Det har vi gjort ganska länge, är i 40:e månaden nu. Nej inte veckan, månaden. Som de flesta graviditeter har vår väntan varit full av längtan, oro, hopp, drömmar, hormonsvängningar, illamående, otaliga undersökningar och läkarbesök, smärta... Bara det att vi inte har känt några sparkar och inte fått några underbara, gryniga ultraljudsbilder. Nej, för efter 40 månader har jag fortfarande inte ens ett embryo i magen. Vi har just gjort vår fjärde IVF och det gick inte. Den här gången. Heller.
"Varför berättar hon det här?" kanske ni tänker. "Är det inte lite för privat? Man måste ju inte berätta allt!" Nej man måste ju inte, men man får om man vill, eller hur? Och jag vill för jag tycker att det fortfarande är alldeles för mycket hyschpysch och tabun kring ofrivillig barnlöshet. Vi är så oerhört många som lider av det och väldigt många i tysthet och ensamhet. Ofrivillig barnlöshet är fruktansvärt tungt, men det blir ju inte bättre av att vi inte pratar om det. Tungt, men inget ovanligt, inget konstigt, inget att skämmas för.
Kan jag vara någon slags stöd för någon, öka förståelsen lite eller bara få någon att känna sig lite mindre ensam så gör jag det mer än gärna. Så har du frågor om barnlängtan eller IVF, praktiska eller känslomässiga, personliga eller allmänna så finns jag här.
48 kommentarer:
Kärlek Kärlek Kram
Du har rätt det är mycket hysch pysch .. om mycket här i livet. Jag håller mina tummar för er , jag har vänner som gått igenom samma sak som ni , ge inte upp :)
Det är nog bara bra att du berättar. Utan att känna dig har jag ändå misstänkt det, bara genom att läsa din blogg. Konstigt. Nåväl, ni kommer att bli föräldrar till underbara ungar förr eller senare, på något bra sätt. Man får väl försöka njuta av det man har medan man väntar på något annat. Kram!
Tack fina ni!
Helene, Kärlek tillbaka!
Libe, tack, vi ger inte upp.
HH JaJa, ja vi har tidigt varit väldigt öppna inför alla omkring oss, bara skönt tycker jag. Misstänker att vissa smarta människor har förstått även genom bloggen. Och ja förhoppningsvis fast det är ju tyvärr inget man kan ta för givet. Det finns ju ingen garanti för det. Det enda man kan göra är hoppas, önska, kämpa på och njuta allt man kan mellan varven. Det gör vi. Kram tillbaka!
Jag har också läst det mellan raderna så att säga. Starkt av dig att skriva såhär öppet om det, tycker jag, men du har ju helt rätt i att inget egentligen blir bättre eller lättare för att man håller tyst om det, kanske snarare tvärtom.
Ni framstår som så fina och kärleksfulla och jag hoppas verkligen att ni så småningom, på något sätt, ska få bli föräldrar!
Tack för att du delar med dig.
Kjære dere, stå på! Ikke fortvil, en dag får dere deres barn, på den ene eller andre måten.
Jeg syns du er tøff som er åpen om dette, og det er viktig!
Den aller korteste "novellen" jeg noensinne har lest, glemmer jeg aldri. Den lyder:
"Barnløse. Mer for hvert år som går."
Den rommer all den lengselen du beskriver, etter 40 måneders svangskap av drømmen om barn.
Lykke til! Solstrålen deres kommer, hold ut.
Klem fra en ukjent, men medfølende, mor.
Tack för ditt inlägg och stor kram till er båda!
Jag hoppas att det går bra för er och jag tror att öppenhet är bra, men upp till var och en, beroende på hur det påverkar en.
Kramar! Har också funderat och läst mellan raderna.
Jobbigt att vänta men en dag händer det! Min syster fick veta att hon hade ca 10% chans att ivf skulle fungera pga för många cystor i livmodern, nu har hon 2 barn!
