Men den kommer inte.
Och nu är våra försök slut. Jag vet inte hur vi ska gå vidare. Nu kommer jag att få många tips om adoption så jag svarar direkt, vi skulle gärna adoptera och kommer troligen försöka, men det är inte stor chans att lyckas med det. Jag har läst att det går tre par adoptivföräldrar på varje adoptivbarn. Ca 30% chans att lyckas med det alltså. När ingen av oss har fast heltidsjobb är chanserna betydligt mindre.
Jag har fått så många kommentarer och mail från fina människor, stort tack till er, det betyder oerhört mycket. Nu efterlyser jag någon som fått adoptera utan fast anställning om det finns någon sådan och någon som velat ha barn med tvingats acceptera att leva utan. Någon som vill maila mig om det? Jag skulle behöva ditt stöd och dina tankar.
47 kommentarer:
Nej...
Jag vet inte om jag någonsin har kommenterar här, men hittade hit för många år sedan när jag nyss hade börjat sy och tyckte det du gjorde var så fint och det kändes som att du var en så härlig och varm person så jag har liksom stannat kvar och hängt i kulisserna.
Det du så modigt och klokt skrivit om den senaste tiden har berört mig mycket och det är ofta jag kommit mig för med att tänka på det du satt ord på.
Jag tänkte på dig och er en kväll för inte alls många dagar sedan, när jag låg och snurrade i min säng och sömnen inte kunde infinna sig.
Hur du inte hade sagt något om senaste försöket. Och hur jag hoppades så innerligt att det berodde på att det hade gått vägen denna gång.
Men det hade det alltså inte och allt jag känner är just: Nej! Så här skulle det ju inte bli!
// Linda
Klem..
Klem..
Men nej. Vad ledsen jag blir för er skull! Det är så fruktansvärt orättvist det här med barn, att vissa får dem så lätt fast de inte förmår ta hand om dem och andra som verkligen önskar sig, inte får några.
Jag fortsätter ändå att hoppas och tro att ni kommer att bli föräldrar, på det ena eller andra sättet. Tankar och kramar till er båda!
Åh. Svårt att finna ord. Jag hoppas av hela mitt hjärta att ni lyckas adoptera. Utan att känna er irl tror jag att ni skulle vara underbara föräldrar med eller utan fast jobb (är det alltså verkligen nåt de lägger så stor vikt vid?!) Kämpa vidare. Stor stor kram!
Jag har också tänkt på er då och då, men vad hjälper det.....
Önskar er all styrka att orka gå vidare.
Jag har tänkt på dig då och då de senaste veckorna, och kikat lite extra efter ett inlägg. Har hoppats och hållt tummarna! Blir riktigt ledsen över att läsa detta :-(
Önskar så att det kommer ett litet barn till er!
Skickar en massa kramar ♥
:(
Jag känner flera som har varit i er situation och som mot alla odds har fått biologiska barn, så jag tror inte att detta är definitivt. Verkligen inte!
Det är som det är och det blir som det blir och oftast blir det ruskigt bra på något sätt. Men nu är nu, och nu är det inte helt lätt... Ja, vad ska man säga...? Det finns mycket bra ändå...
Ta hand om er! Kramar!
Följer din blogg sen en tid tillbaka och instämmer i första kommentaren om att du verkar vara en sån fin och varm person, och modig som delar med dig av detta svåra.
Önskar er all lycka och hoppas hoppas det funkar med adoption för ett barn skulle få det så bra hos er känns det som. Kramar <3
Huff så urettferdig.. Jeg blir ordløs.
Ta vare på hverandre..
Klem.. <3
Kram!!!
:-( Jag hittar inga ord... Kram!!
Ja, vad säger man.. Det är verkligen starkt av dig att du delar med dig av detta,. Och jag hoppas innerligt att ni en dag får ert efterlängtade barn, på ett sätt eller annat..
<3
Ledsamt! Hoppas att ni finner en väg ur sorgen jag antar finns där.
Ibland suger verkligen tillvaron. Många kramar från Dalby/Kicki
Finner inga bra ord :-(. Kram!!
