Tack och tomater

Tack för all fin respons på förra inlägget! Jag förstår att många känner igen sig och ni är väldigt snälla och omtänksamma. Personligen känner jag inte att jag har behov av professionell samtalshjälp. Jag mår väldigt bra, är glad och njuter väldigt mycket av här och nu. De negativa tankarna finns med på ett hörn, jag förstår och accepterar dem, men de tar inte över, de är inget problem för mig. Men jag vill ändå lyfta dem för att jag känner att de finns och vet att de tar över betydligt mer för vissa.

Jag kan känna mig lite kluven kring hur jag ska skriva om min graviditet. Fortfarande känner jag att jag ganska starkt identifierar mig som ofrivilligt barnlös vilket jag ju också är och att skriva lättsamma inlägg om funderingar kring magstorlek eller barnvagn känns som att förminska det fantastiskt oerhörda miraklet att det växer ett barn i min mage. Det känns liksom inte helt rätt varken mot mig eller mot andra barnlösa kämpar. Samtidigt så är jag lyckligt gravid och ibland vill jag bara frossa i sånt som är enkelt och roligt och det måste jag såklart få göra. Så det blir nog lite sånt blandat med tyngre tankar som också känns viktiga.

Och apropå det så blir det nu ytterst lättsamma tankar om tomater och fina skålar:

Uppe på vår takterass i huset mognar tomaterna i massor just nu, underbart att kunna frossa i solmogna tomater och så doftar det ju så himla gott när man plockar dem.

Våra små pressglasskålar gillar jag jättemycket, perfekta till efterrätter eller morgonfil. Alla har olika färger och mönster, hopplockade från olika loppisar. Tyvärr sabbade jag nyss en fin rosa så nu får jag nog jaga upp en till. Det gör jag så gärna.

Tomaterna blev god kvällsmat igår tillsammans med avokado, mozzarella och vitlöksbröd. Mat som är både god, nyttig och vacker- bästa maten!