Önskar er lycka ock kärlek! En dag kommer ni bli fantastiska föräldrar!
älskade vännerna. fy vad livet är orättvist. jag tänker så på er hoppas och önskar. och längtar, jag med!
varmaste kramen till er båda.
Jag håller med dig om att det är alldeles för lite prat om det!! Har många vänner som gått igenom det..
Stor kram till er och hoppas att det löser sig för er på ett eller annat sätt!!!
KRAM
Vad fint att du delar med dig. Jag tänker i många sammanhang på vad en kurator sa en gång - Även om det inte blir som man har tänkt sig, så kan det bli bra ändå. Säkert var det inte så här ni hade tänkt er processen att få barn, men hur det än slutar så kan det bli bra ändå. Jag önskar er all lycka! Kram från Julia (som brukar läsa din blogg)
Jag lider med er! Vi försökte få barn i fem år och en dag lyckades vi, bara sådär. Utan någon hjälp, så ge inte upp! Vi har nu en liten bebis hos oss och jag önskar av hela mitt hjärta att ni också får ha det hos er en vacker dag :-) Stor kram och massa styrka till er!
Det är skit. Jag vet.
Hoppas det löser sig för er!!!
(och för mig...)
Tack för att du delade med dig!
Åh, jag vet inte hur jag ska formulera mig i skrift utan att det låter fel. Jag vill bara skicka en stor kram till genom bloggen!
När jag såg rubriken tänkte jag JAAA, vad roligt!! Men när jag läste vidare så fastnade glädjen i halsen. Livet är svårt ibland men det kan vända!!!!
Vad fint att våga dela med sig. Stor kram till er.
Så tungt och jobbigt för er!
Jag har tänkt tanken att det kanske kunde vara så.
Modigt och starkt av dig att berätta för oss som inte känner er.
Styrker säkert många i samma situation.
Jag hoppas ni får barn på ett eller annat sätt någon gång!
Kram!
Tänkte först som Matiato skrev, tills jag såg 40:e månaden :/
Jag hoppas att ni till främsta del lever för varandra. Det är ju lätt att tappa bort varandra när man försöker och längtar. Så ta hand om er, ni verkar så gulliga och jag håller tummarna för att ni ska få ert efterlängtade barn.
All ære til deg!
Håper det sitter tilslutt! Klem
Alle varme tanker til dere.
Det er mange av oss. Det er jo en veldig mager trøst, men det er godt å høre at det er noen (som du) som tør å være åpen om det. Personlig er det alt for sårt for meg å prate om det i stor grad. Jeg tror det er lettere å prate om dette etter at man har fått barn. Da kan det komme fram at de har prøvd i fem år, osv. Vi har prøvd i over tre år, men har ikke begynt på IVF eller lignende. Jeg har begynt på noe medisin som skal få systemet i gang, og det vil jo vise seg om fungerer.
Blir du også provosert når du ser tv-programmer om folk som ikke skjønte at de var gravide før de fødte på do, eller de som var uheldige etter en tur på byen? Eller de som ikke bryr seg om barna sine? Det er så tilfeldig og så utrolig urettferdig.
Tenker dere på å adoptere?
Hvor mange IVF-forsøk får man i Sverige? Tenker du å være mer åpen om det her inne på bloggen?
Takk igjen for at du er åpen om det!
Kram!
Vilken fantastisk förmåga du har att förmedla dig i skrift...också. I färg, form och bild visste jag ju förut. Varma tankar till er. Kram
Vad jobbigt det måste vara för er! Jag har också nära och kära som kämpar med samma sak. Jag tror att det löser sig för er så småningom att ni kommer att få ett barn på något sätt! Ta hand om varandra! Kram
Fina du! Jag har förstått tidigare. Jag vill berätta om min kompis Sanna och hennes man som försökte med ivf under flera år. Många försök. Jag är full av beundran att de orkade. Men så plötsligt! De var gravida! De fick lilla Signe! Hon är tre och ett halvt år nu. Och har redan två småsystrar! Som kommit till helt utan hjälp från någon annan än mamman och pappan! När jag tänker på det så tänker jag att ingenting är omöjligt och att man inte ska ge upp. Plötsligt händer det! Stora kramar till er!
