Julafton för en sån som jag

I förra veckan gjorde vi något som jag har längtat efter väldigt länge och nu äntligen vågade mig på, något som är rena drömmen för en som mig, som tycker barnkläder är något av det roligaste som finns, gärna lite äldre kläder och allra helst sånt som man har någon koppling till, till exempel vet vem som har haft eller gjort. Det var dags att åka till mina kära föräldrar och titta i lådorna med kläder som de sparat från när jag och mina systrar var små, hurra!

Vi plockade lite godbitar (ganska många!) och så får vi se vad som kommer till användning. Här är tre söta klänningar som min fina farmor sytt. De första två till min faster Marie-Gun på 50-talet och den med tillhörande byxa och mössa till min storasyster 1980.

Jag tycker detaljerna här är helt fantastiska. De här knapparna är ju helt vanliga fyrhålsknappar men det har verkligen aldrig slagit mig att man kan sy fast dem så här, så att själva stygnen blir nästan som ett litet blad eller en kvist. Fint.

Är så glad att mamma omsorgsfullt har skrivit små lappar till en del plagg, overallen med glada smileys på kunde vi till exempel se var från gammelfarmor Bobba. Hon hette egentligen Hildur så ingen aning om var det smeknamnet kom ifrån... Annars är mina favoriter på den här bilden tröjan till höger med blommor och den rödrandiga tröjan med röda byxor.

Lite blandat randigt och rutigt. Byxorna har mamma sytt, den rödrutiga skjortan tror jag hon har haft en likadan själv så det var kanske en mamma-dotter-matchning.

En pytteliten rosenknoppssöt klänning, ett förkläde med holländsk-inspirerat mönster, en skotskrutig kjol och coola ängelbrallor som jag har haft.

Bildbevis på det från fotoalbumet. I vårt kök strax före jul 1985.

Tomteoverall, raggsockor och småsmå vantar som världens bästa mamma har stickat och en väldigt liten stickad klänning som min älskade mormor har gjort.

Både mamma och mormor är/var ganska röda och blåa av sig. Min mammas moster Anna, även kallad maskrosmormor var mer gul, som jag. Det är hon som har stickat det lite mörkare gula setet på bilden. Varken mormor, farmor, gammelfarmor eller maskrosmormor lever idag och för mig känns det väldigt fint att de får leva kvar i sina hantverk. Att det de en gång har sytt och stickat förhoppningsvis får värma mitt lilla barn.

Och slutligen fick vi också med oss lite söta små skor, träskor, snörskor, "helt vanliga gymnastiskskor" och sandaler.

Väldigt glad över alla de här fina sakerna och överlycklig över den lilla som sprattlar i min mage. En vecka kvar till rutinultraljudet nu, vill ni så får ni gärna hålla tummarna för att allt ser bra ut. Jag kommer nog att vara väldigt rädd att den här underbara sagan ska ta slut. Men jag tror på att den ska fortsätta.