Plötsligt finns inte

I onsdags var vi på det stora rutinultraljudet. Den lilla trampade runt med de allra sötaste små fötter och försökte gripa efter sina små tår med de små händerna, tänk att man kan vara så vansinnigt gullig långt innan man är född! Allt såg så fint ut, från hjärtats kamrar till fingerlederna. Det känns så underbart så det finns nästan inte ord. Tänk att vi har fått komma hit, att vi är så oerhört lyckligt lottade.

Jag tänker ju mycket på alla som kämpar hårt för att få uppleva det här, alla som längtar så som vi har längtat, som önskar ett barn mer än något annat. Jag vill aldrig glömma de där åren av hopplöshet och sorg, jag hoppas innerligt att de är förbi, men jag vill komma ihåg hur hemskt det var. Något som stör mig lite är hur det oftast presenteras när någon blir gravid efter en lång period av barnlängtan. Som ett "plötsligt", plötsligt händer det, det gäller bara att aldrig ge upp, ni kände nog nånstans på er att det skulle gå till slut, ni visste det, eller hur? Eh... svar NEJ. Det visste vi inte, såklart hoppades vi och trodde, annars hade vi aldrig orkat, men att påstå att vi nånstans kände det på oss vore verkligen att förminska det helvete av ofrivillig barnlöshet som vi levt i och som väldigt många lever i idag. Man kan inte veta. Punkt slut.

Och jag skulle aldrig säga till någon att aldrig ge upp, ibland har man faktiskt inget val. Ens resurser kan ta slut, känslomässigt, fysiskt eller ekonomiskt. Att mena något annat är att ställa helt orimliga krav. Jag vet så många som har gett upp efter en lång och hård kamp för ett barn. Jag tänker att det kunde varit vi. Vi hade inte orkat eller kunnat kämpa i all oändlighet, alla har en gräns, man kan inte allt man vill. Vi har haft tur på så många olika sätt (en hel del otur också absolut, men också mycket tur). Vi vill det här så otroligt mycket båda två, vi har kunnat stötta varandra på ett väldigt bra sätt och därmed blivit starkare av kampen, jag har blivit gravid flera gånger och även om missfallen har varit alldeles fruktansvärt tunga så tror jag inte vi hade orkat utan de där graviditeterna. Vi fick andas i en liten sfär av hopp några gånger vilket hjälpte oss att hitta ny kraft. Och slutligen så har vi haft en helt osannolik tur genom att en fantastisk människa, en vän, velat och kunnat hjälpa oss ekonomiskt.

Slutligen, det där med plötsligt, plötsligt finns inte när man längtar så innerligt efter ett barn så att det är det enda man tänker på. Jag har mer eller mindre trott att jag varit gravid de flesta av de mer än 60 månader som vi försökte. Hoppet är ju det sista som överger en eller hur? Även om det hade skett ett mirakel och jag hade blivit gravid "naturligt" så hade det varit resultatet av att ha kämpat i många år och inte nåt som bara hände. Plötsligt finns inte i min värld.

Jag önskar att fler kunde inse vilket oerhört mirakel det är att liv kan uppstå och att liv och död inte är något vi kan råda över. Hur gärna vi än vill.