Tusen tack alla fina människor för responsen på mitt förra inlägg! Först vill jag bara säga att jag genom att berätta om det här verkligen inte menar att alla borde berätta. Det är ju helt upp till var och en (eller i de här fallen ofta två) vad som känns bäst. Själv skulle jag inte klara av att hålla det för mig själv, jag tycker det känns så mycket lättare om folk omkring vet varför jag mår dåligt och när man kan utbyta erfarenheter med andra. Dessutom tänker jag att om vi som vill berättar, kanske vi kan öka förståelsen och medvetenheten om vilket stort och vanligt problem ofrivillig barnlöshet är och därigenom kanske göra att de som inte vill prata om det slipper höra tjatet om att "barn är meningen med livet" och "ska ni inte skaffa barn snart", osv.
Jag fick frågan ifall jag blir provocerad av det ena och det andra. Det blir jag ju förstås, man blir ju som någon också skrev oerhört fixerad och fokuserad på sitt problem. Klart det då provocerar med föräldrar som inte verkar bry sig speciellt mycket om sina barn, föräldrar som gnäller och klagar över de mest triviala saker. Sen förstår jag ju såklart att det inte alltid är enkelt och roligt att ha barn. Jag förstår att det kan vara jättejobbigt om barnet är sjukt, om det förtvivlat skriker sig igenom natten, om det blir retat och är ledset och en massa andra saker. Det jag blir kanske mest provocerad av är nog när föräldrar eller andra tar barn för givet. Många säger ju med innerlig önskan och förhoppning att "det kommer att gå!". Det tycker jag bara är fint, men de som på allvar och nästan lite nonchalant menar att "det är klart att det kommer att gå" eller till och med "ni vet ju att det kommer att gå förr eller senare", de provocerar mig. Tyvärr är det precis det vi inte vet. Det finns inga garantier, alla som vill får inte barn. Tyvärr. Som någon skrev så berättar ju de flesta först efteråt. När den långa längtan är över, när de har det lilla barnet i sin famn och de förstår att just den lilla fina var meningen med deras väntan. De historierna är underbara, Klara Zimmergrens sommarprat, David Batras för några år sen. Så fint, så starkt, som jag har gråtit. Problemet med att alla berättar efteråt är ju att folk får en bild av att alla de här historierna har lyckliga slut. Barn är något man vet att man får. Vissa måste bara vänta lite längre. När det i själva verket är så att det bara är de historierna vi får höra. För för de andra, de som aldrig fick något barn så finns det inget efter.
Ni kanske tycker jag är väldigt negativ, men jag vill bara att problemet tas på allvar och inte förminskas och att ni som har haft den stora lyckan att få barn förstår att ni är lyckligt lottade. På det planet. Själv är jag väl medveten om att jag är oerhört lyckligt lottad som får uppleva en så fantastiskt stor, stark och varm kärlek som jag gör. Jag känner tacksamhet och glädje över det varje dag. Många skriver om vikten av att njuta under tiden och jag måste nog ge oss själva en liten klapp på axeln där, för är det något vi är bra på så är det att njuta av livet, ta vara på stunden, ha tid för varandra.
Nu blir det mycket text här, jag fortsätter en annan dag. Ta hand om er kära medmänniskor och till er som kämpar önskar jag all lycka och styrka!
14 kommentarer:
Men varför måste ni till varje pris ha ett eget barn? Det finns tusentals barn i världen som ingen älskar och som bara väntar på att få komma till någon som vill ge dem ett hem och kärlek. Den tiden som barnet är i magen är så kort i jämförelse med tiden man fåt tillsammans resten av livet. Varför är det så viktigt att få ett eget barn?
mvh Mina
Nu vet jag inte exakt vad du menar. Vi längtar oerhört mycket efter ett eget barn, biologiskt eller adopterat har inte någon jättestor betydelse ifall det är det du menar. Vi kämpar på det här sättet nu, funkar inte det så kommer vi att kämpa för att få adoptera men det är ingen lätt process det heller.
Missförstår jag dig? Hoppas nästan det för du kan väl inte mena att ett adoptivbarn inte är ens eget barn?
Kram.
Jag brukar läsa din soliga blogg och jag har anat er barnlängtan när jag läst mellan raderna. Du skriver så starkt om er längtan efter ett eget barn. Själv är jag lyckligt lottad och har 3 barn. Jag har 2 syskon som är barnlösa. Livet med småbarn är ingen dans på rosor men de ger otroligt mycket tillbaka. Jag brukar försöka undvika att klaga åt de som jag vet längtar oerhört efter barn, det känns så otacksamt mot dem! Vad modig du är som delar med dig av din längtan på din blogg. Bakom många bloggar döljer sig inte bara idel glädje utan även sorg. Fortsätt ta hand om varandra!
Har läst mellan raderna och anat det ett tag. Något annat man förstår är att ni är två varma kärleksfulla människor med stora hjärtan. Önskar av hela mitt hjärta att det är er tur att bli föräldrar snart.