Jag är så ledsen för eran skull! Men hoppas även...! Jag ska be för er att ni ska få vara lyckliga tillsammans! För jag vet att i dessa situationer kan man få kämpa oerhört även med relationen! Kram
Kram.
Jag vet en som adopterat som ensamstående iallafall.
Hur är det med fosterhem? jag vet att det inte är samma sak, men man får iallafall umgås och vara något för ett barn.
Åh stackars er! tyvärr har jag inga tips att ge vad gäller adoption. Men jag undrar lite hur och vilken diagnos ni har fått? Jag själv fick hjälp att få sonen. Vi behövde inte gå så långt som IVF men insemination. Jag hade för högt FSH-värde och var på väg in i ett för tidigt klimakterium och hade antagligen därför svårt att få barn, dessutom kom inte springarna igenom "slemet" vid ÄL, därav insemination för att komma förbi passagen. Vi fick sonen och trodde inte vi kunde få barn på naturlig/egen väg men när sonen var 8 mån så började en lite flicka gro i magen på mig. Sonen är nu snart 2,5 år och dottern snart 1 år. En kompis till mig lyckades på sista IVF och blev sedan spontant gravid med nr 2. Det jag vill säga med det här är, GE inte upp era egna försök! Det kanske funkar helt plötsligt (ja nu vet jag ju inte anledningen till IVF) men det behöver inte vara omöjligt, varken med ett biologisk barn eller adoption! Jag håller tummarna för er att något av era försök ska gå vägen!! Hoppas på att er historia blir en liten solskenshistoria <3 MÅNGA kramar
Åh vad jag lider med er... är så ledsen för er skull . Hoppas att ni ändå på något vis får bli föräldrar en vacker dag. Mirakel sker faktiskt även i denna annars så gråa och trista värld.
Och även om vi inte gått igenom samma resa som er så krävdes det för oss fem år av försök innan en bebis bosatte sig i min mage. Och det helt av sig självt för vi "vågade" inte söka hjälp. Var helt enkelt för rädd för vad svaret skulle bli på alla undersökningar osv.
Jag ska fortsätta hålla mina tummar för er! Stor kram!!!
Åh vad jag lider med er... är så ledsen för er skull . Hoppas att ni ändå på något vis får bli föräldrar en vacker dag. Mirakel sker faktiskt även i denna annars så gråa och trista värld.
Och även om vi inte gått igenom samma resa som er så krävdes det för oss fem år av försök innan en bebis bosatte sig i min mage. Och det helt av sig självt för vi "vågade" inte söka hjälp. Var helt enkelt för rädd för vad svaret skulle bli på alla undersökningar osv.
Jag ska fortsätta hålla mina tummar för er! Stor kram!!!
KRAM<3
Att livet ska vara så orättvist ibland... <3
Mina tankar går till er <3
Stor kram till er! Blev verkligen ledsen när jag läste inlägget, jag hade verkligen hoppats! Vet inte om du minns en kommentar jag skrev för länge sen, sen om min kompis som försökte med IVF i fem eller sju år. Sen gick de tillbaka till ett första nedfryst ägg och ... det funkade! Sen kom två till barn inom tre år. Helt utan hjälp utifrån. Så jag håller med ovanstående talare - ge inte upp! OM du vill kan du få hennes mail, OM du vill prata med någon som gått igenom det ni gör. Hör bara av dig då! Kram! ❤
Stor KRAM! <3
NEJ!!!! tårarna rinner, tänker på er. Håller alla tummar jag har. Stor kram till er <3
Skickar här en kram ♥!
:'-( <3
;( jag skickar en kram från det innersta av mitt hjärta <3 Det var ju inte så här det skulle bli!
Har följt din berättelse om era försök, men inte kommenterat just det tidigare. Blir så oerhört ledsen för er skull! Har inga bra råd att komma med så jag låter bli att försöka. Tänker på er och hoppas av hela mitt hjärta att ni på något sätt får bli föräldrar.
