Det var en gång en liten flicka som hade fått en egen lekstuga. Hon tyckte så mycket om sin lilla stuga, hon
kunde vara där hela långa dagen och leka, helst tillsammans med sin allra bästa vän. De lekte i den lilla trädgården som hörde till, de lekte att de kokade vatten på den lilla, lilla spisen, plockade blad som de la i och lekte att det var te. De bakade sandkakor och hade kafferep, hällde upp teet från deras fina lilla kanna...
Fast vänta nu... Det där är ju riktiga kakor! Just det flickan var ju vuxen, stugan var en riktig liten kolonistuga, men känslan var densamma. Om detta är verkligheten så är livet allt bra fint, tänkte flickan, eller kvinnan, eller alltså jag då.
Nu blir det mer och mer att äta i kolonin, rabarber, jordgubbar, smultron och ruccola har vi redan fått mer än vi kan äta av. Nu kommer sockerärtorna och så snacksar jag på de första späda gallringsmorötterna.
En lök står kvar sen förra året och blommar vackert. I bakgrunden krasse, en av mina favoritblommor.
Hoppas ni har det härligt, dessa ljuvliga, efterlängtade sommardagar!
2 kommentarer:
Underbar "tekanna"! <3
Jag känner igen känslan! :) Underbart med kolonistuga och kunna skörda sin eget mat.
Tack för din kommentar hos mig. Du har en jättefin blogg.
Skicka en kommentar