Ivf och förlossningsdepressioner

Det finns två parallella tankespår i våra huvuden. Det visade sig att vi båda känner likadant, å ena sidan så är vi så vansinnigt lyckliga och ser så himla mycket fram emot att bli föräldrar i januari. Vi funderar på hur det kommer att bli, klappar magen, klurar på namn, köper fina små barnkläder på loppis utan att känna att vi gör nåt förbjudet. Vi får nu, det ska gå bra nu. Det känns som flera ton har lyfts från mitt sinne och jag känner mig gladare än jag gjort på flera år. Jag har blivit påmind om att det är så här livet kan vara, så enkelt, så underbart. Det är så här glad jag kan vara. Jag är verkligen lycklig och njuter väldigt mycket av att vara gravid.

Men å andra sidan, så finns det någonstans en gnagande känsla av att vi ju egentligen vet att det här inte är för oss. Vi är inte såna som har tur när det gäller att få barn, det kommer ju ett missfall, vi vet ju det, all vår erfarenhet säger oss det. För att vara tydlig: så vitt vi vet så är allt bra och jag tror faktiskt att det kommer att fortsätta vara det, men det är inte helt enkelt att våga tro när man blivit bränd så många gånger. Tänk er en gemenskap, en värld, en klubb, en fest som ni mer än allt annat vill få vara med i. Gång på gång försöker ni, gång på gång står en elak mobbare i dörren och knuffar bort er. Större delen av världens befolkning får vara med. Men inte du. Plötsligt en dag frågar mobbaren om du vill vara med. Överlycklig tar du på dig din finaste klänning och dansar gatan fram, äntligen! Äntligen! I dörren står mobbaren med ett hånfullt leende: "Trodde du jag menade allvar eller?" Tårarna trillar tunga på din finaste klänning när du går tillbaka igen, du hör skratten, du ser ljuset och glädjen där inifrån, men du får inte vara med. De flesta får vara med, men inte du.

När det här har hänt ett antal gånger och mobbaren plötsligt på riktigt släpper in dig så är det svårt att vara på festen utan att känna det hånfulla leendet i nacken, känna att du egentligen inte hör hemma där. Svårt att vara trygg och inte hela tiden rädd att mobbaren ska dra ner byxorna på dig och sen slänga ut dig i kylan igen.

Jag har förstått att det finns ett samband mellan ivf och förlossningsdepressioner. Kanske inte så konstigt tänker jag. Man har längtat länge, har kanske många tunga upplevelser i bagaget, upplevelser som ofta inte hunnit bearbetas ordentligt för att man hela tiden kämpar vidare med nya försök, vilket man måste för att komma ur sin situation. Man har skyhöga förväntningar och framför allt har omgivningen skyhöga förväntningar på att man ska vara så himla glad nu när man fått allt man önskat. Och så är bebistiden förstås lika jobbig som för vem som helst. Det finns väl alltid en viss förväntan på nyblivna föräldrar att de ska vara lyckliga i sin fantastiska bebisbubbla, men den är säkerligen större på dem som kämpat hårt och längtat länge. Dessutom så ska man själv våga tro. Tro att det ska gå bra, tro att man får behålla sitt lilla barn, våga tro och våga älska. Jag har stött på många som kämpat länge, som till slut blivit gravida och sen gått hela graviditeten utan att vare sig kunna njuta eller tro. Det är inte enkelt, absolut inte, men jag vägrar låta oron förstöra min graviditet. Jag tar varje sekund jag kan till att njuta, ju mer jag lyckas, desto mer sprider sig det positiva. Känslan av att allt är bra, att jag har rätt till det här lika mycket som någon annan. Det är inte enkelt, men viktigt.