En stor kram! Jag blir också väldigt ledsen för er skull! Jag har väntat på inlägget men inte ett svar på detta sätt. Hoppas ni snart kan känna lycka igen och med mod se framåt. Du är en väldigt speciell person som delar med dig så fint på din finfina blogg!
Underbara, fina människor, tack för er omtanke!
Tyg och otyg, ja det är så frustrerande.
Sofia, vad jag har hört så är det det, men jag vet inte säkert.
HHJaJa, visst finns det mycket fint och det är jag väldigt tacksam över.
Annan, jo fosterhem är ju också ett alternativ, men känns som om det är lättare om man kanske har nåt barn. Att som barnlös och längtande ta hand om ett barn som man vet kan tas ifrån en när som helst känns väldigt hårt...
Hulda, vi har inte gett upp, långt ifrån. Jag har blockerade äggledare och dessutom ingen ägglossning (pga PCOs) så att det skulle ske naturligt är nog inte mycket att hoppas på. Eller omöjligt enligt läkarna, men mirakel kan ju ske. Dock är våra problem sådana att ivf borde funka perfekt. Dessutom botas PCOs ofta om man blir gravid, därför blir många gravida naturligt när de fått ett barn mha ivf. Men ja, då ska man ju bli gravid...
Än en gång, stort tack för era kommentarer! Ni värmer våra hjärtan.
Detta var ledsamt att höra. Har följt dig/er ett tag och önskat att det skulle gå vägen. Vill gärna hjälpa, men kan inget om adoption. Många kramar och lycko önskningar om att ni hittar en fin väg frammåt.
Åh! Jag hoppades för er skull men nu blev jag ledsen för er skull.
Kram kram kram @-}--
Jag beklagar verkligen att försöket inte lyckades. Jag vet hur det känns – jag har gjort inte mindre än elva (!) IVF:er som ensamstående, utan att lyckas vara gravid längre än till vecka 12. Jag har kommenterat här en gång tidigare, i fjol var det nog. Sedan dess har det hänt en del spännande saker. Precis när jag förstått att mitt elfte och absolut sista försök misslyckats fick jag frågan om jag ville vara avlastningshem åt ett syskonpar, två och fyra år gamla, vars mamma är svårt sjuk. De bor nu hos mig på helgerna, och sannolikt (men inte helt säkert, det här är en krånglig historia) så kommer de att få bo hos mig permanent så småningom, som familjehemsplacerade. Det är en enorm lycka att äntligen få ta hand om ett par barn. Så mitt råd till er är att läsa på lite om familjehem och överväga det om inget annat fungerar. Här finns fin inspiration: http://matalskaren.taffel.se/2011/08/09/tio-fingrar-tio-tar/
Kramar Sara
ansök om att få bli familjehem! jag är farmor åt en ljuvlig liten tjej,som vi har haft i 4år nu, kom när hon var 2år!Lycka till/Marit
Jag och min syster hade en överenskommelse. Om en av oss inte kunde bli gravid skulle den andra, förutsatt att det fanns ägg men det visste vi båda att vi hade och att det inte var spermierna hos ens partner som var dåliga, "låna ut" sin livmoder till den andra om det kunde hjälpa och göra att det faktiskt blev ett litet barn. Vi hade båda två en stor barnlängtan så vi visste ju precis hur den andra kände. Det kanske låter extremt för vissa och det förutsätter vissa uppoffringar och mycket kärlek. Och förstås att man har en syster.
Jag tänker på er och sänder livskraft, mod och förtröstan.
Ulrika
Lyssna på Klara Zimmergrens sommarprogram: http://sverigesradio.se/sida/gruppsida.aspx?programid=2071&grupp=7164&artikel=5127732&sida=4
Jag tyckte det var väldigt bra och fint. Sorgligt men kanske kan ge någonslags tröst...
Jeg tenker på dere, og håper at det en dag kommer en heldig engel som får dere som foreldre <3
Blev jätteledsen när jag läste att ert sista försök misslyckades. Så tråkigt och så svårt att hitta styrkan att gå vidare i livet och ändå se andra glädjeämnen.