Kram
Ville bara tacka dig för att du delar med dig. Tror som du att det behövs mer prat, mer öppenhet. Speciellt tror jag det är som du skriver - viktigt att det inte bara blir "berättelser med lyckliga slut". Men jag hoppas innerligt att det blir ett sådant.
Jag tycker det är så fint att du orkar prata om det och att du orkar dela med dig. För som du säger; alla får inte ett barn i slutet.
Jag är frivilligt barnlös, vilket får mig att skämmas lite ibland när kvinnor som du inte kan men vill, så sitter jag här som kan men inte vill.
Så ibland har jag funderat på att donera mina ägg, men så tyvärr har jag dåliga kromosomer, så det kommer inte på frågan att donera något.
Jag hoppas innerligt att ni får ert efterlängtade barn! Oavsett om du själv föder det eller om ni får det genom adoption. För oavsett är det ju ert barn!
Kram Henrietta
Tack för alla era fina kommentarer!
Fina Henrietta, klart du inte ska skämmas för det! Vi gör olika val här i livet, det ena är ju förstås inte mer rätt än det andra. Tycker det är starkt att välja bort barn om man vill det. Ligger ju mycket press och förväntningar där med.
Tack för att du delar med dig. Jag har två barn och har verkligen inte tagit för givet att få dem, men just nu när vår treåring verkligen går familjen på nerverna så är det bra att påminnas lite vilket underverk alla barn är. Hoppas att ni så småningom kommer att få ett eget barn, vare sig det kommer från din mage eller kommer till er på något annat sätt.
Du har så rätt i att alla slut är inte lyckliga men att det är dom vi hör. Själv har jag två barn, de är stora idag, 15 och 20 år och de är förstås min stora glädje, det försvinner ju aldrig. Jag har världens finaste barn, precis som alla andra! =)
För 12 år sedan träffade jag min stora kärlek och vi försökte efter ett par år att få barn. Vi gick igenom några inseminationer utan resultat och längre än så ville jag inte gå. Vi fortsatte kämpa på egen hand några år men det blev inget. Idag har vi slutat kämpa men använder fortfarande inget skydd eftersom det uppenbarligen inte behövs. Det är nu över 10 år sedan jag tog bort spiralen och det har fortfarande inte blivit något barn. Det är inte hela världen för oss eftersom jag hade redan två barn och min man hade tre men för de par som inga har så tror jag att jag kan förstå en liten del av känslan åtminstone. Jag hoppas såå för er skull att ni får ert barn, oavsett hudfärg eller ursprung, helt uppenbart så har ni ju mycket kärlek att ge.
Stor kram
Hmmmm... jag är också barnlös; frivilligt eller ofrivilligt, vem kan svara på det?! Nu när mina föräldrar är gamla och demensen knackar på dörren kan jag tänka att vilken lycka dom har som har 4 barn som försöker se till att dom har det bra och kan klara vardagen och får tillsyn etc. Barn är grädden på moset, en förlängning av en själv. Men... vänta inte för länge med att vända er till en adoptionsbyrå. Det tar sin tid att få igenom en adoption. Den tiden är krävande för alla inblandade parter. Förväntan blandas med frustration, väntan, glädje, hopp och kanske förtvivlan emellanåt. Ni är unga nu men tiden rusar obönhörligt vidare...
Kramar till er båda!!!
Jag har också anat ett tag och tycker det är jättebra som du säger att de som vill berätta gör det. Det är en så oerhörd press på (heterosexuella) par att man ska vilja ha barn efter att ha varit ihop ett tag, och folk drar sig inte för att fråga om det inte "är dags snart?".
Min sambo och jag har varit tillsammans i snart tio år, och har fått stå ut med frågan i åtminstone sju år. Nu är grejen för oss att vi blev ihop när vi var 19-20 år, så vi har inte känt oss redo förrän nu. (Det intressanta är att de som tjatade mest på oss har varit de som reagerat minst när vi berättade att vi väntar barn.)
Jag kan bli så irriterad på att folk i allmänhet förväntar sig att alla för det första ska vilja ha barn, och för det andra inte har några problem att få barn. En av mina närmsta kompisar har svårt att få barn, (det blev ett men de lyckades inte få ett syskon) och jag tänkte varje gång nån frågade om det inte var dags för oss snart att tänk om vi höll på och försökte och försökte, vad hemskt att få frågan då om vi hade varit i samma situation som henne och hennes man.
Nu blev det ett långt inlägg (och jag som inte ens brukar kommentera här), men jag blir så frustrerad av just det här med att folk tar sig friheten att nästan slentrianmässigt fråga om saker som faktiskt är privata. Hoppas det går bra för er till slut och att ni får ert efterlängtade barn, oavsett hur ni får det. Många kramar till er!
Stor kram till er båda. Jag vet precis vad ni går igenom ...( Nu löste det sig ju tillslut för oss, men jag minns mycket väl smärtan och vad kommentarer kan såra...:( Hoppas att det även löser sig för er. Kram <3
Malin
Skicka en kommentar