Åh... Jag vet inte vad jag ska skriva - jag önskar bara att det löser sig för er på bästa sätt!! Kram!
Jag har tänkt precis som dig, att det inte pratas om barnlöshet. Tycker det är superbra av dig att berätta! Jag planerar själv att berätta en liknande historia på min blogg snart. Så kika gärna in sen :-)
Säger bara att jag vet. O så skickar jag massa kärlek och säger: ge inte upp! ♥♥♥
Heja dig! O heja er!
Hej, har också läst lite mellan raderna och blev så glad när jag först såg rubriken... Känner er inte men ni verkar vara så levnadsglada och kärleksfulla! Kämpa på och så hoppas jag att ni får det ni önskar så starkt snart!
Varma tankar till er bägge från Tina
Jeg håper inderlig det blir deres tur snart! For en utrolig slitsom tid å gå slik å vente i uvisse. Selv hadde jeg to spontanaborter før vi fikk vår Anton og den siste av disse var spesielt tøff. Jeg kan ikke si jeg vet hvordan du har det men jeg husker godt tiden vi ventet og fryktet at lille babyen vår sitt hjerte sluttet å slå. Utrolig slitsom tid. Heldigvis gikk det bra tredje gangen og jeg håper inderlig dere får lov å bli foreldre snart.
Vad tufft för er och vad starkt det är att läsa om er längtan. Jag tror liksom du att man behöver prata mer öppet om detta. Den sexualundervisning som bedrivs i skolan handlar ju också så mycket om att INTE bli gravid att det är svårt att första att det kan vara svårt att bli gravid.
Önskar er all lycka i framtiden och att er längtan blir uppfylld.
/bloggläsare
Du er utrolig tøff i en sikkert veldig tung tid. Så fint for andre å vite hvordan det egentlig er.
Ønsker dere styrke til å møte hver dag som er fylt av sorg over situasjonen og kraft til å leve best mulig i de mulighetene dere har. Håper det løser seg på en eller annen måte!
Det er nok mange barn som kunne fått det veldig mye bedre hos dere. Livet er virkelig urettferdig!
Du setter ting i perspektiv med å skrive åpent om det. Våre utfordringer som foreldre blir så trivielle og små når man tenker at det finnes flere som gladelig hadde gått i våre sko.
Lykke til videre!
Mvh Elisabeth
Ett stort tack för att du har förmågan, orken och klokheten att skriva om detta!!
Flera av oss har förstått detta mellan raderna i din blogg. Antagligen är det lätt att läsa in och förstå just för att många upplever samma barnlängtan nu - eller har varit precis där tidigare i livet.
Det är lätt att bli näst intill fixerad vid hela den här processen när man är mitt uppe i den - stora och slitsamma svängar å slängar mellan förhoppning och önskan, förtvivlan och sorg. Det tär enormt på ork och energi!!
Vet inte alls hur ni har funderat - men glöm inte att överväga alternativen - ett biologiskt barn i all ära men det viktigaste när man längtar barn är inte biologin utan barnet!!
Om in inte redan har börjat tänka på det - så glöm inte alternativen embryoadoption, donation (ägg och/eller spermier), barnadoption.
Det blir så lätt att man bara pratar barn, ser barn, tänker, känner och näst intill andas barn - man slutar se de andra alternativen som innebär ett liv utan barn, man tror att ALLT står och faller med barn. Kanske känns det som ett alltför smärtsamt alternativ där ni är just nu - men glöm inte att se det altenativet oxå - så ni inte sliter sönder er fina relation i ett evighetslångt barnaförsökande.