Jag har skrivit förut här. Jag har inga barn. Det är ofrivilligt men jag har aldrig träffat någon man som vill ha barn med mig. Man kan ju undra vad det är för fel på mig då... Nu är jag 47 år och mitt tåg har för länge sedan lämnat stationen och jag är inte med. Om jag grubblar blir jag helt sänkt och fruktansvärt ledsen. Jag har fyra syskon som alla har minst 2 barn och jag känner mig stundom mycket ensam som inte ens har en man. Men... Förra sommaren köpte jag mig en hund. Helt oplanerat. Hon ska absolut inte likställas med ett barn men du undrade hur vi ofrivilligt barnlösa hittar ljuset i våra liv ändå och hon är mitt ljus. Hon är min oro, min glädje, min kärlek och min bästa vän. Men visst, när tankarna tränger på så blir jag fortfarande ledsen över att jag inte har några barn, varken egna eller adopterade. Även om jag har fast jobb, bra inkomst, egen lägenhet och inga skulder så betyder inte det att möjligheten att skaffa barn är lättare. För jag är ensamstående. Nu är det nog lättare men för 20 år sedan var det otänkbart.
Jag beundrar er båda för den tid och alla dom känslor och förhoppningar ni lägger ner vid varje IVF och att ni båda orkar komma igen och igen och igen. Och att ni inte tvivlar på varandra utan fortsätter att hålla ihop. Känns som om ni kan övervinna vad som helst. Jag hoppas att det löser sig, som så många andra, men jag vill också säga att även om man är ofrivilligt barnlös så är det inte en nattsvart värld man lever i - det finns absolut många ljuspunkter. Det gäller nog bara att se dom och ta vara på dom.
Kram
Hej!
Ramlade in här med FB hjälp...gillar också att sy men inte av retrotyger. Jag har adopterat och har nu en son som 6 år. Jag var på ett adoptionsmöte för nån vecka sen och där berättade de att det går lätt att adoptera barn med något lite fel från Kina. INGEN väntetid, bara att skicka sina papper och runt 6 månader innan man får barnbesked. Tappa inte modet utan se till att ni blir utredda av soc omedelbart. Sen går det fort- ibland lite för fort säger vissa ;)! Stor kram från södra Svergie och Eva
Vet flera som adopterat utan att ha fast anställning! Ring er kommun och hör med familjerätten där vad som gäller för medgivande för adoption. Om ni får ett medgivande så har olika länder olika krav.. men det finns säkert en väg. Måste "utan fast anställning" vara för alltid? Kan man tänka sig att en av er skaffar en fast anställning - om det nu visar sig vara kravet? Det är ju ett ganska lätt pris att betala för att få ett efterlängtat eget litet barn.
Jag förstår att familjehem inte kan likställas med egna biologiska barn eller egna adopterade barn. Familjehemsplacerade barn är ju någon annans rent juridiskt medan adoption eller biologiskt barn är definitivt för all framtid. All lycka till er!
Fina ni, ser att det fortfarande trillar in kommentarer här, stort tack för det!
Sara och Marit, tack för tipset. Jag förstår att det är fint och värdefullt att vara familjehem men nu känns det alldeles för smärtsamt att tänka sig att ta hand om ett barn som man kanske måste lämna ifrån sig och som man dessutom kanske inte vet om det blir väl omhändertaget. Men skulle alla andra vägar vara stängda så är det ju något att fundera på. Fint att höra om era positiva erfarenheter.
Ulrika, fint! Det diskuteras ju nu om surrogatmödraskap ska tillåtas i Sverige, jag håller tummarna för det!
Tuvilda, jag håller med, det är fint, har skrivit lite om det tidigare.
Anonym 10.23, styrka och kärlek till dig! Jag är oerhört väl medveten om att jag är lyckligt lottad som har min Jonas. Jag tänker på det varje dag. Fint att du ser ljuspunkterna och att du har din fina vän!
Eva, jag mailar dig!
