var det faktiskt den första "otäcka" fröken som var den stora favoriten.
Jag hade en sådan inskolning med min dotter. Det är bland det värsta jag upplevt. Min strategi var att bekräfta hennes känslor och prata om dem. Hon började ofta prata om att hon inte ville till förskolan när hon vaknade. Då pratade vi om det hela morgonen & ibland grät vi lite tillsammans. Till slut var det som att hon gråtit färdigt innan vi kom till förskolan. För oss handlade det nog om att låta sorgen finnas där och kännas som den kändes. Sen lättade det också när vi kom på att hon inte ville vinka hejdå i fönstret, utan bara låtsas som att vi inte gick.
Åh, lider med er. Vårt andra barn har aldrig gillat att gå till förskolan. Alltså han har haft kul när han är där och ibland inte velat gå hem. Men att lämna var en hemsk upplevelse ofta. På 5 år var det nog 70% av alla mina lämningar där han grät. Läste Petra Krantz Lindgrens fantastiska bok Med känsla för barns självkänsla där det finns tips men inget har funkat. Han är en högkänslig introvert person,som gillar att leka med ett barn i taget oftast och älskar att vara hemma.
Det är tufft att vara förälder. Nu tror jag inte att det blir så för er. Tänker mer att hon har så fantastiska föräldrar och fin hemmamiljö och nu behöver hon smälta detta. Om inte det funkar så kanske dagmamma skulle funka bättre? Lycka till!
Jag har tyvärr heller inga goda råd att ge, men jag känner med er och framförallt med er lilla dotter. Jag håller precis på att skola in min 4,5-åring för andra gången. Förra gången var för ett år sedan, han var alltså ganska stor, men det gick inte alls och efter tre månader av ungefär det du beskriver (förutom att han var större så det gick att prata med honom om det på ett annat sätt än med en ettåring) och väldigt mycket vånda sa vi tillslut upp platsen. Det var det bästa vi gjort! Ett år senare började han själv säga att han ville börja igen, och nu har han "växt in i" det och det går bra. Att stanna hemma tills barnet själv är moget är ju inte möjligt för så många så det är inget bra råd.
Hur som helst, jag har sett många andra inskolningar under mina två. De flesta barn verkar gråta mycket de första veckorna. Det gör ont att se. Som någon annan skriver så tror jag att man som vuxen måste våga se och ta emot den smärtan, både sin egen och barnets, och påminna sig om att det inte är "farligt" att vara ledsen.
Förskollärare jag pratat med säger att det är jätteviktigt att man som förälder verkligen känner förtroende för personalen, och att man kan känna sig trygg i och vilja lämna sitt barn till dem. Något som jag själv har haft jättesvårt att känna, trots att jag tycker väldigt bra om personalen, men instinkten är ju att själv trösta sitt barn när det gråter efter en.
Jag hoppas att ni hittar en lösning som fungerar för er, eller att det vänder snart.
Elliot var nog ungefär lika gammal som Lykke när han började på förskolan, lite äldre eftersom han är född i december. Det gick i vågor det där med gråten men allra bäst kommer jag ihåg fröken Ida som sa var tydlig och säg hej då, vinka och gå. Alltså tveka inte. Sedan hade ju vi sådan himla tur med dagis. Fyra barn och fröken Ida de första åren. Litet, förutsägbart, jättetryggt. Det smittade ju av sig på både honom och på oss som föräldrar förstås. Sen började han i storbarnsgruppen lite senare än de vanligtvis ska och det var också en bra övergång.
Men det var ju så fantastiskt bra alltihop med förskolan. Utan den hade han aldrig gått på waldorfskola i dag. Det första dagiset vi fick plats på var rent ut sagt förfärligt. Vi var där på besök, och den förskoleläraren som jobbade den dagen var på katastrofalt dåligt humör. Jag minns att jag gick hem med Elliot och grät, hellre skulle vi leva på luft än att han skulle vara tvungen att börja där. Så ringde dagis han sen skulle komma att gå på och sa att det skulle finnas plats till hösten och ville vi komma på besök? Det var som två olika världar och det jag bäst kommer ihåg var känslan av att jajamensan, det här är människor som verkligen tycker om sina jobb. Det var din mamma vi träffade på det allra första besöket och tänk vilken oerhört stor roll hon och fröken Ida har spelat i Elliots liv :).
Lugna och tydliga hej då och ett stort förtroende för personalen, det är det enda jag kan komma på som hjälper. Hoppas att det blir bättre!
//Kicki
På mina barns förskola har man tillämpat kort inskolning och det har verkligen fungerat bra. Jag tyckte först att det verkade helt galet att inskolningen skulle vara över på tre dagar, men kanske är det enklare för barnet att förstå och acceptera att förskolan är en plats där föräldrarna inte ska vara, om de inte har så mycket tid med föräldrarna på själva förskolan? Mina barn var ledsna vid lämning inledningsvis men från förskolan var man alltid noga att ringa så snart gråten slutade, och det var ofta inte mer än några minuter efter att jag lämnat förskolan. Det var tryggt att veta att det var så kort tid de var ledsna och att de faktiskt hade roligt på förskolan resten av dagen! Men som andra redan konstaterat, det är ändå en förutsättning för att det ska fungera, att man som förälder känner förtroende för personalen. Känner att de tycker om barnen, vill dem väl och månar om att de ska ha det bra. Nu när båda mina barn slutat förskolan så är jag så glad över alla fina "fröknar" (manliga som kvinnliga) de haft under åren, som de tyckt så mycket om och som tyckt så mycket om mina barn - vilken ynnest! Lycka till! /Julia
Jag tipsar om någon annans tips: https://mariaklein.wordpress.com/2012/08/29/inskolningstips/
Nu låter det ju som att hon redan vet att ni ska gå innan ni ens är där, men annars att vara tydlig och förbereda, prata om det många gånger innan. Tillåta henne att vara ledsen över att ni går. Hm. Jag vet inte.
Jag har även läst petra kratz lindgrens tips (som någon tipsade om ovan) men tror det mer gäller större barn. Dock upplever jag själv med min 2 åring att om jag möter hans känslor så blir det inte lika djupa dippar för honom. Om han uttrycker att han saknar pappa tex. och jag då säger:pappa kommer imorgon - så blir han jätteledsen. Men om jag kommer ihåg att istället säga: Saknar du pappa? (Ja) Ja, jag förstår det! Det gör jag också. och ev prata lite mer om det. - Då blir det inte lika jobbigt. Ibland är det svårt att veta vad som möter känslan, men ibland funkar det :).
Hoppas det går bättre för er snart!
/Annan
Skicka en kommentar