Med risk för att låta alltför clichéartad så är livet fyllt av många prövningar och våndor - vissa tyvärr mer smärtsamma än andra - men när man har förmågan att se, känna och bearbeta den så blir det bra i slutet - även om det kostar mycket att komma dit.
Om man som du har förmågan att "få ur sig" det man känner och upplever på ett så finstämt och brilijant sätt som du har visat i det här inlägget så är jag övertygad om att det kommer att ordna sig mycket bra för er så småningom - för något som också går att läsa mellan raderna i din blogg är er fina relation och kärlek till varandra:)
Massor av lycka till!
Lena
Fint att du delar med dig
Massor med kramar till er!
Har flera i min närhet som har gått igenom eller går igenom det ni går igenom. Önskar er all lycka till!
Följer din fina blogg och har faktiskt tänkt att det kunde vara just så här! Tycker att du är stark som skriver! Det är en sak som så många tar för givet! Jag är själv ett väldigt efterlängtat barn! Mina föräldrar väntade på mig i sju år!Då var det defenitivt inget man pratade om! Skickar alla styrkekramar till er! Om ber gärna för er om det skulle vara okej?!
Är helt övertygad om att ni kommer att bli föräldrar till världens bästa barn!
Starkt av dig att berätta.
Stor kram till dig och din man.
Jag blev också sådär glad först när jag läste rubriken, för jag är också en av dom som misstänkt att det har handlat om ofrivillig barnlöshet. Och det är så orättvist när ett par som verkligen skulle bli bra föräldrar kanske inte får chansen att bli det (det säger jag utan att känna er, men jag tycker nog att hela din blogg utstrålar det). Men förhoppningsvis händer det bara en dag! Jag känner flera par som kämpat i många år med att få barn. För några blev det sedan barn genom ivf och för några andra kom barnet till naturligt efter många misslyckade ivf-försök. Kämpa på!
Kram!
Tänk att jag också trott det. Den resan är tuff. Jag antar att du lyssnat på Klara Zimmergrens sommar i år-det var bäldigt bra sagt. Jag är en av de otroligt bortskämda som aldrig knappt behövt uppleva ett negativt grav test...och jag kan nästan skämmas när jag läser om folks kamp.
En dag kommer en fin solig bebis komma till er. på nåt sätt! kram
Vilket fint inlägg - mitt i allt! Fint och modigt att dela med oss läsare. Många tankar är med er... Kram
Som du vet var ju Elliot också en riktig elefantbebis som lät vänta på sig i måååååånga år. Ska jag vara ärlig gick jag nog runt och var mest arg hela tiden. Var jag inte arg på oförstående läkare så var jag arg på folk som ville väl men sa så erbarmligt dumma saker (slappna av, skaffa hund), arg på andra som beklagade sig över att deras ungar var så jobbiga.
Blir du överjordiskt jättearg så är det en himla bra idé att gå och prata med någon, det borde jag ha gjort. Fast om någon hade föreslagit det just då så hade jag säkert blivit arg över det med ;). Att försöka leva under tiden och att prata med andra som var i samma situation, det hjälpte mig mycket.
Många kramar till er båda önskar Kicki (från Elliots gamla dagis)
Du har säkert testat akupunktur, om inte gör det i kombination med IVF.
Kram!
Käraste du! Det är så starkt av er/dig att vara öppna. Jag har ju vetat och jag hoppas så för er skull.
Kämpa på, en dag får ni ert barn, på ett eller annat sätt, ni fina!
Kramar
Du er så flink til å skrive.. Kan nesten føle pulsen din når jeg leser ordene dine..
Vi hadde det også sånn - nå har vi ei jente på 5 år!
Stå på!
Stor klem og mange varme tanker!
