Min stora lilla solunge

Det är så underbart att leva med en ettåring tycker jag. Bebistiden var ju helt underbar på sitt sätt men än så länge tycker jag att allt bara blir roligare och enklare. Eller det kommer förstås nya utmaningar hela tiden (hej ettårstrots, sammanbrott och en stark vilja!) men det går ju redan så smått att resonera med den lilla människan vilket känns helt fantastiskt. Hon stoppar inte allt i munnen längre, underbart! Hon kan sitta i långa stunder och leka med pärlor eller knappar. Fortfarande under tillsyn förstås, hon är absolut för liten för att själv ansvara för att komma ihåg att hon absolut, absolut inte får stoppa de små knapparna i munnen, men när jag påminner henne om vad som gäller så för hon sakta en knapp mot munnen, tittar på mig med sina kloka ögon och säger "nej, nej, nej" för att visa att hon har förstått.

Knappar gillar hon som sagt mycket, och tyger. Hon kan redan säga både tyg och duk (här cirkulerar ett gäng små virkade dukar till ett projekt för tillfället) och oräkneliga andra ord. Ett favoritord är "mysigt" eller "myyy!!!" som hon säger. Mjuka filtar och tyger är mysiga tycker hon. Det är så roligt att se hur man påverkar sitt barn. Jag älskar att spana efter vårblommor, vintergäck, snödroppar, krokusar. Det gör min lilla solunge också. Hon är så bra på att upptäcka dem, vinkar så fint och hälsar dem välkomna med sitt glada hej. Underbara, stora, lilla, djupt älskade hjärtegryn. ♥