Anonym 22.29, "ett lätt pris" ? Säg det till en välutbildad 33-åring som kämpat hela sitt vuxna liv för ett fast jobb. Arbetslöshet/projektanställningar/vikariat/osv är INTE ett val jag lovar. Men tack för lyckönskningarna!
Hej där,
Fångades av den fina artikeln om dig i gårdagens HD. Blev nyfiken och positivt överraskad över att du skriver en blogg om din barnlängtan - för jag är övertygad om att den är till glädje för många. Jag har också befunnit mig där och längtat efter graviditeten som aldrig kom. IVF var aldrig ett alternativ för oss trots att sjukvården gärna ville presentera det som det naturliga och sjävklara valet. Det var det aldrig för oss. Jag och min man ville adoptera, vilket jag är så glad för. Det kändes aldrig särskilt viktigt för oss att få biologiska barn - vi ville ha barn och visste att vi skulle älska de barn vi fick. I dag har vi de finaste barn - en kille och en tjej. Låter alltid konstigt att säga adopterade för det tänker jag inte på, de är ju mina barn. De växte inte i min mage men de växte i mitt hjärta vilket är lika starkt som vilken graviditet som helst. Jag kan varmt rekommendera er adoption som en väg att bli föräldrar. Vet att många inom sjukvården gärna vill att man ska gå IVF-svängen och dessutom gärna problematiserar hur det kan vara att ha adopterade barn, något som känns både gammalmodigt och verkar vara brist på kunskap. Idag vet jag att det tar flera år att adoptera och därför skulle jag om jag var er ställa mig i kö, även om ni inte har fasta jobb i dag så får ni det troligtvis framöver. Med tanke på er unga ålder finns det goda chanser för er att adoptera även om det kan ta lite tid. Det är ett mycket speciellt och unikt sätt att bli föräldrar.
Det finns facebook-grupper för adopterade familjer som du kan vända dig till och ställa frågor.
Det finns även flera olika föreningar t ex adoptionscentrum för att ställa frågor och få hjälp. Jag önskar dig ett varmt lycka till.
Jessica
Tråkigt,men ge inte upp.Fick inga barn,det var min högsta önskan på jorden.Fick iallafall jobba med små nyfödda bebisar i 20 år.Idag saknar jag inte barn.Skaffade mig en katt,kan väl inte jämföras med barn egentligen.Men han är min egen bebis,så kelen och mysig.Mvh Aylin!
Hej,
Vill bara säga lycka till.
Var i er situation under flera år med misslyckade IVF:er. Det som höll modet uppe var vetskapen om att adoption fanns om det inte skulle fungera.
Vi gick adoptionskurserna parallellt med den sista IVF:en (en mental förberedelse på att det inte skulle fungera) och träffade då "icke-ansällda" som fick adoptera.
Mycket kan ju ha förändrats sen dess (10 år sedan) men kolla i alla fall med Adoptionscentrum.
Lycka till!
Hej!
Jag ramlade in här av en slump med blev fångad direkt av din berättelse. Jag sitter framför jobbdatorn och tårarna trillar, jag känner verkligen med er och för er, och jag känner så väl igen mej i beskrivningen av känslorna. Vi var ofrivilligt barnlösa i 2,5 år, jag har också PCOs. Vi gjorde fyra försök med tabletter och fyra med sprutor innan vi fick remiss för IVF. I uppehållet över sommaren innan vi fick komma till IVF-kliniken bestämde vi oss för att leva precis som vi ville. Äta allt vi ville, träna, och göra allt sånt där som varit förbjudet innan. När vi sen skulle få börja på vårt IVF-försök var jag redan gravid! Ingen fattar hur det gått till, men nu är jag i V.32, så jag vågar inte riktigt ropa hej än.
Jag vet att detta förmodligen inte hjälper dej det allra minsta, men mirakel händer, det var nog mest det jag ville säga.
Och fortsätt kämpa!
Vad jag förstår är ni bra på att ta hand om varandra, fortsätt med det! Det är en väldig lycka att vara två i en familj också!
Skicka en kommentar