Fint att du delar med dig! Och all styrka till er. Jag har själv gjort tio (helt galet, jag vet...) IVF:er som ensamstående, och är tyvärr fortfarande inte förälder. Jag gör min sista IVF i november, men det innebär inte att mitt hopp om att få barn är helt borta. Jag genomgår just nu utredningar både för att bli familjehem och för att adoptera. Det känns trots allt bra att ha en plan, otaliga ivf:er och nästan lika många missfall de senaste fyra åren har varit kämpigt. Håller tummarna för att ni kommer att lyckas! (Men glöm inte att det finns andra sätt att bli förälder än genom att få ett biologiskt barn, även om det känns avlägset just nu.)
Jag har, som flera andra, misstänkt att ni väntat länge på barn....Jag tror att du gör helt rätt i att vara öppen och berätta hur det är, framförallt för din (eran) egen skull. När omgivningen är medvetna om ert kämpande så kan de kanske har förståelse på ett annat sätt, samt att du (ni) kan säga ifrån när saker blir jobbiga...
Jag känner igen mig i din berättelse även om vi aldrig behövde göra IVF, men 3års väntan med 3 missfall fick vi gå igenom innan vi fick vår 2a. En enorm chock och ilska var det från min sida (vår 1a blev till direkt då vi planerat).
Vid första missfallet var jag helt förkrossad och undrade vem i all världen jag skulle prata med, ingen jag kände hade ju haft missfall. Men så var jag öppen och berättade för släkt och vänner och plötsligt fick jag veta både 2 och 3st i min närmaste omgivning som viskande anförtrodde mig att de visst haft missfall men inte velat säga det. Och själklart ska man inte berätta om man inte vill, men för min del hade det varit så underbart att veta vem som hade erfarenhet av detta!
Jag var tvungen att säga som det var till mina närmaste för jag fixade inte att se bebis på bebis, mage på mage och förväntas var så glaaad över alla runt omkring. Man måste få tänka på sig själv i första hand när det är tungt!
Jag fäller en tår för ert kämpande och längtan, och hoppas verkligen att ni snart får uppleva er dröm!!
Blir så rörd av era kommentarer! Stort tack ni fina, fina människor!
Kära Kicki, jag önskar ibland att jag hade haft lite lättare för att bli arg, är mer den ledsna typen (fast det där med att slappna av är ju förstås oerhört irriterande!). Har funderat på att prata med nån proffesionell, men än så länge känns det som det räcker att prata med folk omkring oss och släppa ut känslorna, gråta mycket. Kramar till dig och Elliot!
Anonym som gjort tio IVF:er, jag är full av beundran att du orkar ta dig igenom det här som ensamstående. Önskar dig all lycka och skickar en stor styrkekram!
Finaste Solveig, det är precis varför jag tycker så mycket om att läsa din blogg, för att den varvar din kreativitet med din vardag, så befriande att läsa om någons liv både upp och nedgångar! var alldelles för länge sedan jag kikade på din blogg, har saknat den, men fick möta dig live i butiken i sommras iaf, tusen kramar från glasblåskerskan i småland :)
Hej
Av en slum gick jag in på din sida, har inte varit in på den på länge. Kämpa på. Har själv gått igenom 2 IVFer. Den första gick bra och resulterade i en dotter, den andra gick inte men vi "lyckades" med det själv månaden där på! Vet inte vad "ert fel" beror på. Men min makes arme blev helt plötsligt bättre. Om det var en penicilin behandlingen pga av en riktigt envis infektion i kroppen (kan tydligen påverka produktionen) om det var att han började åka mindre bil-vi bytte även bil (väldigt annorlunda säten samt inte lika varma sätesvärmare...) eller om det var test med zinktabletter vet jag inte. Men något utav dem funkade för produktionen ökade...och dom blev bra! Ni kanske dör av denna typ av tips, men jag/vi fick aldrig några konkreta tips...
Lycka till, hoppas att er sorg och längtan får bytas mot barnglädje någon dag. Klokt att berätta för sin omgivning tror jag.
Skicka en kommentar